I love SH

Det kanske är dags att avveckla bloggen tänker jag ibland. Ju längre vi är här, desto mer vardag blir ju allt. Hämtning och lämning, jobb och middagsmat. Det har ni ju nog av hemma. Men så ibland glimmar det till av något som händer i vardagen som jag tänker, det där måste jag skriva om! Men ofta glömmer jag vad det var :)

En sådan liten sak var för några veckor sedan då vi hade "End of year party" för Hugos årskurs. Vi var på gården och barnen lekte. Jag stod brevid en kinesisk pappa som jag inte kände igen så jag frågade vilket barn som var hans och så pekade vi ut våra barn för varandra. Hans pojke var bara två år och hade precis börjat för två veckor sedan. Kunde han någon engelska när han började, frågade jag. -Nej, han gråter hela dagarna! Oj, sa jag, jag kommer ihåg vad jobbigt det var i början, stackars liten! (Tänkte att här kunde vi ju bonda och ha något att prata om) Men pappan svarade -Nej, det är bara nyttigt för honom!

Hoppsan! Ja där ser man hur olika man kan se på saker. Min erfarenhet är att kineser är överlag mindre sentimentala. (Jag vet att man inte kan dra ett helt gigantiskt folk över en kam...) De har väl inte haft utrymme till sådant. Vill man komma någon vart får man slå sig fram för här är så mycket folk. Gör man inte det blir man utbytt. Samma i barnuppfostran, vill man att barnet ska komma någon vart så är det diciplin som gäller, extra skola på lördag och söndag, annars går någon annan om som har bättre diciplin. De får mycket kunskaper och är mycket duktiga i skolan, men det sociala halkar efter. Vad jag har förstått på Gustaf och andra här som arbetar med människor som är produkter av det här systemet är att de (och nu generaliserar jag igen!) inte kan ta några egna beslut eller egna initiativ utan bara göra som de blir tillsagda. Kultulkrock.

Jag läste en jättebra artickel om hur viktig den fria leken är i en tidning jag hittade i skolan. Som svensk förskollärare är jag ju såklart insatt i det, och det tror jag att de flesta svenska föräldrar idag är oxå, men det verkar inte ha lyst igenom så värst mycket i det brittiska skolsystemet än. Det är på gång men de har inte alls kommit så långt som vi. Och enligt artickeln är Finnland ännu bättre. Där börjar man ettan vid sju år (här vid fem år, Maja börjar efter sommaren!) precis som i Sverige och i test som görs högre upp i åldrarna ligger de i topp, trots att de lär sig läsa och skriva så "sent". De har fått tid till att utveckla sina sociala sidor: samspel, turtagande, kompromissande mm. i leken, och det hjälper dem att kunna ta reda på information själva och sätta den i ett sammanhang och dra egna slutsatser.

Nu var det inte meningen att detta skulle bli ett pedagogiskt inlägg, även om det förstås är väldigt intressant :)
Jag hade en sak till att dela med mig av innan det (troligen) blir sommaruppehåll på bloggandet.
Jag har känt mig lite hängig på sistone och klagat inför mina nära och kära här borta. Men igår träffade jag en bekant på lunch som berättade att hon fått en kronisk sjukdom. För att hålla den i shack tar hon tre sprutor i veckan. Jag har tänkt mycket på henne och hennes familj sen dess. Mina bekymmer blev med ens väldigt små i jämförelse.

Nu hägrar den Svenska sommaren med regniga promenader i skogen, räkor och kräftor, frisk luft och vatten, samtal med vänner och mys med familjen mm. mm. Kommer ni förbi Fjällbacka så hör av er!
Stor sommarkram/Malin.