Små startproblem

Hej!
Här är jag, två månader senare. Jag önskar att jag kunde säga utvilad och pigg... Det stämmer i och för sig på psyket efter boost av underbara sommar-Sverige! Kroppen däremot känns gammal och trött... Kanske på grund av en fyra veckors förkylning som för c:a två veckor sedan gick över i en bihåleinflammation? Eller att jag är gravid och allmänt trött? Eller att hela familjen är jetlaggad och inte sover? Vad det än är går det snart över. Jag känner mig redo att ta tag i utmaningarna här nu.

De har redan börjat så smått. Utmaningarna. Telefonen funkade inte. Omöjligt att skicka SMS. Jag kontaktar en vän som jag vet har haft samma problem. Suck! inte du oxå! svarar hon, -ring detta numret. Jag ringer och personen på telefonbolaget meddelar mig att jag har skickat för många SMS på kort tid. (?!) -Nu har jag tagit bort spärren, stäng av telefonen och sätt på den igen. Sen funkade det. Man undrar ju VARFÖR? De hinner väl inte med att kolla upp mig antagligen...

Idag skulle jag och stora Maja gå på pedikyr. Eftersom vänner fått sitta i två timmar med en oerfaren receptionist som stand in på vårt favorithak (den duktiga tjejen hade slutat) så ringde vi runt till lite olika ställen. Jag ringde till stället där jag brukar gå och få massage för att fråga om de även gjorde pedikyr. Receptionisten, som jag förövrigt troligen väckte, förstod inte alls vad jag menade och upprepade hela tiden -you want massage? Efter ett tag sa jag -Thank you, och la på luren.
När det gått en stund ringer ett okänt nummer på min mobil. Det visade sig vara den ordinarie receptionisten som var ledig. Då hade den som var stand-in ringt henne och lite bekymrat berättat om våra svårigheter att förstå varandra och hon i sin tur ringer upp mig! Då blev jag glad för det visar ju ändå på lite servicekänsla som man inte ser här varje dag! Men sen följde ett samtal som jag inte kan återge för det var hur snurrigt som helst. Jag försökte få henne att förstå att jag bara ville fråga om de hade pedikyr, inte boka den. Jag förstod inte ens om hon förstod innebörden i ordet, och hon ville bara boka in mig. Tillslut förstod hon min mening och vi skrattade åt elendet men vilken tid och energi det tar att bara ställa en enkel fråga!

Skolstarten har gått som förväntat, jättebra! Barnen har nya klasser med nya lärare, Maja går i ettan (!) och Hugo i Nursery. Jag lämnar Maja i "line-up" på skolgården på morgonen och hämtar henne på samma ställe. Hade vi inte varit och hälsat på i måndags hade jag inte vetat var i skolan hon befinner sig på dagarna. Jag tycker inte att det räcker med en communication book där det bara skrivs om det är något särskillt. Hon kommer ju inte ihåg vad hon har ätit eller hur mycket, eller ens vad de har gjort under dagen.
Hugo går jag med in på morgonen och ser till att han har det bra och på eftermiddagen får jag ett snack med läraren om hur dagen varit.
De tycker båda att det är väldigt roligt i alla fall. Jag får väl se till att vara med en dag i Majas klass lite senare när rutinerna satt sig så jag får se själv.

Det var skönt att komma hit till värmen efter den något svala sommaren i Sverige. Jag har lite svårt att vänja mig bara. Jag flämtar så fort jag går någonstans. Inga mammakläder som är lössittande har jag heller, jag får nog sy upp nått:)
Jag har fått sätta upp AC:n från 23 till 25 grader inne, för jag går omkring och fryser. När man går ut i 30 grader kan man ju inte ha så mycket kläder på sig. Det har blivit mycket poolhäng efter skolan de här första dagarna.

Nu dags att knyta sig. Tredje natten, jag hoppas barnen får sova. Själv har jag vaknat mellan 3-4 tiden och sen haft väldigt svårt att somna om. Det är nog första gången som vi har haft lite problem med jetlag så vi har haft himla tur innan.
Imorgon är det dags för rutinultraljud och Gustaf ska få se den lille/lilla för första gången! Jag hoppas på att få ett lite säkrare leveransdatum än "mitten på januari" så mamma och pappa kan boka sin resa sen! ;)

Godnatt!

Det kanske är dags att avveckla bloggen tänker jag ibland. Ju längre vi är här, desto mer vardag blir ju allt. Hämtning och lämning, jobb och middagsmat. Det har ni ju nog av hemma. Men så ibland glimmar det till av något som händer i vardagen som jag tänker, det där måste jag skriva om! Men ofta glömmer jag vad det var :)

En sådan liten sak var för några veckor sedan då vi hade "End of year party" för Hugos årskurs. Vi var på gården och barnen lekte. Jag stod brevid en kinesisk pappa som jag inte kände igen så jag frågade vilket barn som var hans och så pekade vi ut våra barn för varandra. Hans pojke var bara två år och hade precis börjat för två veckor sedan. Kunde han någon engelska när han började, frågade jag. -Nej, han gråter hela dagarna! Oj, sa jag, jag kommer ihåg vad jobbigt det var i början, stackars liten! (Tänkte att här kunde vi ju bonda och ha något att prata om) Men pappan svarade -Nej, det är bara nyttigt för honom!

Hoppsan! Ja där ser man hur olika man kan se på saker. Min erfarenhet är att kineser är överlag mindre sentimentala. (Jag vet att man inte kan dra ett helt gigantiskt folk över en kam...) De har väl inte haft utrymme till sådant. Vill man komma någon vart får man slå sig fram för här är så mycket folk. Gör man inte det blir man utbytt. Samma i barnuppfostran, vill man att barnet ska komma någon vart så är det diciplin som gäller, extra skola på lördag och söndag, annars går någon annan om som har bättre diciplin. De får mycket kunskaper och är mycket duktiga i skolan, men det sociala halkar efter. Vad jag har förstått på Gustaf och andra här som arbetar med människor som är produkter av det här systemet är att de (och nu generaliserar jag igen!) inte kan ta några egna beslut eller egna initiativ utan bara göra som de blir tillsagda. Kultulkrock.

Jag läste en jättebra artickel om hur viktig den fria leken är i en tidning jag hittade i skolan. Som svensk förskollärare är jag ju såklart insatt i det, och det tror jag att de flesta svenska föräldrar idag är oxå, men det verkar inte ha lyst igenom så värst mycket i det brittiska skolsystemet än. Det är på gång men de har inte alls kommit så långt som vi. Och enligt artickeln är Finnland ännu bättre. Där börjar man ettan vid sju år (här vid fem år, Maja börjar efter sommaren!) precis som i Sverige och i test som görs högre upp i åldrarna ligger de i topp, trots att de lär sig läsa och skriva så "sent". De har fått tid till att utveckla sina sociala sidor: samspel, turtagande, kompromissande mm. i leken, och det hjälper dem att kunna ta reda på information själva och sätta den i ett sammanhang och dra egna slutsatser.

Nu var det inte meningen att detta skulle bli ett pedagogiskt inlägg, även om det förstås är väldigt intressant :)
Jag hade en sak till att dela med mig av innan det (troligen) blir sommaruppehåll på bloggandet.
Jag har känt mig lite hängig på sistone och klagat inför mina nära och kära här borta. Men igår träffade jag en bekant på lunch som berättade att hon fått en kronisk sjukdom. För att hålla den i shack tar hon tre sprutor i veckan. Jag har tänkt mycket på henne och hennes familj sen dess. Mina bekymmer blev med ens väldigt små i jämförelse.

Nu hägrar den Svenska sommaren med regniga promenader i skogen, räkor och kräftor, frisk luft och vatten, samtal med vänner och mys med familjen mm. mm. Kommer ni förbi Fjällbacka så hör av er!
Stor sommarkram/Malin.

Olycka

Sitter här och tröstar mig med lite Marabou. Det behövs nog mycket choklad ikväll, för att lugna nerverna.

I eftermiddags hade jag inga barn längre. De var borta. Puts väck. Utsuddade från jordens yta som om de aldrig funnits.

De sprang ut till lekplatsen, som de gör varje eftermiddag efter skolan, och jag talade med bästa Ulle i telefon, det var länge sedan. Sen satte jag mig i soffan för att läsa och märkte efter en stund att det började strila ett fint regn, men det är ju varmt ändå och blir de blöta så kommer de väl in? Efter ytterligare en stund skulle vi äta så jag tänkte att jag får väl gå och hämta dem. Lekplatsen är kanske 100 meter från vår altandörr fast det är lite buskar emellan så jag ser dem inte.

Ingen var på lekplatsen. Nehej, då är de väl hos Ella då tänkte jag, för dit brukar de alltid gå. (Det enda stället de får gå själva utan att fråga oss först.) Inga barn där. Konstigt. De vet att de inte får gå till klubben själva men jag får väl kolla där. Massor av barn där, men inte mina. Nu börjar irritationen krypa fram: de vet ju att de inte får gå till någon utan att fråga! Jag ringde alla svenska vänner som barnen har, ingen hade sett dem. Min vän Maja kom ut för att hjälpa mig leta. Hennes pojkar följde med.

Jag ringde en amerikansk mamma till en vän i Majas klass, Brenda. Jag hade sett henne sitta på klubben och äta när jag gick dit för att leta. Hon hade inte sett dem men hon erbjöd sig direkt att hjälpa till att leta. Hon bad sina vänner hjälpa till och tonåringar hon känner att cykla runt och leta. Hon ringde Alison som är mamma till Tom i Majas klass och engagerade henne. Alison meddelade vakten vid ingången till området att hålla utkik och när jag hörde det och Gustaf precis körde in på området och jag såg honom så bara brast det. -Jag kommer aldrig få se mina barn igen!!! Panik! Jag bara skakade av gråt.

Jag fick nån slags tankestillestånd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi hade tittat överallt, i pooler och vattendrag, hört med alla barnen känner. Receptionen delade ut bilder på barnen till de anställda för att ha när de letade. Jag blev helt blank och trodde verkligen att jag aldrig skulle få se dem igen. Någon hade lockat dem med godis in i en bil och tagit dem långt bort ifrån mig, oss.

Vi skulle just börja knacka dörr, på alla 350 eller något lägenheter som finns i området, när det kom ett samtal till en kvinna, som jag inte ens vet vad hon heter, som gick med mig. Hennes vän, som hon precis hade engagerat, hade tagit på sig för att gå ut och leta och fann Maja och Hugo i sin trappuppgång. De skulle precis gå hem för de var hungriga. De hade varit hos några lite äldre tjejer och lekt... Då hade vi letat i 1,5 timmar. Det är lång tid när man inte vet.

Det blev ett tårfyllt återseende, i alla fall från min sida. Vilken lättnad! Maja var lite besvärad av uppmärksamheten, hon förstod redan då att det inte var bra att de gått iväg så. Vi bad barnen ta med oss till lägenheten de varit i och vi pratade med mamman där. Hon verkade tyvärr inte riktigt förstå sin egen roll i det hela.

Maja vet jag har förstått att man inte ska gå hem till någon utan att först tala om var man är. Hugo är som en gås, allt rinner av honom. Det svåra är, hur ska vi gå vidare? Vad ska konsekvensen bli? Jag vill att våra barn ska ha frihet under ansvar. Jag vill inte överbeskydda dem. Vi bor ju innanför grindar med vakter som kollar alla. Inget allvarligt hände ju.

Men det hade kanske kunnat hända...

Long time no see!

Nu sitter hon på planet, den minsta lillasystern, och det känns tomt igen. Tänk vad man förstår att uppskatta dem man har hemma när man är så långt bort! Det är egentligen bara människor jag saknar på riktigt, leverans av medvurst, cheddar och godis kan vi fixa men kramar och samtal är svårt att få hit. Det känns så viktigt att kunna visa hur vi har det här, mycket går inte att beskriva. Detta äventyret kommer att förändra oss och då vet de som varit här var vi kommer ifrån. Nu har hela min familj varit här och Gustafs mamma. I höst kommer mina äldsta vänner och jag ser fram emot det som ett litet barn! MEN nu är det bara sex veckor till att jag och barnen åker hem till Sverige! Den 4:e juli landar vi på svensk mark igen, efter 10 månader i exil.

Ni får ursäkta att jag har skrivit så sällan den här våren. Vi har haft fyra besök som har sträckt sig från en vecka upp till tre veckor per gång och så har jag parallellt med det haft skrivarkurs, kinesiska, tennis och fotokurs. Jag vill gärna ha något intressant att skriva om när jag skriver oxå och vardagslivet är inte så värst mycket mer spännande än hemma, om än annorlunda.

Dagarna går fort även när man är ledig. Den härliga tiden här har börjat nu med poolhäng och utemiddagar på klubbens terrass. Jag får lite dåligt samvete gentemot Gustaf som jobbar och sliter mer än någonsin. Han har dessutom haft det lite turbulent på jobbet och det är svårt att vara det stöd han behöver, känner jag ibland, när jag har ett så annorlunda liv jämfört med honom här. Som tur är har han många vänner.

Den tredje maj hade vi varit här i ett år. Dagen gick ganska obemärkt förbi, men man stannar ju ändå upp och reflekterar lite. Ett år! Det har gått så fort! Visst var det en fuktig, mörk och dragig vinter men sommaren sträckte sig ju ända till oktober och i november var det en mild och vacker höst. Barnen har acklimatiserat sig jättebra och vi trivs med många nya vänner. Men nu märker jag att jag börjar tänka åt andra hållet. Nu är det bara ett år kvar! Det är så mycket vi skulle vilja se och göra innan vi åker hem (Tokyo, risodlingar, Peking för att ta några exempel) och så mycket att fixa med. Vi vill gärna att barnen går i en engelskspråkig skola även hemma, där måste man stå i kö ett tag. Jag behöver skaffa ett jobb, men framför allt kanske fundera över vad jag egentligen vill göra... Huset i Järnbrott ger oss mest bekymmer med kakelspricka i nya badrummet i höstas, avloppsläcka för några veckor sedan och nu har andra familjen sagt upp hyresavtalet... Det är mycket tankar på framtiden.

En av de tankarna är om jag ska anmäla mig till universitetet här eller inte, för att läsa kinesiska. Våra 60 Volvobetalda lektioner är slut till sommaren och jag känner ett sug av att lära mig mer. Jag har varit alldeles för slapp och inte repeterat som jag borde men ganska mycket har fastnat ändå och livet här blir så otroligt mycket lättare då. Jag ser andra tjejer som bott här längre som kan hålla en konversation och blir så himla impad! Jag tänker att om jag kan språket hjälpligt så skulle det hjälpa mig få in en fot i textilbranchen igen kanske...
Jag är lite rädd för att gå i en kinesisk skola. Tänk om jag gör bort mig. Tänk om jag inte läser på tillräckligt? (Man vill ju ha lite av det glassiga livet kvar...:)

Jag hoppas det inte ska dröja så länge till nästa gång, kram!

Vi börjar med det viktigaste.

Karin med familj har varit här. För er som inte vet vem det är så är hon en otroligt ambitiös, smart, rolig tjej som är världens bästa mamma och som oxå kan vara ganska envis ibland. Men framför allt (tycker jag!) är hon min syster. En syster är en sån man växer upp med, som man delar upplevelser i barndomen med och som man delar (i mitt fall) mycket kärlek med. En som man kan vara sig själv med, med alla brister och fel. Jag har lyckan, som ni vet vid det här laget, att ha två!

De kom, de var här, de åkte. Så. Jag kan inte sitta här och räkna upp allt vi har gjort. Framförallt var det kul att barnen fick träffa varandra igen. Lisa och Maja är nästan uppväxta ihop och var bästisar innan. Jag hoppas och tror att deras visit gjorde att relationen fick lite näring igen. Att se lilleman Simon igen var med så roligt! Det är så mycket som händer mellan ett och två år. Mycket som man missar...
Det var också väldigt kul att se Mikael och Karin som är så förtjusta i Kina komma hit och njuta av maten och kulturen som de saknat. De är väldigt enkla gäster att ha, när de gärna tar tunnelbanan in själva och till och med pratar lite kinesiska! Just nu sitter de på planet hem, jag hoppas flygningen går bra.



Efter en lång kväll på uteserveringen på klubben där jag satt och pratade med vänner och barnen lekte, gick vi till slut hem väldigt trötta. Jag var tvungen att duscha dem för de var helt svarta om fötter och händer och hade nån slags grå hinna över hela sig. Inget fredagsmys hann vi med heller så det var lite gnälligt...
Mitt i detta ringer Gustaf (han är på stan och träffar Ljungbykompisen från förr, Mattias, som är på besök) och berättar att det har ringt någon och sagt att vi ska få en leverans. Av vad hörde eller förstod han inte. Vi antog båda att det gällde våra pass som åkt runt lite för att vi skulle få nya uppehållstillstånd.
Barnen kom i säng och det ringde på dörren. Utanför stod två karlar med ett skåp som vi beställt! (Klockan nio på en fredag...) Oh no! Jag hade inga pengar och jag kunde inte hämta några för jag kunde inte lämna barnen. Mannen med skåpet går och ringer sin boss och jag ringer min ;) Jag fick nog lite panik, nu när skåpet äntligen hade kommit, vi hade väntat i två veckor, skulle de då ta det med sig tillbaka? Jag vet inte vad jag tänkte att Gustaf skulle kunna göra på telefon inne ifrån stan. Det hade varit snyggare om jag fixat det själv. Det slutar med att jag rafsade ihop vad jag hade hemma (vilket inte räckte på långa vägar) och så får vi ringa bossen imorgon. Mei wenti! (inga problem) Synd att jag fick Gustaf att ringa vänner som skulle ställa upp och gå och hämta pengar på sena kvällen... Men skönt att veta att de finns om det behövs!!

Nu känner jag att jag inte kan sitta i samma rum som det nya skåpet en sekund till. Ögonen svider, det var nog nån konstig färg som är supergiftig... Därför säger jag Godnatt och lämnar er med några bilder på vårt nya coola barskåp!

Ett fint skåp som skulle kunna vara en garderob t.ex....

Simsalabim!

E voilà!
 (Ja, det är glögg som står där nere till höger...)

Lycka

Lycka måste vara den där varma känslan man kan få i bröstet någon enstaka gång ibland. För mig väller det gärna upp lite extra vätska i ögonen också, bara precis så det inte svämmar över. Man vet inte riktigt var man ska göra av sig, kroppen är inte tillräcklig.

För mig kommer de här känslorna oftast när det gäller barnen, och jag vet att jag inte är ensam om det. De är en självklar del av mig, som en arm eller ett ben. Fast ändå inte, för de är ju så klart sina egna. Som förälder vill jag att mina barn ska ta sig fram i livet med minsta möjliga -inte motstånd för det hjälper ju dem att utvecklas- men utan mobbing, utan inlärningsproblem, utan svårigheter att hitta vänner.

När vi flyttade hit till andra sidan jorden var farhågorna främst för barnen. Ska vi verkligen rycka upp dem med rötterna? Ta dem från vänner och familj? Från tryggheten i förskolan som vi verkligen gillade?

Vi kom hit där vi inte kände någon och allt var annorlunda. Vi satte Maja i en skola där hon inte kände någon, hon kunde inga rutiner och förstod inte vad hon sa. Ingen inskolning, det var bara att börja, mitt i terminen. Dessutom fick lillebror vara hemma med mamma.

Hon reagerade, så klart- var arg, ledsen, bönade och bad att slippa gå. Jag grät innombords, och med Gustaf på kvällen, och försökte vara positiv, men VAD hade vi gett oss in på?! Efter två veckor blev det bättre. Efter sex veckor sa hon- Hello, what's your name? till någon på lekplatsen hemma och jag blev helt chockad!

Efter sommaren började även Hugo i samma skola. Han var lite ledsen vid lämning den första veckan. Sen dess har han älskat skolan. Maja fick det lättare när också lillebror var där, om än i en annan del av skolan.

Idag har vi varit på "parent teacher conference" eller kvartsamtal om man så vill:) Det är här lyckan kommer in. Och stoltheten. Maja har gjort en sån fantastisk resa, från att ha varit stökig och "all over the place" och inte lyssnat -hon förstod ju inte vad de sa! Till att vara intresserad, ihärdig, koncentrerad och framförallt en bra kompis som leker med alla. Hon är inte blyg och pratar gärna inför alla, hon är trygg i sig själv. Det bästa av allt är att hon älskar att vara i skolan! Det är roligt att vara där och det är nog för mig, allt det andra är egentligen sekundärt, förutom självkänslan förstås.

Samma sak med Hugo, att han älskar skolan, men han har alltid varit en glad skit som anpassar sig lätt. Vi fick höra att han är en ledartyp i skolan och att han alltid har svar på frågor. Dessutom är han en "absolute STAR in the pool!" ;) Även om vi visste allt det där rerdan så är det kul att höra att läraren har samma syn på honom som vi. Dessutom hade han hjälp till när en ny svensk liten flicka börjat, förklarat när hon inte förstått, och varit väldigt omtänksam. Det värmer ett föräldrahjärta!

Häromkvällen talade Hugo för första gången i sömnen på engelska och när Maja och han leker tillsammans hör man ofta ett engelskt ord här och där. Om någon vecka har det gått ett år sen vi kom hit. VAD mycket de har lärt sig på denna tiden!

Det har varit mycket upp och ner, och kommer troligen så vara under resten av tiden också. Det tar på krafterna att bo i detta landet. Men jag tycker vi har gett barnen, och oss själva, en gåva med denna resan och jag kommer aldrig att ångra att vi drog upp dem med rötterna. De finns kvar. Några av dem är snart på väg hit. På lördag landar Majas bästis-kusin Lisa med familj och jag får krama min mellansyster för första gången på åtta månader!

Det är också lycka.

Lycka är att ha systrar.

Mystik

Hade tänkt att ladda upp lite bilder från en utflykt vi gjorde i förra veckan men när en bild tar c:a två minuter att ladda upp tröttnar jag väldigt fort. (Ni får se dem på nedan nämnda sociala nätverk istället.)

Någon av er kanske kommer ihåg att vi uppdaterade vårt bredband för ett tag sedan. Från 0,5 Mb/ sek till 2 Mb/sek. Big change! Bara det att vi bytte till ADSL, alltså via telefonlinjen, från klubbens fiber och då händer det även andra saker... Via klubben har vi en adress vars avsändare är Hongkong, som har helt andra regler än China mainland (som de kallar det). Via klubben har vi tillgång till det där sociala nätverket som ALLA västerlänningar är medlemmar i men som är nersläckt i resten av Kina. Via klubbens nätverk kan jag blogga, det kan jag inte via ADSL. Man kan ju uppvigla folk via bloggar. Alltså måste vi ha båda. Tills vi får tummen ur att skaffa en VPN (ung. avsändar adress) via Hongkong även på det bredbandet.

Suck... "In China everything is possible, but everything is difficult" hörde jag för första ggn för några veckor sedan och det är så mitt i prick!

En irländsk tjej som bott här i 6 år som jag spelar tennis med sa: "Nu är det dags att åka hem. Är det någon som hört talas om någon som har emigrerat till Shanghai? Nej. Det är för att flytta hit vore som ett livstidsstaff. Vi är bara här för pengarna!" (Hennes man jobbar inte på Volvo...;)

När vi spelade tennis innan föregående samtal kom det plötsligt en svag musikslinga ur en högtalare på väggen. Jag berättade då för henne om en svensk kompis här. Hemma hos dem hade det plötsligt en kväll kommit musik ur luftkonditioneringssystemet. De ringde efter service och det kom en man, lyssnade, tog upp sin walkie talkie, sa något snabbt på kinesiska och så tystnade musiken. Min Irländska vän blev inte ett dugg förvånad. " Yes I know! De avlyssnar oss vet du väl? De har folk anställda som har som enda jobb att ha koll på oss. Du har kanske märkat att många sms blir försenade?" (ja, det har jag ju...) "Jag har en vän som satt hemma i soffan och sa till sin man sent en söndagkväll -vad konstigt att inte det där paketet som mormor och morfar skickade för flera veckor sedan till NNs födelsedag har kommit. En timme senare knackade det på dörren och paketet blir levererat! Sent en söndagkväll!!"

Jag vet inte om hon har blivit paranoid men det finns onekligen tecken lite här och där. Häromkvällen började jag bli lite nojjig när jag kom och tänka på att vi har en larmsensor i sovrummet... När mamma packade upp väskan när de kommit hit så hade hon presenter med sig. Bland annar några böcker från min vän Sara. De var inslagna när de blev nerlagda i den låsta väskan. Men inte när de togs upp. Pappret var kvar men de var tydligt öppnade...

Annorlunda land detta... Godnatt!