Lillebror gör entré!

Nu har det gått tre veckor precis på dagen sen han kom. Jag har inte kunnat skriva tidigare, dels på grund av att den lille herren helst inte vill ligga själv, men även för att jag (fortfarande) inte vet hur jag ska sätta ord på det fantastiska som skett. Ni får stå ut med att det kommer bli klichéer och självklarheter helt enkelt. Men först en liten redogörelse för hur det gick till när han kom till världen.

Det hela började med att jag åkte in på rutinkontroll. Ett ultraljud gjordes för att kontrollera att det fanns tillräckligt med fostervatten (jag var då i v.38 av 40) och för att se att han växte tillfredsställande. Allt såg bra ut och hans vikt uppskattades till 3900gr. Sen gjordes en CTG kurva, fråga mig inte vad det står för, där mina sammandragningar mättes och samtidigt mättes bebisens hjärtfrekvens. Det visade sig att frekvensen gick ner oroväckande mycket och detta var bara "vanliga" sammandragningar, inte några riktiga värkar. På grund av detta ville inte läkaren skicka hem mig utan bestämde att vi skulle ta ut bebisen redan samma dag. Jag som varit evinnerligt trött på att vara gravid ganska länge fick ett riktigt lyckorus och bara jublade när hon sa det! Äntligen skulle jag få träffa den lille som legat därinne så länge, så nära men ändå så långt borta!
Jag satte igång att ringa och sms:a som en galning. Först till Gustaf: ta en chaufför hit NU, bebisen ska tas ut om två timmar! (Jag hade ju vår chaufför ståendes utanför sjukhuset väntandes på mig.) Han lät lite chockad men satte sig genast i en av kompisarnas bil.
Som tur var hade min vän Elisabeth lovat att hämta barnen på skolan denna dagen så det var ett problem mindre. Stora Maja och hennes Benny hade lovat att ha dem över natten när det väl hände men inga övernattningsgrejer var packade. Alltså fick jag be Sunny, vår chaufför, att ringa Xiao Zhou, vår Ayi som inte kan engelska, och be henne packa en väska till barnen. Sen fick Sunny åka hem till oss och hämta min väska som stått packad i några dagar hemma. Det var ett himla ringande och sms:ande så jag undrar vad sjuksköterskorna tänkte...
Olika personer sa olika tider för operationen till mig hela tiden, det pendlade mellan 14.20 och 15.00. Jag blev jättestressad när de sa 14.20 eftersom jag visste att Gustaf inte skulle hinna till dess. När jag hade svidat om till nattsärk á la sjukhus, blivit "preppad" färdigt inför operationen och var på G att rullas in på op.salen kom han äntligen! Lättnad!
Jag rullades in och stjälptes över på op.bordet. Vid det här laget hade euroforin ersatts med obehag. Det är ju ändå en ganska stor grej, att vara vaken medan någon skär upp din mage och bänder och drar. Jag började må illa och jag kände mig instängd och ville bara springa därifrån. Tyvärr fick Gustaf inte vara med under den här fasen när bedövningen skulle sättas, ingen aning om varför. Jag lades på sidan och fick först en bedövningsspruta i ryggen som stack som en geting ungefär. Efter en stund satte de in de riktiga grejerna men det kände jag ju inte då, bara som tryck utmed ryggraden. När det börjat verka kom Gustaf in, snyggt svidad i blå op.kläder inklusive hårnät :) Nu mådde jag så himla illa att jag var övertygad om att jag skulle spy när som helst men personen vid mitt huvud pratade väldigt lugnande med mig och så fick jag lite syrgas i näsan och så gick det faktiskt över.
Precis som med Maja (som oxå var snitt) hade jag ett skynke framför ansiktet så jag inte kunde se vad de höll på med. Men till skillnad från under Majas "uttagning" så satt Gustaf så han kunde se såret denna gången. Först sa han att han trodde han skulle svimma och att han inte skulle titta men jag tror att nyfikenheten tog över och han filmade till och med när Albert togs upp! (Jag har inte vågat titta på det än.) "It's a two month old!" sa läkaren när hon tog ut honom! Han var 4410gr och 53cm lång.
Drogad som jag var var det väl inga översvallande känslor först, mest lättnad. Men när jag såg tårar sakta rinna ner (i munskyddet :) på Gustaf när han sa att det var en pojke så kändes det som att tiden stod stilla. Det var några läskiga minuter(?) sekunder(?) innan jag hörde skrik, de fick suga rent munnen på slem och fostervatten ett bra tag tyckte jag. Efteråt har jag sett bilder och det är verkligen ingen vacker syn med hela kroppen täckt av tjockt fosterfett! När de torkat av honom och lindat in honom i en handuk fick jag se honom en liten sekund innan Gustaf och barnläkaren gick iväg med honom för undersökning och tvätt. Det var den längsta halvtimmen (? min tidsuppfattning här är inte den bästa) som jag upplevt medan de sydde ihop mig. När jag rullades in på rummet igen satt Gustaf där och gosade med Albert som var alldeles lugn. Sköterskan la honom till bröstet och som med de båda andra barnen så började han suga med en gång. (Inte för att det kom något förrän dagen därpå...)

Nu inser jag att jag visst hade ett stort behov av att skriva av mig. Jag får dela upp det jag hade tänkt skriva för jag hinner inte mer nu. Måste amma innan det är dags att hämta barnen på skolan. Vad snabbt man vänjer sig vid nya rutiner :)

To be continued!