Olycka

Sitter här och tröstar mig med lite Marabou. Det behövs nog mycket choklad ikväll, för att lugna nerverna.

I eftermiddags hade jag inga barn längre. De var borta. Puts väck. Utsuddade från jordens yta som om de aldrig funnits.

De sprang ut till lekplatsen, som de gör varje eftermiddag efter skolan, och jag talade med bästa Ulle i telefon, det var länge sedan. Sen satte jag mig i soffan för att läsa och märkte efter en stund att det började strila ett fint regn, men det är ju varmt ändå och blir de blöta så kommer de väl in? Efter ytterligare en stund skulle vi äta så jag tänkte att jag får väl gå och hämta dem. Lekplatsen är kanske 100 meter från vår altandörr fast det är lite buskar emellan så jag ser dem inte.

Ingen var på lekplatsen. Nehej, då är de väl hos Ella då tänkte jag, för dit brukar de alltid gå. (Det enda stället de får gå själva utan att fråga oss först.) Inga barn där. Konstigt. De vet att de inte får gå till klubben själva men jag får väl kolla där. Massor av barn där, men inte mina. Nu börjar irritationen krypa fram: de vet ju att de inte får gå till någon utan att fråga! Jag ringde alla svenska vänner som barnen har, ingen hade sett dem. Min vän Maja kom ut för att hjälpa mig leta. Hennes pojkar följde med.

Jag ringde en amerikansk mamma till en vän i Majas klass, Brenda. Jag hade sett henne sitta på klubben och äta när jag gick dit för att leta. Hon hade inte sett dem men hon erbjöd sig direkt att hjälpa till att leta. Hon bad sina vänner hjälpa till och tonåringar hon känner att cykla runt och leta. Hon ringde Alison som är mamma till Tom i Majas klass och engagerade henne. Alison meddelade vakten vid ingången till området att hålla utkik och när jag hörde det och Gustaf precis körde in på området och jag såg honom så bara brast det. -Jag kommer aldrig få se mina barn igen!!! Panik! Jag bara skakade av gråt.

Jag fick nån slags tankestillestånd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi hade tittat överallt, i pooler och vattendrag, hört med alla barnen känner. Receptionen delade ut bilder på barnen till de anställda för att ha när de letade. Jag blev helt blank och trodde verkligen att jag aldrig skulle få se dem igen. Någon hade lockat dem med godis in i en bil och tagit dem långt bort ifrån mig, oss.

Vi skulle just börja knacka dörr, på alla 350 eller något lägenheter som finns i området, när det kom ett samtal till en kvinna, som jag inte ens vet vad hon heter, som gick med mig. Hennes vän, som hon precis hade engagerat, hade tagit på sig för att gå ut och leta och fann Maja och Hugo i sin trappuppgång. De skulle precis gå hem för de var hungriga. De hade varit hos några lite äldre tjejer och lekt... Då hade vi letat i 1,5 timmar. Det är lång tid när man inte vet.

Det blev ett tårfyllt återseende, i alla fall från min sida. Vilken lättnad! Maja var lite besvärad av uppmärksamheten, hon förstod redan då att det inte var bra att de gått iväg så. Vi bad barnen ta med oss till lägenheten de varit i och vi pratade med mamman där. Hon verkade tyvärr inte riktigt förstå sin egen roll i det hela.

Maja vet jag har förstått att man inte ska gå hem till någon utan att först tala om var man är. Hugo är som en gås, allt rinner av honom. Det svåra är, hur ska vi gå vidare? Vad ska konsekvensen bli? Jag vill att våra barn ska ha frihet under ansvar. Jag vill inte överbeskydda dem. Vi bor ju innanför grindar med vakter som kollar alla. Inget allvarligt hände ju.

Men det hade kanske kunnat hända...