Omvälvande tider

Det mesta av nedanstående skrev jag den 16/4 men då var inga papper påskrivna och man vet ju hur fort det kan vända...


Oj. Nu ska man tänka om igen. Göra sig mentalt beredd på en 180 graders sväng i tillvaron.
Livet som expat kan vara sådant många gånger. Man äger inte alltid sina egna beslut. Man hänger i ovisshet, ena stunden gäller detta, andra det här. Det är ganska påfrestande för psyket har jag märkt.

När Albert blev planerad och kom till världen bad vi om att få stanna ytterligare ett år här i Kinaland. Eftersom vi är utskrivna ur Sverige har vi ingen SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) där och därmed endast den lägsta ersättningen när man tar ut föräldradagar. Det verkade som en bra idé att stanna och komma hem när han är 1,5 år och det är dags att börja på dagis.
Så först, i höstas, fick vi ett muntligt "Ja, det är klart ni ska vara kvar". Då brydde jag mig inte om att söka till Ebba Pettersons skola vi tänkt att Maja skulle gå i, som är så populär, eller förskola till Hugo. Sen runt Alberts födelse i januari fick vi ett "Nej, det finns tyvärr inga pengar". Då slängde jag mig på nätet och råddade med att hitta andra alternativ på skolor.

Idag (16/4) fick vi nya besked igen. Eftersom Gustafs två svenska kollegor bytt jobb inom företaget fanns plötsligt ingen svensk kvar på hans avdelning. Kollegorna och cheferna i Sverige ville gärna ha en kollega på plats och eftersom vi redan är här var det ju en enkel lösning. Sen vet jag ju inte hur enkelt det vara att övertala de högre cheferna, vi är ju ändå en väldigt stor utgift, men de tycker nog att Gustaf gör ett bra jobb annars hade vi ju aldrig fått vara kvar!

För några veckor sedan pratade jag på Skype med mamma. Då berättade jag att det kanske kunde bli så att vi stannade i alla fall. Hennes reaktion var så direkt och känslosam och jag kände rakt genom datorn att den var helt äkta. Hon började gråta. Min älskade mamma är en otroligt varm och omtänksam kvinna men visar inte alltid känslor så öppet vilket gjorde det väldigt starkt för mig. Det var den där känslan mellan förälder och barn som jag själv så starkt känner för mina barn: den villkorslösa kärleken, att jag bara behöver finnas till och vara den jag är för att hon ska tycka att jag är värd att älskas. Jag ville bara släppa allt och åka hem och kramas, länge.

Efter några dagar av funderingar fram och tillbaka, med listor för och emot, bestämde vi i alla fall att vi stannar om vi får erbjudandet. Men det var inte helt lätt. På listan för att stanna finns alla de materiella sakerna, bekvämlighet, pengar men också barnens engelska som redan är så bra. På listan för att åka hem, alla de livsnödvändiga som bättre mat och luft och älskade vänner och familj. Att vi då valde att stanna känns ju som att vi är riktigt ytliga människor som inte bryr oss om det som verkligen är viktigt. Men för oss just nu i livet passar det bättre. Om vi slipper leva på besparingar, som vi skulle gjort i Sverige om jag gick hemma, så kan vi istället spara ihop ytterligare något och jag kan t.ex. bli av med min studieskuld och vi får på så sätt det bättre i framtiden. Jag kan spendera mer tid med barnen och vi kan stå ett år i kö till engelska skolan i Göteborg. Många bäckar små har lett fram till det här beslutet och som min syster Karin sa, ni tar det beslut som ni tycker verkar bäst för er och sen får ni göra det till det bästa! Hon är klok som en bok:)

Så nu har jag ytterligare ett år på mig att fundera på vad jag vill göra när jag blir stor! Nåt med kläder blir det iaf. Jag hoppas få göra ytterligare en säsong med Mes Dames för det första. Kanske det leder vidare, om inte så är det ju en bra erfarenhet. Jag träffade en tjej på en bazaar i veckan som sålde sina första babyplagg i bambu, fantastiskt material! Jag var tvungen att köpa en sparkdräkt till Albert. Jag var ju på väg att starta eget inom barnkläder precis när den ekonomiska krisen började och nu blev jag sugen igen...

Men först en lååång sommar i Sverige! Det ska bli så skönt. Jag och barnen kommer 2:a juli och stannar till den 20:e augusti så boka in oss! Som vanligt är det mycket mattankar i huvudet när man fantiserar om att komma hem. Just nu längtar jag mest efter olika smaker på yoghurt, rabarber/jordgubb t.ex. mmmm:) Bara sex veckor kvar!