Jag visste inte ens att jag hade klaustrofobi, och det kanske jag inte har heller, men känslan när vi kom in i den här bussen var allt annat än den av välbehag.
Tänk om vi välter? Krockar? Det börjar brinna? Jag kollade hamrarna som man ska kunna ta sig ut med. Borttagna allihop. Barnen ligger längst bak, hur ska jag få ut dem?! Tänk nu inte på det säger Gustaf. Men det är ingen tanke, det är en känsla i magen! Nästa gång han blir höjdrädd ska jag säga: tänk inte på det! :)
Stackars mamma är lite risig i magen, det finns ingen toa. Stackars pappa är normalstor för en europeisk man men gigantisk här... Han kan inte få in sina ben där de ska vara. Han satte sig på konduktörens plats den första timmen...
Vi kör på små slingriga vägar mitt emellan hus, rakt igenom en marknad alldeles nyss. Chauffören tutar konstant så hur nån kan sova på denna sleeper förstår jag inte. Fast det gör alla asiater redan förstås:)
Vi har åkt förbi folk som tvättat sina moppar, planterar sallad precis invid vägen, kör moppe med ett litet barn där bak och en bebis i famnen medan de kör.
Det har gått två timmar av fem... Än så länge har våra stora barn hållt sig lugna med hjälp av IPaden. Lilleman sover. Det blir intressant när alla ska gå på toa om en stund.
Vad har jag gett oss in på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar