Lycka

Lycka måste vara den där varma känslan man kan få i bröstet någon enstaka gång ibland. För mig väller det gärna upp lite extra vätska i ögonen också, bara precis så det inte svämmar över. Man vet inte riktigt var man ska göra av sig, kroppen är inte tillräcklig.

För mig kommer de här känslorna oftast när det gäller barnen, och jag vet att jag inte är ensam om det. De är en självklar del av mig, som en arm eller ett ben. Fast ändå inte, för de är ju så klart sina egna. Som förälder vill jag att mina barn ska ta sig fram i livet med minsta möjliga -inte motstånd för det hjälper ju dem att utvecklas- men utan mobbing, utan inlärningsproblem, utan svårigheter att hitta vänner.

När vi flyttade hit till andra sidan jorden var farhågorna främst för barnen. Ska vi verkligen rycka upp dem med rötterna? Ta dem från vänner och familj? Från tryggheten i förskolan som vi verkligen gillade?

Vi kom hit där vi inte kände någon och allt var annorlunda. Vi satte Maja i en skola där hon inte kände någon, hon kunde inga rutiner och förstod inte vad hon sa. Ingen inskolning, det var bara att börja, mitt i terminen. Dessutom fick lillebror vara hemma med mamma.

Hon reagerade, så klart- var arg, ledsen, bönade och bad att slippa gå. Jag grät innombords, och med Gustaf på kvällen, och försökte vara positiv, men VAD hade vi gett oss in på?! Efter två veckor blev det bättre. Efter sex veckor sa hon- Hello, what's your name? till någon på lekplatsen hemma och jag blev helt chockad!

Efter sommaren började även Hugo i samma skola. Han var lite ledsen vid lämning den första veckan. Sen dess har han älskat skolan. Maja fick det lättare när också lillebror var där, om än i en annan del av skolan.

Idag har vi varit på "parent teacher conference" eller kvartsamtal om man så vill:) Det är här lyckan kommer in. Och stoltheten. Maja har gjort en sån fantastisk resa, från att ha varit stökig och "all over the place" och inte lyssnat -hon förstod ju inte vad de sa! Till att vara intresserad, ihärdig, koncentrerad och framförallt en bra kompis som leker med alla. Hon är inte blyg och pratar gärna inför alla, hon är trygg i sig själv. Det bästa av allt är att hon älskar att vara i skolan! Det är roligt att vara där och det är nog för mig, allt det andra är egentligen sekundärt, förutom självkänslan förstås.

Samma sak med Hugo, att han älskar skolan, men han har alltid varit en glad skit som anpassar sig lätt. Vi fick höra att han är en ledartyp i skolan och att han alltid har svar på frågor. Dessutom är han en "absolute STAR in the pool!" ;) Även om vi visste allt det där rerdan så är det kul att höra att läraren har samma syn på honom som vi. Dessutom hade han hjälp till när en ny svensk liten flicka börjat, förklarat när hon inte förstått, och varit väldigt omtänksam. Det värmer ett föräldrahjärta!

Häromkvällen talade Hugo för första gången i sömnen på engelska och när Maja och han leker tillsammans hör man ofta ett engelskt ord här och där. Om någon vecka har det gått ett år sen vi kom hit. VAD mycket de har lärt sig på denna tiden!

Det har varit mycket upp och ner, och kommer troligen så vara under resten av tiden också. Det tar på krafterna att bo i detta landet. Men jag tycker vi har gett barnen, och oss själva, en gåva med denna resan och jag kommer aldrig att ångra att vi drog upp dem med rötterna. De finns kvar. Några av dem är snart på väg hit. På lördag landar Majas bästis-kusin Lisa med familj och jag får krama min mellansyster för första gången på åtta månader!

Det är också lycka.

Lycka är att ha systrar.