Reflektion

Jag gick in på mitt förra inlägg för att ändra ordet "ragata" och läste igenom det jag skrivit. I stundens hetta kändes det rätt men nu lite väl hårt. Jag står dock för vad jag tyckte då men nu efter vårt möte känner jag mig lite mer ödmjuk. Majas fröken gör säkert så gott hon kan med de verktyg som hon har fått med sig i sin utbildning och erfarenhet. Vi har olika utgångspunkter och syn på barn, det är uppenbart, men man behöver ju inte klanka ner på någons personlighet för det.

Idag är det full fart som gäller så det blir ett kort inlägg. Om två dagar ska vi åka till Sverige och innan dess ska massor göras! I kväll är det dessutom avslutning på Svenska skolan med luciatåg.
Det ska bli så skönt att komma hem! Barnen frågar varje kväll när vi ska åka. Det blir svårare att vänta ju närmre vi kommer. Vi får se om det blir nåt inlägg från gamla Svedala :)

GOD JUL alla!!

Pedagogik i Brittiska skolan...

Kval kan man väl kalla det. Som jag känner inför Majas skolgång här. Över att jag (vi, förstås) tagit henne från den svenska förskolan med fri lek, till den brittiska, strikta, med "Golden time" på fredagarna.

Maja hade svårt att anpassa sig i ettan också, men huvudvärken försvann när hon fick glasögon och hon älskade fröken. En varm person som kunde motivera barnen och alltid hade en kram över.

Nu har hon en 27 årig ragata som skriker åt barnen i klassrummet men ler och är förstående mot vuxna. Nu är jag förstås orättvis. Men det är lite den känslan jag har… Maja vill inte gå dit (har jag skrivit det här förr eller…?) och gråter på söndagskvällarna. Jag har försökt prata med fröken, hinta, men hon lider av total avsaknad av självinsikt.
Det har till slut kommit fram, efter många kvällssamtal med Maja, att hon bl.a. är rädd att fröken ska "skrika" på henne. Det är Majas ord. Tydligen är pojkarna så bråkiga så fröken försöker hålla ordning på detta sätt. Maja går alltså omkring och känner sig orolig hela dagen och vet inte var hon har fröken. Kanske känner hon också att de barn som blir "skrikta" på känner sig kränkta? (För mig känns ju trygghet som ett av incitamenten för inlärning...)

Några dagar innan skolan började fick vi komma och hälsa på fröken och titta på klassrummet. Första intrycket var inte positivt. Väggarna var kala så när som på en halv vägg där det var upphäftat fullt med inplastade papper med överskrifter: "I have lost one minute of Golden time", "I have lost two minutes of Golden time", " I have lost three minutes of Golden time". (Sen blev det 5 min, 10 min, 15 min osv.) Och så barnens namn.

Golden time är alltså en timmes fri lek på fredag. Den enda tid de har som de kan bestämma själva över på schemat. De går i skolan mellan 8.30 och 15.30 varje dag. Uppför de sig inte så förlorar de minut efter minut.

Det förutsätts alltså att barnen ska förlora sin "Golden time". Det är alltså ett belöningssystem som bestraffar? Trött.

Jag har försökt att peppa, locka, övertala. Men nånstans måste jag ju ta henne på allvar och även visa  att jag står på hennes sida. Så efter många hintar till fröken (hon har ju inte kunnat missa att Maja inte mår helt bra eftersom hon springer till skolsköterskan med huvud- och magvärk varannan dag) i minst ett mejl i veckan var det nu i veckan dags att ta ett möte.
Jag gruvade mig ganska mycket för jag är inte bra på konflikter eller att konfrontera. Jag viker gärna undan när det väl gäller. Men nu gällde det Maja.

Fröken ville att Maja skulle vara med och berätta för oss vad problemet var. Jag, som visste att fröken var problemet, ville inte utsätta henne för det, så jag sa nej. Vi pratade runt det hela lite och sen undrade hon om jag visste varför Maja inte vill gå till skolan. Jag tittade nog på Albert som kröp på golvet när jag sa att hon är rädd för att du ska skrika på henne. Frökens reaktion var "Va', det har jag ju sagt till henne att jag aldrig skulle göra! I know I have a high teaching voice though. Och pojkarna måste diciplineras." -Och så har hon sagt att du säger till henne att "listen up and pay attention" när hon frågar var ett svårt ord betyder. "Det har jag aldrig sagt till henne!" -Och så tycker hon att det är tråkigt att hon aldrig får måla.

Vi kom aldrig tillbaka till skrikandet, det var hemskt jobbigt att ta upp det. Och fröken kan inte inse att hon själv kanske behöver ändra sig. Vi pratade runt varandra och tillslut gav jag upp och lät henne hållas med sina stickers som belöning. Vi kom iaf fram till att ha ett nytt möte om två veckor.

På kvällen fick jag följande mejl:
-----------------------------------------------------

Hi Malin,

Thank you for coming in today. I wanted to get in touch to go over what I will do to ensure that Maja feels happier about coming into school:

-sticker chart, Maja will get a smiley face each time she gets up and comes into school well. She will then receive 5 minutes free time as soon as she comes in.

-If Maja gets a whole week of smiley faces she will get to do some painting on a Friday afternoon.

-Resources to help make writing a bit easier for Maja.

-Twice a week Maja and I will have five minutes together to chat.

I look forward to seeing you on Monday 2nd December at 12.30pm to check on progress and most importantly to check that Maja is happy about coming into school.

Please do not hesitate to reach out to me if there is anything else you would like to discuss, my door is always open.

Have a good evening.

------------------------------------------------------

 

Trött. Detta är på riktigt alla pedagogvänner! Tänk att man ska behöva schemalägga ett fem minuters samtal två gånger i veckan för att se barnet i fråga! Alla de andra då? Får de inte prata med fröken en och en? Eller måla?

 

 

 

Nu måste jag sätta mig ner och tänka efter och skriva ner allt jag har lärt mig om barns inlärning och behov, bra oneliners och tips på forskning emottages tacksamt!  Och så får jag ha med någon mer på nästa möte, typ rektorn. Jag får väl tacka Maja i framtiden för att hon såg till att jag blev bättre att hantera obehagliga konfrontationer...

 

 

Fiskmarknaden!

Det tog bara knappt 2,5 år innan jag hittade hit, och då förstås med hjälp av en norrman(kvinna) :) Min goda vän Hege tog mig med för att köpa norsk lax här i Shanghai.

Här är vi i det lilla båset som var vårt mål för dagen. Som Hege sa: hälsovårdsmyndigheten hade nog inte gillat det här...:)

Tyvärr hade de ingen norsk lax idag men vi fick tag i skotsk sådan: gigantiska, hela fiskar som Hege lärde mig att filéa sen. Det kan man tycka man ska kunna vid 41 års ålder men har man en mamma som är en fena (!) på det så behövs det liksom inte :)

Sedan tog vi en tur runt marknaden och tog lite foton på delikatesserna, och några som 'jobbade' där :)

Marknaden var gigantisk! Massor av små bås och de flesta sålde ungefär samma skaldjur och fiskar. Golvet var av metallplattor som på vissa ställen hade rostat så att man var rädd att gå igenom. Det var ihåligt under, antagligen för att man skulle kunna spola av ordentligt. 

Varit uppe tidigt?

Mycket pengar låg det på bordet och de lades snabbt under duken när vakten kom förbi!

Det var ganska kallt igår så det var nog skönt med täcke :)

Denne mannen slet som ett djur med isen!

Sjöborrar och snäckor. De nere till vänster hoppade upp och ner som kastanjetter!

Minifisk med silverögon- mums! Eller jättesniglar? Man blev inte direkt hungrig…

Strax under två kilo lax blev det till mig som delade en fisk med en annan vän. Det blir till att åka tillbaka snart igen!

Frustration!

Jag försöker verkligen!! Jag anstränger mig att förstå kulturen, t.ex. tittar åt ett annat håll när det harklas, fräses och nyses på mig. Jag ser till att aldrig säga något negativt/nedsättande/rasistiskt inför barnen, t.ex. 'typiskt kineser att inte ha hjälm på sina små på moppen'. Jag försöker acceptera, förstå och komma ihåg att chauffören aldrig säger 'jag förstår inte' utan bara säger ja till allt. 

MEN när det står sju (7!) pers, anställda i en butik och bara babblar och inte ser en när man står och viftar längre ner i butiken. Inte heller när man ropar och busvisslar för att få uppmärksamhet. Bara slussar en vidare när man går fram till klungan och ber om hjälp på kinesiska, bara skrattar lite och inte FÖRSÖKER förstå, då blir jag IRRITERAD! Tillslut tvingade jag med mig någon till hyllan där mixern jag ville köpa stod och hon förstod mig mycket väl men den hade utgått! Då bad jag att få köpa skyltexet men det gick inte alls. Jag blir så trött!!!

En sak med detta landet som jag inte kommer att sakna är mentaliteten mot kunder. 'Kunden har alltid rätt' har de inte hört talas om här kan jag meddela.

Så, nu känns det bättre :)

40års kris

Så var man 41... Ungefär halva livet har gått och vad har jag gjort för bra med det?

Ofta när jag går här och ser hur dåligt folk kan ha det undrar jag vad jag har gjort för att göra mig förtjänt av att vara svensk? Har inte alla som är födda i Sverige en skyldighet att bidraga/ge något tillbaka? Antingen genom sitt arbete, läkare ligger ju nära tillhands, eller fritid, som mamma på stadsmissionen. I barnens skola här samlar vi in massor med pengar varje år, till behövande barn på andra skolor. Det kändes konstigt nog lite provocerande först. Jag vill att viljan att ge ska komma naturligt och inte kännas framtvingad. "Jag ger väl till de som jag vill". Men blir det av då? Kanske behövs det lite grupptryck för att det verkligen ska bli av.

Camilla, en vän här, går till ett barnhem varje vecka för att vara med barnen. De är ett gäng volontärer som åker dit och kramas, umgås och ger uppmärksamhet. Barnen blir jätteglada när de kommer. Sist berättade Camilla att hon hade frågat om hon fick ta med ut en pojke utanför grindarna på en promenad. Det gick bra. Han var helt förundrad och tittade på allt med stora ögon. När de skulle gå in igen fick hon en bamsekram.
De har lärt barnen att borsta tänderna också. De blir tydligen jätteglada när de får tandkräm, det är som godis för dem. De flesta av barnen, om inte alla, har något handikapp och är inte önskade av sina föräldrar. Jag beundrar Camilla och de andra. Jag vet inte om jag hade klarat av att lämna dem kvar där när det är dags för mig att åka hem till finkvarteren. Men jag ska följa med en dag.

Jag funderar mycket nu på vad jag ska bli när jag blir stor. Igen. Min högsta önskan nu är att få jobba med det jag älskar på Lindex eller KappAhl eller annat Göteborgsbaserat klädföretag. Det är ju viktigt att man gör något som man tycker är roligt när man har över tjugo år kvar att jobba... Men då kommer tankarna ovan in. Kläder..? Finns det något ytligare att jobba med? Borde jag inte hellre satsa på förskollärarjobbet igen? Det är så viktigt för framtiden att våra barn får en bra start. Men neej, det känns väldigt trögt med de premisser som gäller just nu med lön och status... Så what else...?

Jag skulle kunna jobba på ovan företag med ekofrågor.
Jag skulle kunna starta ett barnklädmärke där en viss procent går till t.ex. ett barnhem.
Jag skulle kunna öppna en egen förskola.
Jag skulle kunna jobba med att ta emot och slussa in människor från andra länder som kommer till Sverige för att jobba.

Så går tankarna fram och tillbaka. Jag lovar att berätta när jag kommer på det...

På väg till Mui Ne, Vietnam

Sitter inklämd i en 'sleeper' buss på småvägarna utan för Saigon med hela familjen plus mamma och pappa. Ett äventyr, javisst, men det kändes mer självklart när man var tjugo och backpackade... 

Jag visste inte ens att jag hade klaustrofobi, och det kanske jag inte har heller, men känslan när vi kom in i den här bussen var allt annat än den av välbehag. 

Tänk om vi välter? Krockar? Det börjar brinna? Jag kollade hamrarna som man ska kunna ta sig ut med. Borttagna allihop. Barnen ligger längst bak, hur ska jag få ut dem?! Tänk nu inte på det säger Gustaf. Men det är ingen tanke, det är en känsla i magen! Nästa gång han blir höjdrädd ska jag säga: tänk inte på det! :)

Stackars mamma är lite risig i magen, det finns ingen toa. Stackars pappa är normalstor för en europeisk man men gigantisk här... Han kan inte få in sina ben där de ska vara. Han satte sig på konduktörens plats den första timmen...

Vi kör på små slingriga vägar mitt emellan hus, rakt igenom en marknad alldeles nyss. Chauffören tutar konstant så hur nån kan sova på denna sleeper förstår jag inte. Fast det gör alla asiater redan förstås:)

Vi har åkt förbi folk som tvättat sina moppar, planterar sallad precis invid vägen, kör moppe med ett litet barn där bak och en bebis i famnen medan de kör.

 

Det har gått två timmar av fem... Än så länge har våra stora barn hållt sig lugna med hjälp av IPaden. Lilleman sover. Det blir intressant när alla ska gå på toa om en stund.

Vad har jag gett oss in på...

Vänner

Lugnet har precis lagt sig. Alla tre barnen sover och Gustaf spelar tennis. Jag borde förbereda veckans lektion på Svenska skolan, beställa mat på internet (nytt för mig så det är lite att sätta sig in i), betala räkningar, plocka undan och göra veckomatsedel.

Men jag sitter här i soffan. Njuter av mörk choklad med havssalt och kom att tänka på min vän Eva. Hon bjöd på den chokladen första gången jag smakade den och jag tänker alltid på henne när jag tar en bit :) Undrar lite hur det går för henne och hennes Björn med ombyggnadsplanerna. Hon är en av många jag saknar hemifrån, en som man bara kan plocka upp tråden med från där man lämnade sist, hur länge sedan det än var.

En annan är Ulle. Min ofantligt kloka bästis som svarade så fint på ett mejl tidigare idag. Jag kände mig ledsen, förbannad och irriterad över en grej som hänt och hon benade upp vad som var vad och visade mig andra sidor att se på saker och ting så det kändes bättre. Hon får mig alltid att känna mig värdefull.

Och Jenny som har spelning ikväll! Som jag inte kan vara med på fast jag verkligen vill. Jag hoppas det går riktigt bra, det är inte lätt att vara profet i sin egen stad...

Jag har förmånen att ha många bra vänner. Jag hann faktiskt träffa alla minst en gång i somras, några flera gånger. Det är inte lätt att få ihop det nu när alla har familjer. De äldsta vännerna som jag fortfarande umgås med lärde jag känna när vi började i fjärde klass. Vi har alltså känt varandra i 30 år! OMG, det var länge insåg jag nu :)

Tänker också på en nygammal vän från i somras. Marie, en granne i området som, trots att vi inte setts på evigheter, erbjöd mig och barnen att komma och leka och få lunch. På grund av olika tråkiga omständigheter med vårt hus blev vi kvar hela dagen och hade så trevligt!

Som expatfru behöver man verkligen vänner. Annars har man ju ingen att umgås med på dagarna. Men efter snart 2,5 år här har jag äntligen förstått att man kan inte vara vän med alla. Man behöver inte vara ovän för det. I början försökte jag ha någon slags relation med alla svenskar i området. Men eftersom vi var så många så funkade det ju inte. Jag undrade varför inte vi var inbjudna till den där middagen eller festen, vilket man ju aldrig skulle ha gjort hemma!
Vissa expatfruar med många års erfarenhet verkar inte släppa in någon på livet utan nöjer sig med att vara ytligt bekant. Det är väl en skyddsmekanism när folk flyttar runt hela tiden. Jag hoppas jag aldrig blir sån.

Det blev tomt när Maja flyttade. Vi hade delat så mycket erfarenheter här, hade roligt ihop och kunde stötta varandra när det var jobbigt. (Och pengarna Maja! Hur ska jag klara mig utan vår gemensamma kassa?! ;) Men livet går vidare, för henne i Sverige och för mig här. Och vi ses ju igen!

Livet går vidare som sagt. Jag har redan hittat några nya guldkorn och så finns det ju några gamla kvar. Jag tror det blir att bra år, det här med. Kram på er alla vänner därute! <3

Sjuk och tacksam

På säkert tjugo år har jag inte känt mig så dålig som igår. Fy f-n! Med feber strax under fyrtio är man inte så stursk. Tur att jag ser ljuset i tunneln nu. 

Jag var på ännu en QC (quality control) på ett kontor till en lite större fabrik igår. Jätteintressant och kul tills jag började känna hur det liksom pirrade i kroppen och huvudvärken började komma. Med barnens feber i förra veckan färskt i minnet snabbade jag på det som skulle göras och kom till bilen tidigare än beräknat. Efter en timmes körning hem då jag sov hela vägen kunde jag äntligen slänga mig i säng med feber och frossa. 

Åter igen räddade Xiao Zhou mig genom att ha hand om Albert hela dagen, hämta de stora barnen på skolan, göra middag och stanna senare på kvällen. Hon stannade ända till åtta, så Gustaf kunde lägga de stora i lugn och ro. 

Jag har talat om hur mycket jag uppskattar det men hon säger bara mei wenti -inga problem. :) Jag vet inte om jag ska köpa en bukett blommor som tack (som man ju gärna gör i Sverige) eller ge henne en extra hong bao (ett rött kuvert med pengar i) som man gör för att visa uppskattning på kinesiska nyåret och vid bröllop mm. Men det kanske man inte gör vid såna här tillfällen...? Kultur är svårt!

Huvudvärken sitter kvar och moler i pannloben men febern är väck. Idag blir det en dag i lugn och ro hemma med SVTplay och Candy crush :) och mys med världens goaste Albert såklart! Såå skönt att vara på andra sidan, ta hand om er! Den här flunsan önskar jag inte min värsta fiende!

Jobb

Jag fick frågan om jag ville följa med och hjälpa till med att göra en kvalitetskontroll på en syfabrik i veckan och det ville jag ju förstås! 

Jag måste bara skryta lite först :) Märket jag jobbar för, Mes Dames, fick 'Rookies of the year, 2013'! Det är svenska moderådet som delar ut det varje år. Så himla roligt, jag hoppas att det hjälper fler att upptäcka kläderna.

För tillfället finns bara en sommarpraktikant på kontoret här i Shanghai så hon ville ha lite stöd när hon skulle åka till fabriken och kontrollera plagg som snart ska skickas.

Vi tog min bil och jag hämtade upp henne i French consession där hon bor i centrala stan. Det tog mig c:a 50 min att ta mig dit, vilket är ganska normalt vid niotiden på morgonen. Sen åkte vi rakt igenom stan och ut på andra sidan från mitt håll sett, alltså öster ut, i en timme till. (Och vi är fortfarande i Shanghai!) Chauffören hade lite svårt att hitta men tillslut kom vi rätt. 

Ta da! Framme! Mysigt va'?

Det var tur att Camilla varit där förut annars vet jag inte om jag hittat ingången eller ens förstått att jag var rätt.

Det är ett tyskt par som äger fabriken och de specialiserar sig på små kvantiteter. Proven som de skickat hade inte riktigt följt måttlistorna så vi skulle mäta några stickprov innan de fick skicka produktionen till Sverige.

I vanliga fall, innan man klipper ut bitarna i tyget pressar man det med ånga för att det ska krympa. På så sätt slipper man att plagget krymper senare och blir helt fel storlek. Men, eftersom materialet i det här fallet är sammet kan man inte pressa det så hårt för då lägger sig luggen och det blir platt och glansigt. Dessutom ville vi inte ha foder så sömsmånerna skulle bandkantas istället för att plaggen ska hålla hög kvalitet även på insidan. Det kan göra att sömmarna drar ihop sig något. De här båda parametrarna påverkade att den rätta längden var svår att hålla. 

Här går pressarna varma i den 35 gradiga värmen. Fönstren är öppna och ACn i hörnet funkar inte konstigt nog... Chefen (med ryggen till) tycker det känns rätt att ha yllemössa...?

Vi mätte av och provade och plötsligt när klockan var tolv var alla borta! Jag har ingen aning om vart de tog vägen för det fanns inget lunchrum vad jag kunde se. 

Summan av det hela var att vi anmärkte på några saker de skulle ändra på men på det stora hela var jag imponerad av deras kvalitet. Jag hoppas jag får göra det igen för det var jättekul att få se!

Temperament

När min syster hälsade på i förra veckan fick jag en 'Vi föräldrar' tidning av henne. Det är kanske inte så vanligt att man får en aha-upplevelse av en sådan tidning, och det var kanske för att jag inte har läst någon sådan på länge, men det stod något i den som jag har gått och tänkt på i några dagar. 

"Spännande forskning: så social är din bebis. Är ditt barn en Pippi eller en Ferdinand?" Hm ja, så långt kanske inte så omvälvande. Men längre in i texten stod det om extroverta och introverta barn. Man är ju inte antingen eller utan alla har en del av båda, men man är mest utav något. Den extroverta personligheten har länge varit något av ett ideal i västvärlden, att man syns och hörs och tar plats. Den introverta har setts som tråkig, ointressant och blyg. Inget nytt där. Det som kändes som en pusselbit som föll på plats för mig var hur den här författaren som de citerade, Susan Cain med boken 'Quiet', förklarade hur de här olika personligheterna hämtar sin energi. (Och nu citerar jag:) "Hon menar på att de extroverta hämtar sin energi utifrån. De trivs med många människor och behöver mycket stimulans för att inte bli rastlösa och uttråkade. De laddar batterierna genom att vara med andra. Introverta hämtar sin energi inifrån. De tycker om att samtala på ett djupare plan och med bara en eller några få personer i taget. De behöver vara för sig själva och reflektera. Sammanhang med många människor och mycket aktivitet kan dränera dem på energi." 

De här få meningarna tog tag i mig och jag tänkte - men det är ju precis som jag och Gustaf! I vårt fall är det verkligen opposites attract :) Jag kan bli irriterad på att han alltid måste vara så social med massor av människor, att han blir rastlös om vi inte har ett schema för helgen att han älskar att gå ner på klubben på fredagskväll för att kolla om det är nån där att tjöta med. Medan jag hellre sitter hemma och myser och pratar, att jag alltid haft en bästis åt gången och att jag drar mig för att gå på fest där jag inte känner så många. 

Detta kan nog hjälpa mig att förstå honom bättre. (Och förhoppningsvis vise versa;)

Artikeln handlade ju förstås om barn och att man föds med ett speciellt temperament. Om man som introvert förälder får ett barn med extrovert temperament behöver man kanske gå ut bland folk mer och aktivera barnet. Om det är tvärtom bör man tänka på att barnet behöver lugn och ro. 

Såklart börjar man fundera på sina egna barn i dessa banor och det var inte svårt att kategorisera våra:) Våra två första barn är klockrent extroverta: rastlösa och sociala, inte blyga för fem öre! De var även lite kinkiga som bebisar. Albert däremot är alltid nöjd och glad, lätt att lägga och trösta. Det ska bli spännande att se om hans lite lugnare temperament håller i sig så det blir något barn som blir lik mig! :)

Omvälvande tider

Det mesta av nedanstående skrev jag den 16/4 men då var inga papper påskrivna och man vet ju hur fort det kan vända...


Oj. Nu ska man tänka om igen. Göra sig mentalt beredd på en 180 graders sväng i tillvaron.
Livet som expat kan vara sådant många gånger. Man äger inte alltid sina egna beslut. Man hänger i ovisshet, ena stunden gäller detta, andra det här. Det är ganska påfrestande för psyket har jag märkt.

När Albert blev planerad och kom till världen bad vi om att få stanna ytterligare ett år här i Kinaland. Eftersom vi är utskrivna ur Sverige har vi ingen SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) där och därmed endast den lägsta ersättningen när man tar ut föräldradagar. Det verkade som en bra idé att stanna och komma hem när han är 1,5 år och det är dags att börja på dagis.
Så först, i höstas, fick vi ett muntligt "Ja, det är klart ni ska vara kvar". Då brydde jag mig inte om att söka till Ebba Pettersons skola vi tänkt att Maja skulle gå i, som är så populär, eller förskola till Hugo. Sen runt Alberts födelse i januari fick vi ett "Nej, det finns tyvärr inga pengar". Då slängde jag mig på nätet och råddade med att hitta andra alternativ på skolor.

Idag (16/4) fick vi nya besked igen. Eftersom Gustafs två svenska kollegor bytt jobb inom företaget fanns plötsligt ingen svensk kvar på hans avdelning. Kollegorna och cheferna i Sverige ville gärna ha en kollega på plats och eftersom vi redan är här var det ju en enkel lösning. Sen vet jag ju inte hur enkelt det vara att övertala de högre cheferna, vi är ju ändå en väldigt stor utgift, men de tycker nog att Gustaf gör ett bra jobb annars hade vi ju aldrig fått vara kvar!

För några veckor sedan pratade jag på Skype med mamma. Då berättade jag att det kanske kunde bli så att vi stannade i alla fall. Hennes reaktion var så direkt och känslosam och jag kände rakt genom datorn att den var helt äkta. Hon började gråta. Min älskade mamma är en otroligt varm och omtänksam kvinna men visar inte alltid känslor så öppet vilket gjorde det väldigt starkt för mig. Det var den där känslan mellan förälder och barn som jag själv så starkt känner för mina barn: den villkorslösa kärleken, att jag bara behöver finnas till och vara den jag är för att hon ska tycka att jag är värd att älskas. Jag ville bara släppa allt och åka hem och kramas, länge.

Efter några dagar av funderingar fram och tillbaka, med listor för och emot, bestämde vi i alla fall att vi stannar om vi får erbjudandet. Men det var inte helt lätt. På listan för att stanna finns alla de materiella sakerna, bekvämlighet, pengar men också barnens engelska som redan är så bra. På listan för att åka hem, alla de livsnödvändiga som bättre mat och luft och älskade vänner och familj. Att vi då valde att stanna känns ju som att vi är riktigt ytliga människor som inte bryr oss om det som verkligen är viktigt. Men för oss just nu i livet passar det bättre. Om vi slipper leva på besparingar, som vi skulle gjort i Sverige om jag gick hemma, så kan vi istället spara ihop ytterligare något och jag kan t.ex. bli av med min studieskuld och vi får på så sätt det bättre i framtiden. Jag kan spendera mer tid med barnen och vi kan stå ett år i kö till engelska skolan i Göteborg. Många bäckar små har lett fram till det här beslutet och som min syster Karin sa, ni tar det beslut som ni tycker verkar bäst för er och sen får ni göra det till det bästa! Hon är klok som en bok:)

Så nu har jag ytterligare ett år på mig att fundera på vad jag vill göra när jag blir stor! Nåt med kläder blir det iaf. Jag hoppas få göra ytterligare en säsong med Mes Dames för det första. Kanske det leder vidare, om inte så är det ju en bra erfarenhet. Jag träffade en tjej på en bazaar i veckan som sålde sina första babyplagg i bambu, fantastiskt material! Jag var tvungen att köpa en sparkdräkt till Albert. Jag var ju på väg att starta eget inom barnkläder precis när den ekonomiska krisen började och nu blev jag sugen igen...

Men först en lååång sommar i Sverige! Det ska bli så skönt. Jag och barnen kommer 2:a juli och stannar till den 20:e augusti så boka in oss! Som vanligt är det mycket mattankar i huvudet när man fantiserar om att komma hem. Just nu längtar jag mest efter olika smaker på yoghurt, rabarber/jordgubb t.ex. mmmm:) Bara sex veckor kvar!

Hektisk dag:)

Det här med att ha en Blogger app i telefonen är ju suveränt! Så mycket tid som man spenderar i bilköer utan att göra nåt vettigt i denna stan. Nu kan jag det! Göra nåt vettigt alltså. Om man nu tycker att blogga är vettigt... Jaja:)

Idag har jag haft full upp. Det är ganska skönt med såna dagar tycker jag. 

Efter lämning i skolan gick jag direkt till gymet. I c:a två veckors tid har jag försökt att göra så varje vardag om jag inte har något annat bokat. Det har gett resultat! Idag visade vågen något under invägningsvikten när jag blev gravid. Jag känner att jag orkar mer med. Det gäller bara att hålla i nu...

Sen var det dags att gå hem till en tjej som heter Penny på 'baby group'. Vi var sex mammor med barn i olika åldrar från 1,5 år ner till Alberts fyra månader. Vi småsnackade lite och barnen lekte. (Albert somnade:) 

Sen hem och äta lite rester till lunch och iväg och hämta Majas glasögon som redan var färdiga. Efter det åkte jag till mataffären för veckans storhandling. Tyvärr valde jag den som låg närmast sjukhuset men det jag vann i tid på att det var nära förlorade jag igen eftersom jag inte hittar bra i den butiken...

På Carrefour kan man köpa lite gula ålar till middag om man är sugen!

Nu är jag nästan hemma igen. Dags att slänga in varorna och sen hämta barnen i skolan. Maja ska på playdate och Hugo har fotbollsträning. Här går det i ett! :)

Sjukhusbesök

I fredags tog jag mig äntligen i kragen och bokade tid för våra 'stora' barn hos läkare. Maja för ögonen och Hugo öronen. Jag fick tid redan idag måndag! Med bara en halvtimme emellan :)

Det var Hugos tur först. 

Vi har tyckt ett bra tag att han har varit lite väl störig och brötig (med göteborgska Ö;) men vi tänkte mest att det hörde till åldern. En liten misstanke om att han inte hör som man ska låg ändå och gnagde i mig. Jag anmälde honom till hörselscreening i skolan och -visst! Han hörde inte bra alls! De gjorde ännu ett test efter några veckor och det gav samma resultat. 

Efter undersökningen på sjukhuset idag sa läkaren att det var så mycket vätska bakom båda trumhinnorna att varken de eller benen i mellanörat kunde komma i rörelse. Hugo hör ungefär som när vi har öronproppar i öronen... Så nu ska vi medicinera med två olika nässpray i två veckor. Hjälper inte det blir det till att operera in rör och eventuellt ta bort polyperna. Så skönt att det inte var något värre!!

Sen var det Majas tur. Hon har haft återkommande huvudvärk trots att hon är så ung. Efter att MR inte visade något ovanligt för några veckor sedan skulle vi idag kolla synen. (I Sverige hade man def. gjort tvärtom!)

Hon fick börja med en vanlig synundersökning, där de visade en symbol som ser ut som ett E på väggen som hon skulle säga vilket håll öppningen var åt. (De har ju inte våra bokstäver). Då verkade synen helt ok. Sen fick hon droppar i ögonen som fick dem att slappna av, det tog trettio minuter innan de verkade. Efter det gjorde de en ny koll och mätte ögat på nåt sätt och då såg de att det inte var helt bra i alla fall.

Det var även skillnad på ögonen och eftersom de inte kan fokusera olika kan detta oxå bidra till huvudvärk. Så nu ska vår lilla tös få glasögon. "Precis som du mamma" sa hon stolt :) 

De hade ett femtiotal bågar att välja på där på sjukhuset så vi slog till på en gång. Självklart blev de rosa!

Om fem arbetsdagar blir de klara. (Jag som är van att få mina efter en kvart på glasögonmarknaden tyckte det var jättelänge!;)

Så nu hoppas vi att Hugo snart börjar höra vad vi säger och att Maja slipper huvudvärk i framtiden!

Mobilblogg

Kan inte komma in på sidan på datorn så nu har jag laddat ner mobilversionen, därför blir det inte så långt inlägg nu. 

Sitter här och ammar innan läggdags och känner mig så otroligt tacksam för detta underbara barn som vi fått! 

Efter att de första jobbiga veckorna med frustration över att man inte vet vad han vill och fruktansvärd smärta vid amning gått över så är han världens lättaste bebis. Han är nöjd mest hela tiden, bara han får vara med där det händer. Han somnar på två röda och kan sövas om utan att behöva tas upp ur sängen. Han vaknar glad och jollrande på morgonen. Det enda 'problemet' är att han inte gillar att sitta i bilbarnstolen... 

Vi har haft besök nu i två veckor av dels min svärmor Åsa och under tiden hon var här kom även Gustafs vän Fredrik i fem dagar. Det har varit intensivt med en del shopping och sightseeing men även lugna dagar hemma. Jag har haft tur som fått en så bra svärmor. Det är kul att ha henne boende hos oss så hon får se vår vardag och verkligen lära känna barnen på riktigt. 

Tillsammans med Åsa reste oxå Gustaf hem idag. Så nu har jag två veckor framför mig med barnen helt själv. Eller, det stämmer ju inte för jag har ju Xiao Zhou, men ansvaret bär jag ju ensam. Ibland tänker jag 'hur hamnade jag här?' Och då menar jag inte i Kina utan som den som ska föreställa vuxen med ansvar för tre små barn...

Det är oxå skönt när det blir tomt i huset efter många dagar av besök. Idag har det  regnat hela dagen så efter att jag lämnat barnen på skolan gick jag och la mig och sov en timme till. Så skönt! Jag passade på när Albert ändå sov. Sen blev det en promenad med stora Maja och lite röj hemma innan jag åkte till skolan för att titta på när vår lilla Maja hade gymnastik. Hon har klagat flera gånger på att det är en lärare som är elak och sagt att hon inte vill gå dit mer så jag tänkte att jag skulle kolla läget. Den läraren var förstås inte där idag... 

Jag hade en stark släng av hemlängtan igår. Gustaf är som sagt på väg hem till Sverige och Europa och ska om bara någon timme äta middag med MIN familj! Dessutom var han tvungen att förlänga resan så min inplanerade resa till Beijing för att träffa syster Karin blir inte av. Det är ju på grund av hans jobb vi är här och jag förstår att han behöver göra de här extra leverantörsbesöken när han ändå är i Europa så jag kan ju inte opponera mig heller. Men jag kan bli ledsen och det blev jag. Jag hoppas och tror att mina barn får lika starka band till sina syskon som jag! 

Nu har jag kramp i tummen, godnatt!

Mom to Mom

Det går alldeles för lång tid mellan inläggen nu... Har liksom fått lite att göra :)

Idag var jag på "Mom to Mom sale". Det är precis samma upplägg som barnmarknaderna vi har hemma, folk säljer begagnade barnsaker och kläder. Men bara namnet gör ju att det blir lite annat här. Det är mammorna som är hemma, det är mammorna som styr allt som har med barnen att göra, det är mammorna som handlar. Jag såg bara en man där och han är tränare på klubben där de höll till med försäljningen.
Överlag är hela livet här så icke jämställt det kan vara. För oss svenskar kan det vara en jobbig omställning men för många andra nationaliteter är det helt normalt och de känner inte till något annat. Som tur är slipper jag ju tvätt och städ men det är jag som handlar, funderar ut vad vi ska ha till middag, ser till så barnen har med sig snackbox/gympakläder/biblioteksbok osv. till skolan, har koll på allt som har med skolan att göra, möten, bakningar, utklädningsdagar o.dyl. Jag menar inte att det är mycket eller slitigt på något sätt men Gustaf har ingenting alls med dessa sakerna att göra. Idag när vi var på samtal i skolan så fick Gustaf reda på av fröken att Maja är kär i en klasskompis för det hade jag glömt att berätta. (Detta exemplet kanske inte var det viktigaste men ändå.)
Allt som har med barnen/familjen att göra går igenom mig. Jag har blivit ett slags nav som allt snurrar runt och jag märker att jag har svårt att släppa när Gustaf ibland vill ta över något. Jag vet inte hur jag hade tänkt mig livet som expatfru men det här var inget som jag hade funderat på i förväg. Att detta skulle bli konsekvensen av att bara Gustaf jobbade. Ibland kan ansvaret kännas lite tungt. Jag är ingen särskillt organierad person, glömmer saker hela tiden, men jag har fått lära mig bli bättre. Med hjälp av whiteboarden där jag skriver upp eftermiddagsaktiviteter och vilka dagar som vad ska med till skolan så går det ganska bra:)
Jag hoppas bara att vi kan gå tillbaka till det som var förut när vi kommer hem, när båda hämtade och lämnade på dagis, båda lagade maten, båda kom ihåg kvartsamtalen...

Ensamma mamman

Tredje dagen själva utan pappan i huset. Gustaf har åkt till Sverige på tjänsteresa. Jag blev helt kallsvettig när han en dag kläckte ur sig att han skulle resa iväg i två veckor. "Är du helt dum i huvudet?!" tror jag att jag kläckte ur mig, eller om jag bara tänkte det... Jag fick ner det till elva dagar i alla fall. Fast när han ringde igår fiskade han efter att få förlänga lite...

MEN idag tänkte jag faktiskt: va' bra jag har det! Det är inte många trebarnsföräldrar i Sverige som kan gå och träna eller göra fotmassage mitt på dagen. Idag när vi varit på rutinkoll hos doktorn bad jag vår Ayi komma ner och hämta Albert så jag kunde gå till gymet, jättelyxigt! När jag lagar kvällsmat har hon hand om honom, när jag gör läxor med Maja har hon hand om honom, när jag lägger barnen har hon hand om honom osv. Det enda problemet är att han fattat att han inte får nån mat av henne så han bara somnar i hennes famn. Och sover sämre på natten... Jag tror att hon tror att jag tycker att hon är duktig med honom om hon kan få honom att sova. Jag får nog ta ett snack om det imorgon. I alla fall är jag inte (än) så slut som jag trodde jag skulle bli. Lite ångest har jag inför varje natt -hur ska det gå?! Och det ÄR jobbigt att ha ensamt ansvar och inte få sova. Men på morgonen kommer min räddande ängel och så kan jag få sova nån timme på morgonen istället.

Lite småsaker som hänt i mitt liv just nu:
Var på Malin-lunch igår. Det visar sig att närmre stan bor det en massa Malinar och min sysslings fru, som oxå heter Malin, tyckte vi skulle träffas. Vi var fem pers, och då kunde inte alla komma. Det var inte svårt att komma ihåg vad de andra hette...:)

Hängde med nämnda Malin i fredags och käkade god lunch och hon visade mig även en väskbutik med äkta läderväskor! Man blir lite trött på all fake efter ett tag. Det är ett holländskt märke som heter Label 88. Tyvärr är deras hemsida inte uppdaterad och hur tråkig som helst, annars hade jag länkat. Jag köpte en plånbok och en väska, båda i mörkbrunt skinn. Det luktade underbart i den lilla butiken :)

Var som sagt och vägde och mätte Albert idag och kan meddela att vi har en 7 kilos klump nu! Ungefär som en fyra månaders baby sa läkaren. (Han är 1,5 mån) Men de andra två har varit likadana så det är väl mjölken...

Själv har jag kommit igång bra med träningen tycker jag. Har gått till gymet två gånger i veckan de senaste två veckorna och gått fram och tillbaka till skolan när luften varit ok. Har fått tips om en personlig tränare som kör nån Pilatesmaskin som ska vara väldigt effektiv på coremusklerna. Henne har jag tänkt signa upp mig på. Det är bara fyra veckor kvar till vi ska ligga vid beachen i Sanya på Hainan, Kinas svar på Mallorca, så det är dags att sätta fart nu!

Jag har idag tackat ja till att även göra storlekarna till nästa säsong för Mes Dames. Det ska bli jättekul och jag hoppas Albert låter mig jobba. Som tur är igen, så har jag ju Ayin så det ska nog lösa sig. Skisser och måttlistor ska vara klara på fyra veckor så det blir till att sätta fart!

Nej nu måste jag komma i säng så det blir några timmars sömn iaf.

Ha de! (Som mina norska vänner säger;)

Att göra ärenden.

Jag antar att livet med en nyföding går i olika faser, precis som resten av livet. Jag hade glömt det sen innan. När jag skrev sist var jag nog i förälskelsestadiet, även om jag inte kom så långt i mitt skrivande. Jag hoppas kunna beskriva det snart. Men eftersom jag så sällan får tid att sitta ner och skriva har jag redan kommit till "vad har vi gett oss in på stadiet".

Idag var en sån där dag som man bara vill glömma. Men eftersom jag tydligen redan HAR glömt hur det var att ha bebis och bara romantiserat det i mitt huvud skriver jag om den här dagen ändå så att jag INTE glömmer och får för mig att vi ska ha ett barn till om några år.

Nu var det iofs inte Albert som gjorde att dagen blev som den blev, men att han finns och tar tid och plats gör ju att allt blir något mer tidskrävande och min fokusering är på honom så jag glömmer en hel del annat. Jag känner faktiskt inte igen mig själv...

Gustaf gick till jobbet som vanligt vid åtta och då satt tre barn, vi hade Alma på övernattning, och åt frukost framför tv:n. De har en veckas lov nu i och med Kinesiska nyåret. När en och en halv timme var kvar till att Sunny skulle hämta oss för våra ärenden på stan stängde vi av tv:n och gick upp för att göra iordning oss. (Riktigt så lätt var det inte, jag fick tjata ganska många ggr innan jag fick upp dem på övervåningen, mina barn alltså.) Varken Hugo eller Maja klarar av någon anledning av att ta på sig själva när mamma finns i närheten så det gjorde jag, under tiden som Albert hängde vid bröstet och åt. När de var klara fick de borsta tänderna själva medan jag försökte tvätta av mig lite snabbt medan Albert låg i vår säng och skrek efter mer mat. Barnen lekte sen "tag" (en våldsamt högljud lek) medan jag ringde till resebolaget och bokade biljetter som jag skulle hämta ut senare på dagen.
Till saken hör att jag prel.bokat dessa biljetter med mkt vånda några dagar tidigare, då de först vid samtalets slut meddelade mig att man var tvungen att hämta ut dem samma dag som man bokade. Alltså var jag tvungen att göra om det idag, men nu är jag så van att bokstavera vårt efternamn på engelska så det går som ett rinnande vatten...
Efter att ha kollat skötväska, pengar, mobil och att barnen kissat och fått på sig rätt ytterkläder (det var kallt och snöblandat regn) kom vi så iväg, bara en halvtimme sena.

En positiv sak med nyåret är att inte många människor stannar i Shanghai så trafiken var fantastisk! Det kan ta allt ifrån 30 minuter till 1,5 timme till stan från oss och idag var det en 30minutare:)
Vårt första mål (och anledningen till att jag var tvungen att åka idag, med lediga barn) för dagen var Svenska konsulatatet och Alberts passansökan. Det är en lång och förstås krånglig, process och idag skulle vi bara göra det sista, ta ett foto. MEN den söta lilla tjejen som jobbar där hade förstås slarvat bort ansökan som vi förberett sist med Gustafs namnteckning. "Oj, nu fick jag ju jättedåligt samvete" bla bla bla. Jag sa snabbt: Du såg ju att Gustaf var med sist och skrev på, kan inte jag bara skriva hans namn så löser vi det här snabbt och smidigt och vi behöver inte komma in en gång till? Hon sa ja, men en nitisk tjänsteman innanför glaset såg oss och det blev ingen urkundsförfalskning för denna gång. JA, jag vet att det är allvarligt men va f-n! Vi hade varit där en gång innan, båda föräldrarna, och förberett så inte Gustaf skulle behöva komma med en gång till, allt skulle gå smidigt, och så vet hon inte var pappren har tagit vägen! Alldeles för snäll som jag är så skällde jag inte ut henne, hon var ju så trevlig... Men jag började bli mer och mer svettig för de andra två levde rövare och lilleman gjorde en ryggbajs i bilstolen. När han var bytt på, de andra skällda på (vilket de är så vana vid nu för tiden så de kanppt lägger märke till att min mun går) så var det dags att ta foto på lilleman. Han sov nu (jag hade ju ammat nånstans där emellan oxå) och var nästan omöjlig att få att hålla huvudet rakt. Men det fick bli ok. "Sen var det betalningen oxå!" Klart det kostar att fixa pass, det fattar jag med. Men ingen hade informerat om att det skulle betalas nu och att det var så dyrt! 1200 RMB! "Du kan springa ner till tunnelbanan under huset, där finns en ATM". Yeah right! Med tre barn? Tror inte det.
MEN, där var jag lite smart! Kom på att jag hade Sunnys "Hong bao"(= rött kuvert) i väskan. Det är en pengagåva man ger i samband med nyåret och hon hade alltså inte fått den än. Den gick åt. Mot nästa stopp.

Vi tog oss ner till bilen och vidare några kvarter till H&M där jag skulle byta en body som vi fått till Albert, vi hade fått två av samma sort och storlek. Barnen satt kvar i bilen med Sunny när jag sprang in. Det gick förvånansvärt smidigt med tanke på att det är Kina och jag inte hade något kvitto! Glad i hågen sprang jag ut till bilen igen. För att mötas av ett skrikinferno och en stackars svettig Sunny. Albert är inte jätteförtjust i att sitta fastspänd, han blir så varm och svettig och Hugo hade fått näsblod, inget ovanligt när det gäller honom. Det löste vi ganska snabbt och så iväg igen. Till McD som jag lovat barnen.

Jag tog Albert i famnen och barnen höll mig i jackan när vi försiktigt tog oss över gatan. Eftersom det var lunchtid var det fullt med folk men jag hittade ett bord som barnen höll medan jag handlade. De var jätteduktiga och åt upp allt och jag ammade när jag ätit klart. Nu blev Hugo kissnödig. Man ska inte ge sig den på att det finns toa på McD i Kina och inte heller denna gång. Lite panikkänslor spred sig i mig men jag sa till honom att knipa och så på med alla kläder och ut till ett varuhus brevid som jag blivit hänvisad till. Vänliga (!) människor i varuhuset visade oss var toaletten låg och såklart var den av varianten "hål i golvet". Inga problem för Hugo som tur var, men Maja måste jag hjälpa. Var göra av Albert, som jag bar på, under tiden? Det fanns inget annat val än att lägga honom på golvet. Det var nytorkat och jag la både Majas och Hugos jacka under honom, men det bar emot...

När vi kom ut från toan skulle jag ringa efter Sunny. Då kom jag på att jag på vägen in fått meddelande om att jag inte hade några pengar kvar att ringa för... Hm... Men om jag hittar wifi så kan jag ju messa i alla fall. Jag var inne i tre butiker innan jag gav upp. Vi ställde oss i dörren på en butik med utsikt över gatstumpen där hon lämnat oss. Jag frågade personalen om de kunde låna ut en telefon. -Meiyou. (=Nope)
Tio minuter gick, -hon ringer nog snart. Tio minuter till, barnen börjar leka jage mellan våtservetter och smink. Tio minuter till, 6 kilos Albert börjar kännas tung i mina armar. Tio minuter till, -varför ringer ingen alls, vem som helst?! Tio minuter till, jag börjar känna mig desperat och ber till goda makter medan jag inte är en så god mor själv, gapandes på barnen som nu springer runt på trottoaren och ignorerar mina förmaningar. Många tankar hann gå igenom mitt huvud och jag kände mig väldigt liten där, mitt i storstan, med tre barn på mitt ansvar och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Nu hade de bytt personal i butiken där jag stod och jag frågade igen om någon av dem kan engelska och kan låna ut en telefon. Denna gången blir det ett ok och jag ringer Sunny. Liite irriterad över att hon inte ringt och undrat var vi har tagit vägen. Man brukar inte äta lunch på McD i 1,5 timme... Men mest irriterad på mig själv förstås som lyckats glömma att jag inte hade pengar på kortet. Pust.

Nästa anhalt C-trip, som är resebolaget där jag bokat våra biljetter till värmen på påsklovet samma morgon. Albert skriker som en stucken gris på vägen dit så jag tar med honom upp till kontoret. Ingenstans finns en stol så jag ammar ståendes medan jag betalar med andra handen till den flinande kassörskan. Svettig igen.

Nu är det "bara" Alberts vaccination kvar. Eftersom vi väntat på Sunny i en timme så hade all extra tid försvunnit och vi hade bara 30 min på oss till sjukhuset. Det ligger på väg ut till oss och trafiken såg ut att vara väl tät för att vi skulle hinna. Men av samma skäl som tidigare, tror jag, så var det inte så farligt och vi kom bara 5 minuter sent. Barnen satt kvar hos Sunny i bilen (jag hade förstås IPaden med!) och vi gick in och plågade Albert. Fy vad jag tycker det är jobbigt!

SEN var det raka spåret hem! Vi fick ju förstås stanna och hämta ut nya pengar till Sunny.

Att några enkla ärenden kan bli så jobbiga? Jag har iofs inte nämnt Hugos ständiga babblande, hans mun är aldrig tyst. Eller Majas gnällande, hon har en väldigt missnöjd period. Jag var precis slut när vi kom hem vid fem och mötte Gustaf i dörren. Jag bara tog Albert och gick upp och la mig i sängen. Efter att vi sovit en stund, och ammat såklart, kom Gustaf och tog honom och jag somnade in ytterligare en stund för mig själv.

Nu är klockan sent och alla sover utom jag. Strax dags för sängen igen, hoppas det blir en bra natt. Imorgon är i alla fall en annan dag. Godnatt!

Lillebror gör entré!

Nu har det gått tre veckor precis på dagen sen han kom. Jag har inte kunnat skriva tidigare, dels på grund av att den lille herren helst inte vill ligga själv, men även för att jag (fortfarande) inte vet hur jag ska sätta ord på det fantastiska som skett. Ni får stå ut med att det kommer bli klichéer och självklarheter helt enkelt. Men först en liten redogörelse för hur det gick till när han kom till världen.

Det hela började med att jag åkte in på rutinkontroll. Ett ultraljud gjordes för att kontrollera att det fanns tillräckligt med fostervatten (jag var då i v.38 av 40) och för att se att han växte tillfredsställande. Allt såg bra ut och hans vikt uppskattades till 3900gr. Sen gjordes en CTG kurva, fråga mig inte vad det står för, där mina sammandragningar mättes och samtidigt mättes bebisens hjärtfrekvens. Det visade sig att frekvensen gick ner oroväckande mycket och detta var bara "vanliga" sammandragningar, inte några riktiga värkar. På grund av detta ville inte läkaren skicka hem mig utan bestämde att vi skulle ta ut bebisen redan samma dag. Jag som varit evinnerligt trött på att vara gravid ganska länge fick ett riktigt lyckorus och bara jublade när hon sa det! Äntligen skulle jag få träffa den lille som legat därinne så länge, så nära men ändå så långt borta!
Jag satte igång att ringa och sms:a som en galning. Först till Gustaf: ta en chaufför hit NU, bebisen ska tas ut om två timmar! (Jag hade ju vår chaufför ståendes utanför sjukhuset väntandes på mig.) Han lät lite chockad men satte sig genast i en av kompisarnas bil.
Som tur var hade min vän Elisabeth lovat att hämta barnen på skolan denna dagen så det var ett problem mindre. Stora Maja och hennes Benny hade lovat att ha dem över natten när det väl hände men inga övernattningsgrejer var packade. Alltså fick jag be Sunny, vår chaufför, att ringa Xiao Zhou, vår Ayi som inte kan engelska, och be henne packa en väska till barnen. Sen fick Sunny åka hem till oss och hämta min väska som stått packad i några dagar hemma. Det var ett himla ringande och sms:ande så jag undrar vad sjuksköterskorna tänkte...
Olika personer sa olika tider för operationen till mig hela tiden, det pendlade mellan 14.20 och 15.00. Jag blev jättestressad när de sa 14.20 eftersom jag visste att Gustaf inte skulle hinna till dess. När jag hade svidat om till nattsärk á la sjukhus, blivit "preppad" färdigt inför operationen och var på G att rullas in på op.salen kom han äntligen! Lättnad!
Jag rullades in och stjälptes över på op.bordet. Vid det här laget hade euroforin ersatts med obehag. Det är ju ändå en ganska stor grej, att vara vaken medan någon skär upp din mage och bänder och drar. Jag började må illa och jag kände mig instängd och ville bara springa därifrån. Tyvärr fick Gustaf inte vara med under den här fasen när bedövningen skulle sättas, ingen aning om varför. Jag lades på sidan och fick först en bedövningsspruta i ryggen som stack som en geting ungefär. Efter en stund satte de in de riktiga grejerna men det kände jag ju inte då, bara som tryck utmed ryggraden. När det börjat verka kom Gustaf in, snyggt svidad i blå op.kläder inklusive hårnät :) Nu mådde jag så himla illa att jag var övertygad om att jag skulle spy när som helst men personen vid mitt huvud pratade väldigt lugnande med mig och så fick jag lite syrgas i näsan och så gick det faktiskt över.
Precis som med Maja (som oxå var snitt) hade jag ett skynke framför ansiktet så jag inte kunde se vad de höll på med. Men till skillnad från under Majas "uttagning" så satt Gustaf så han kunde se såret denna gången. Först sa han att han trodde han skulle svimma och att han inte skulle titta men jag tror att nyfikenheten tog över och han filmade till och med när Albert togs upp! (Jag har inte vågat titta på det än.) "It's a two month old!" sa läkaren när hon tog ut honom! Han var 4410gr och 53cm lång.
Drogad som jag var var det väl inga översvallande känslor först, mest lättnad. Men när jag såg tårar sakta rinna ner (i munskyddet :) på Gustaf när han sa att det var en pojke så kändes det som att tiden stod stilla. Det var några läskiga minuter(?) sekunder(?) innan jag hörde skrik, de fick suga rent munnen på slem och fostervatten ett bra tag tyckte jag. Efteråt har jag sett bilder och det är verkligen ingen vacker syn med hela kroppen täckt av tjockt fosterfett! När de torkat av honom och lindat in honom i en handuk fick jag se honom en liten sekund innan Gustaf och barnläkaren gick iväg med honom för undersökning och tvätt. Det var den längsta halvtimmen (? min tidsuppfattning här är inte den bästa) som jag upplevt medan de sydde ihop mig. När jag rullades in på rummet igen satt Gustaf där och gosade med Albert som var alldeles lugn. Sköterskan la honom till bröstet och som med de båda andra barnen så började han suga med en gång. (Inte för att det kom något förrän dagen därpå...)

Nu inser jag att jag visst hade ett stort behov av att skriva av mig. Jag får dela upp det jag hade tänkt skriva för jag hinner inte mer nu. Måste amma innan det är dags att hämta barnen på skolan. Vad snabbt man vänjer sig vid nya rutiner :)

To be continued!

Kvalitet, slit och släng!

Här är kallt i Shanghai. Eller ja, ni i Sverige tycker väl inte det i jämförelse... C:a 1-5 minusgrader har vi väl men här blåser så förbaskat så det går genom märg och ben. Jag tänker på alla stackars kineser som bor i hus utan uppvärmning. Vår Ayi har massor av lager kläder på sig på morgonen när hon kommer hit till exempel. Regeringen har dragit en gräns strax norr om Shanghai där man inte behöver bygga med värme läste jag någonstans. Även om vi har värme är det svårt att få upp den över 18 grader inne för alla fönster läcker som såll. Igår gick Gustaf omkring med en vanlig tejprulle och motade det värsta här hemma. Men jag klarar mig med mitt lilla element i magen och en yllekofta!

Har just lyssnat på yogaskivan som jag fick låna av Ulle hemma i Sverige, med andnings- och avslappningsövningar. Jag somnade förstås. Men det var väl lika bra det, nätterna är inte så sömnrika precis. Barnen är hos Maja och leker med hennes dotter och ikväll ska vi få komma dit på middag så jag känner mig omhändertagen! Har lite dåligt tålamod med barnen nu när det är så tungt med magen, bara nio dagar kvar nu. Det ska bli skönt när skolan börjar på måndag, det tycker även barnen.

Jag blev så inspirerad av att skriva för en stund sedan när jag och Maja hade en SMS konversation:) Hon hade nämligen hantverkare hemma för inspektion av två lösa kakelplattor. Lösningen var att ta bort de två skadade plattorna och sätta nya. I Sverige är vi vana vid att man går till botten med problemet. Alltså tänker vi att fuktspärren (om de har någon?) är skadad/bruten och man tar bort alla plattorna och gör om så problemet inte uppstår igen. Och hur ska man annars se om det är mögel bakom? Men så tänker man inte här. Och det gäller allt kvalitetsarbete. (Nu generaliserar jag igen.)

Ett hus som är 10 år i det här landet är gammalt och antingen river man det eller blåser ur det helt och renoverar skalet. Under tiden, innan det är så gammalt, lappar och lagar man. Jag har hört om så många nu där hantverkarna bara målar över en fuktfläck t.ex. Det är inte husen som är värda några stora summor pengar här, utan marken det står på.

I mitt jobb inom textil har jag enbart jobbat med Kina som leverantör både nu och för några år sedan och det är samma där när det gäller kvalitet. Ska man få kvalitet, vilket man kan, så måste man specificera väldigt tydligt vad man vill, ner till minsta söm, knapphål osv. Och ligga på och tjata så det blir som man tänkt.

Leksaker mm, i Sverige som är "made in China" är oftast helt ok. Men det är för att de är exporterade och det är någon i Europa som har satt kvalitetskraven. Att köpa leksaker här är en helt annan upplevelse. Plasten går sönder bara man tittar på den. Ska man ha nåt som håller får man gå till en stor kedja som har samma som utanför Kina. Gustaf pratar om samma sak inom bilindustrin, att man måste kämpa på och förklara att vi vill ha saker som håller. De har inte samma syn här.

Ett ordspråk som man lärde sig ganska snabbt här i Kina är : "You get what you inspect, not what you expect."

När Gustaf skulle köpa min Kitchen Aid fick han hjälp av en kollega. Han valde att köpa en äkta från USA istället för på Tao Bao (Piratkopierade varor på nätet) och hans kollega kunde inte förstå hur han kunde slänga ut så mkt pengar när "samma" vara kostade en bråkdel här i Kina.
"Den här kommer att hålla i hela Malins liv, hennes mamma har en från sin mamma och den fungerar än!" "Men om den går sönder kan du ju bara köpa en ny, och du har fortfarande inte kommit upp i samma summa!" Slit och släng beteendet sitter djupt rotat och det gör mig lite orolig.

Det är intressant med olika kulturer och de krockar som uppstår. Men just när man står där frustrerad över eventuellt mögel man utsätter sina barn och sig själv för så är det lätt att hålla sig för skratt.

Nu snöar det igen. Vi får väl se om det lägger sig denna gång. Nästa gång hoppas jag att jag får skriva om en perfekt liten bebis som har kommit!