Sitter här och fascineras av hur bebisen rör sig där inne. Fick till och med en filmsnutt på det. Hur märkligt är det inte? Att man ska bära sitt barn inuti sin kropp, jag kan inte förstå det.
Jag har fått nys om en fotograf med svenskanknytning som jobbar i SH som tar bilder på gravidmagar, jag funderar på att göra det denna sista gång, som ett minne. Kanske får jag ta och skynda på ifall den behagar komma ut tidigt. Egentligen är det fyra veckor kvar.
Det är konstigt hur många som säger till en att man är vacker när man är så här otymplig, klumpig och tjock. Med tanke på gällande normer menar jag. Det är ju inte bara magen som sväller, utan hakan, låren och överarmarna för att bara nämna några ställen... Men jag känner mig oxå fin. Det känns som om man är väldigt speciell. Att man använder kroppen till det som den var menad för. (Sen har jag ju förstås allt det andra med ont i ryggen, dålig sömn, kramp i vaderna och den förlamnade tröttheten, men nu snackar vi utseende!)
De gånger jag varit gravid har varit de enda gångerna jag har varit nöjd med min kropp. Alltid annars går jag och håller in magen (min största akilleshäl) och får dåligt samvete så fort jag äter något onyttigt, t.ex. choklad. Jag gillar att träna när jag väl kommer in i det men det kan vara svårt att komma igång. Och jag tål inte när mina nära (läs min man och min far) tjatar på mig, då blir jag anti!
Jag vet att massor av kvinnor och tjejer har en skev bild av sig själva. För min del började det så smått under hela uppväxten. Jag var så söt, fick jag alltid höra av alla välvilliga människor omkring mig, och på nåt sätt blev det min identitet. Jag hörde aldrig (vad jag kommer ihåg) att jag var t.ex. smart, påhittig eller kreativ. Det nådde väl sin kulmen när jag blev "upptäkt" på stan nån gång på gymnasietiden. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i en modelltävling och kom tvåa. Jag har för mig att mamma var med men det var ändå ganska läskigt att gå i baddräkt på en scen på en nattklubb som man aldrig skulle kommit in på egentligen. Sen snurrade det på med provfotograferingar, mätning och vägning. Jag med mina 175 cm var i kortaste laget och vågen stannade då på 58kg så jag borde gå ner minst 3kg. Jag som hade vägt detsamma under flera år tänkte att det var väl inga problem.
Jag upptäkte snart att det var helt omöjligt att gå ner ett gram.
Antagligen var jag inte särskillt fotogenique för det blev aldrig någon modellkarriär för min del. Så här i efterhand lika bra det. Tyvärr satte det griller i mitt huvud och jag började tycka att jag borde gå ner de där 3 kilona i alla fall. Under säkert tio år vägde jag samma 58 kg. Som jag ju vet idag är ingenting! Men jag var inte nöjd. Synd, med tanke på att jag var väldigt fin. Som tur är har jag sluppit "riktiga" ätstörningar.
Vad jag vill säga är att ni som har egna barn eller träffar andras barn, tänk på att inte alltid bara kommentera deras utseende! Det är så lätt att säga till en liten flicka: vilken fin klänning du har, eller vad fin du är i håret. Eller till killar: va´ tuff du ser ut! Jag får bita mig i tungan många gånger själv, särskillt när det gäller Maja. Även om man bara vill väl så kan det bli så ensidigt. Jag vill ju att hon ska växa upp och känna sitt eget värde och sin komplexitet som människa.
Jag har tänkt så många gånger att det är så skönt att ha kommit förbi tonåren. Inte för att jag tyckte det var så väldigt jobbigt då men så här i efterhand brydde jag mig väldigt mycket om vad andra tyckte om mig. Det gör jag väl ibland fortfarande, men jag har en helt annan grundtrygghet. Jag har fått höra av folk att jag är omtänksam och är bra på att ta tag i saker och ting. Att jag är kreativ. Det känns skönt i hjärtat.
Tre graviditeter gör saker med din kropp. Det är få förunnat att komma tillbaka till det du var innan. Jag har inte lyckats förut, men jag ska göra mitt bästa nu. Nu har jag tid och gratis gym (!) men jag ska oxå försöka tycka om mig själv på vägen, och vara nöjd med det jag presterar.
Följ vår resa från Göteborg till Shanghai och vårt liv i öst
måndag 17 december 2012
onsdag 28 november 2012
Dagen idag
Idag har jag varit busig! Jag har inte jobbat en enda sekund... Hushållet har blivit lidande av att jag bara sitter vid datorn och jobbar och det har kommit lite klagomål på att det inte finns än det ena än det andra hemma. Så jag tog Vän-Maja med mig och åkte till Metro på morgonen vid nio. Tyvärr var det en massa köer så det tog tid att komma dit. Men eftersom vi inte setts på ett tag fanns det lite att prata om:)
Metro har allt (utom tändare upptäckte jag idag...) man kan tänka sig. Jag köpte tomtedräkter till barnen, mat, tvättmedel mm. (Och inte minst havregryn till makens morgongröt!!) Hade jag velat hade jag kunnat köpa en TV eller en flanellpyjamas med. Det tog några timmar och jag var hemma en stund innan tolv.
Det blev en snabblunch av rester innan det var dags att besöka tandläkaren. (Pinsamt nog glömde jag att borsta tänderna men som tur var hade jag i alla fall ett tuggummi...) Jag fick ut en kvarts tand när jag borstade tänderna i söndags. Jag har haft en spricka länge men det gjorde/gör inte ont. Tandläkaren ville inte göra nåt vidare utan röntgen, och det får jag inte göra som gravid. Därför slipade hon bara ner det vassa och penslade på något skydd. Lite ilade det, och jag är inte särskillt förtjust i att gå dit överhuvudtaget, så jag var rätt nöjd med att det blev en kort behandling.
När jag kom ut därifrån kände jag att det inte var nån större idé att åka hem och sätta igång med jobbet. Däremot ligger ju vårt favorithak vad gäller massage mitt emot och då var det inte svårt att övertala mig själv att jag var värd en fotmassage. När jag kom in satt Camilla där, oxå själv, så vi hade en trevlig pratstund innan hon var klar och jag nästan somnade. Fotmassagen där är så himla underbar! Det börjar med att man får fötterna i ett hett bad och får sätta sig på fotpallen. Sen får man nacke, axlar och lite ryggmasssage en stund innan det är dags att börja med fötterna. 70 minuter höll han på för 100 kuai. (Förut var det 60min för 80 kuai, under alla omständigheter är det billigt!) Jag får en sån lyckokänsla och jag tror att bebisen kände av det för den höll sig alldeles lugn:)
När jag kom ut var det bara en halvtimme kvar innan hämtning på skolan så då åkte jag till Café du village och fikade lite. De är så trevliga där och med lite gratis Wifi kan man ju få tiden att gå riktigt snabbt.
På skolan blev barnen förstås sura när jag inte hade med mig deras sparkcyklar. Det löste vi snabbt genom att ta med Olivia, Majas norska klasskompis, hem på playdate. De lekte alla tre som galningar medan jag gjorde middagen och Olivia stannade och åt. Majas favorit blev det oxå, Limelax pasta, (finns på Arla.se) så inga problem att få dem att äta idag:)
På det stora hela en bra dag trots tandläkarbesök! Ikväll har jag suttit själv och fixat med fotobok och fotoalmanacka på nätet medan Gustaf har sprungit runt med svenska kollegor på fakemarket. Ett och annat samtal om pris har det blivit :)
Nu dags för sängen, hoppas det blir mer sömn än i natt...
Metro har allt (utom tändare upptäckte jag idag...) man kan tänka sig. Jag köpte tomtedräkter till barnen, mat, tvättmedel mm. (Och inte minst havregryn till makens morgongröt!!) Hade jag velat hade jag kunnat köpa en TV eller en flanellpyjamas med. Det tog några timmar och jag var hemma en stund innan tolv.
 |
| 6-8 år stod det på dräkterna... Mössorna kunde de knappt få på sig, och Majas klänning var i minsta laget. Men de tyckte att de var fina:) |
 |
| 20-30 bilder får man ta om man ska få ett bra på de här små illbattingarna;) |
Det blev en snabblunch av rester innan det var dags att besöka tandläkaren. (Pinsamt nog glömde jag att borsta tänderna men som tur var hade jag i alla fall ett tuggummi...) Jag fick ut en kvarts tand när jag borstade tänderna i söndags. Jag har haft en spricka länge men det gjorde/gör inte ont. Tandläkaren ville inte göra nåt vidare utan röntgen, och det får jag inte göra som gravid. Därför slipade hon bara ner det vassa och penslade på något skydd. Lite ilade det, och jag är inte särskillt förtjust i att gå dit överhuvudtaget, så jag var rätt nöjd med att det blev en kort behandling.
När jag kom ut därifrån kände jag att det inte var nån större idé att åka hem och sätta igång med jobbet. Däremot ligger ju vårt favorithak vad gäller massage mitt emot och då var det inte svårt att övertala mig själv att jag var värd en fotmassage. När jag kom in satt Camilla där, oxå själv, så vi hade en trevlig pratstund innan hon var klar och jag nästan somnade. Fotmassagen där är så himla underbar! Det börjar med att man får fötterna i ett hett bad och får sätta sig på fotpallen. Sen får man nacke, axlar och lite ryggmasssage en stund innan det är dags att börja med fötterna. 70 minuter höll han på för 100 kuai. (Förut var det 60min för 80 kuai, under alla omständigheter är det billigt!) Jag får en sån lyckokänsla och jag tror att bebisen kände av det för den höll sig alldeles lugn:)
När jag kom ut var det bara en halvtimme kvar innan hämtning på skolan så då åkte jag till Café du village och fikade lite. De är så trevliga där och med lite gratis Wifi kan man ju få tiden att gå riktigt snabbt.
På skolan blev barnen förstås sura när jag inte hade med mig deras sparkcyklar. Det löste vi snabbt genom att ta med Olivia, Majas norska klasskompis, hem på playdate. De lekte alla tre som galningar medan jag gjorde middagen och Olivia stannade och åt. Majas favorit blev det oxå, Limelax pasta, (finns på Arla.se) så inga problem att få dem att äta idag:)
På det stora hela en bra dag trots tandläkarbesök! Ikväll har jag suttit själv och fixat med fotobok och fotoalmanacka på nätet medan Gustaf har sprungit runt med svenska kollegor på fakemarket. Ett och annat samtal om pris har det blivit :)
Nu dags för sängen, hoppas det blir mer sömn än i natt...
måndag 26 november 2012
Utseende är väl inte allt men...
Blä va' jobbigt det är att få till Bloggen som man vill att den ska vara... Inget är logiskt, man borde bli webdesigner själv :)
Nu får den se ut så här ett tag i alla fall. Bilden tog jag när mina vänner var på besök för två veckor sedan. Ett ovanligt tillfälle där solen tittade fram och det inte var så mycket smog...
Annars går vi i väntans tider. Maja väntar på att äntligen få börja julpynta (inte före 1:a dec!) och på att första tanden ska trilla ut. Hugo på att bli storebror för då kan man plötsligt en massa saker. Gustaf vet jag inte riktigt... kanske på att tennissvingen ska komma tillbaka eller att det ska bli helg? :)
Själv är jag rätt trött på att vakna varje gång jag vänder mig i sängen, att springa på toa på natten och att inte kunna komma upp ur soffan... Det känns som om det är dags för den här lille/a att komma ut nu men det återstår ju tyvärr två månader. Jag får väl försöka njuta av den här sista graviditeten så gott det går.
Snart är det ju advent oxå! Jag fick leverans av saffran till lussebaket idag- lycka! En av Gustafs kollegor, tillika vän, hade tagit med sig från Sverige. Det finns säkert här men jag har inte lyckats lokalisera var än... Jag tjuvsmakade på Ikeas glögg ikväll med några pepparkakor med ädelost på. Det var lika gott som vanligt! Det får bli en sväng dit i veckan, Ikea alltså, för att köpa lite pynt. Jag har lovat Maja en egen minigran att ställa på sitt skrivbord:)
Nu dags att sova om jag ska orka göra de sista måttlistorna imorgon. Det är bråttom bråttom! Ska bli skönt att inte ha det hängandes över sig, även om det har varit väldigt roligt att göra dem!
Godnatt!
Nu får den se ut så här ett tag i alla fall. Bilden tog jag när mina vänner var på besök för två veckor sedan. Ett ovanligt tillfälle där solen tittade fram och det inte var så mycket smog...
Annars går vi i väntans tider. Maja väntar på att äntligen få börja julpynta (inte före 1:a dec!) och på att första tanden ska trilla ut. Hugo på att bli storebror för då kan man plötsligt en massa saker. Gustaf vet jag inte riktigt... kanske på att tennissvingen ska komma tillbaka eller att det ska bli helg? :)
Själv är jag rätt trött på att vakna varje gång jag vänder mig i sängen, att springa på toa på natten och att inte kunna komma upp ur soffan... Det känns som om det är dags för den här lille/a att komma ut nu men det återstår ju tyvärr två månader. Jag får väl försöka njuta av den här sista graviditeten så gott det går.
Snart är det ju advent oxå! Jag fick leverans av saffran till lussebaket idag- lycka! En av Gustafs kollegor, tillika vän, hade tagit med sig från Sverige. Det finns säkert här men jag har inte lyckats lokalisera var än... Jag tjuvsmakade på Ikeas glögg ikväll med några pepparkakor med ädelost på. Det var lika gott som vanligt! Det får bli en sväng dit i veckan, Ikea alltså, för att köpa lite pynt. Jag har lovat Maja en egen minigran att ställa på sitt skrivbord:)
Nu dags att sova om jag ska orka göra de sista måttlistorna imorgon. Det är bråttom bråttom! Ska bli skönt att inte ha det hängandes över sig, även om det har varit väldigt roligt att göra dem!
Godnatt!
måndag 29 oktober 2012
Jobb!
Idag har jag varit löntagare för första gången sen sista
mars 2011.
Innan jag gick på intervjun (eller mer ”samtalet” kanske, de
hade ingen annan på gång och jag hade inte sökt några andra jobb…) hade jag den
där obehagliga känslan: ”tänk om de kommer på mig!” (med att inte kunna något
alltså.) När jag väl var där och vi pratade "vuxenprat" (härligt!) försvann den
känslan och allt kom tillbaka till mig. Jag har ju faktiskt jobbat med det här
i ett par år och säkerheten började komma tillbaka.
Jag ska alltså göra skisser och måttlistor till ett relativt
nytt klädmärke som heter ”Mes Dames”. De gör ”women’s wear with a
refined balance between clean Nordic lines and soft French sensuality”. Det allra mesta är gjort i
siden i olika former, det är exklusivt och ska inte bli ett dussinmärke. De har
öppnat en butik i Stockholm och kommer finnas på NK där och i Göteborg och på
vissa utvalda webbshoppar. Gå gärna in på http://www.mercedesbenzfashionweek.se/designers/mes-dames
och se vårens modeller som jag alltså ska göra måttlistor till.
Det var, som det så ofta är, en slump att jag kom i kontakt
med Mes Dames. Tove, som är personen på plats i Shanghai, är gift med en kille
på Volvo och fick på så sätt tag på alla Volvoadresser. Hon gjorde i våras ett
utskick till alla om en utförsäljning så jag åkte dit. Just när jag kom var där
inga andra människor så vi började prata. Jag nämnde vad jag hade jobbat med
förut och hon sa att de eventuellt hade ett behov av en sån som mig, en
Direktris, till hösten.
Idag har vi gått igenom de flesta plaggen och bestämt vilken
storlek de är. De är uppsydda på fabricmarket här, eller av Lisa – designern själv, och är anpassade för att passa
modellerna på visningen. Vi har bestämt att länga en ärm här, ta bort lite på
axeln där, flytta insnitt osv. Men det svåraste är definitivt att prova en 32:a
eller 34:a på en 36:a (som Tove är upptill) och bestämma eller försöka tolka
hur den ska sitta på en 38:a… Det är viktigt att grundstorleken blir rätt så
att graderingarna till de andra storlekarna inte blir alldeles galna. Som det
har varit hittills har de sålt mycket mer av de stora storlekarna än beräknat
för att de har varit för små över lag.
Så nu ska jag sitta på min kammare och finula på måttlistor
med skisser och sen ska vi förhoppningsvis få hem bra prover i storlek 38 som
vi kan prova av ordentligt. Än så länge är det lite strul med skissprogrammet
men det kanske jag kan få hjälp med att lösa hoppas jag…
Som vanligt är det bråttom så det dröjer nog ett tag innan
jag är här inne igen! Jag ska bara ta en veckas paus när brudarna kommer på
besök, det gjorde jag klart från början J
(Nu är det inte långt kvar!!)
tisdag 23 oktober 2012
Nu är man en 40-taggare!
Oj, mycket att skriva och lite tid!
Kinesiska idag och massor av glosor att plugga in, som vanligt i sista minuten. MEN, idag tycker jag att jag har ett giltigt skäl att vara sen. Jag fyllde ju 40 igår! :)
När jag var tonåring tykete jag att min mamma var gammal. Hon fick mig när hon var 26 år. Mina kompisars mammor var sisådär 20 när de fick barn. Jag lovade mig själv att inte vara för gammal. Men vad göra när inte drömprinsen dyker upp förrän lite senare i livet? Det bara hände sig så att jag blev förstagångsföderska när jag var 35 och nu är jag gravid för tredje gången när jag är 40! Men jag brukar tänka att kan Madonna, så kan jag! Jag tror oxå att barnen ser till att hålla en ung. Jag har inte tid för några kriser! :) Visst känns det i kroppen att det har gått några år sedan sist, och jag kommer inte göra om det en fjärde gång! Men tänk att jag/vi får vara med om en graviditet till! Att känna barnet röra sig där inne är så fantastiskt! Jag känner att jag blir mer och mer introvert, vi har ju vår egen lilla värld jag och bebben :)
Men åter till den stora dagen!
Så här långt ifrån nära och kära ville Gustaf ändå se till att jag blev firad ordentligt. Jag hade inga stora förväntningar och det kändes inget särskillt bara för att det var jämt. Han slängde ut en inbjudan bland vänner och bekanta här i Shangahi och vilken uppslutning det blev! Vi hade en otrolig tur med vädret, 27gr och sol, och det var tur för vi hade aldrig fått plats inne i lägenheten!
Även om jag inte riktigt känner mig bekväm med att vara i centrum för så mycket folk så kände jag mig väldigt ödmjuk och tacksam för att de ville komma. Några är närmare kompisar men jag känner inte alla på bilden nedan särskillt väl. Många är Gustafs arbetskompisar och deras fruar känner jag naturligtvis bättre, men de tog sig tiden att ta sig dit och verkade ha trevligt och det gjorde mig väldigt glad!
Dessutom hade 17(!) familjer lagt ihop och köpt en tavla som jag länge har velat ha. Fantastiskt! Så mycket bättre än att alla köper en vinflaska (som jag ändå inte kan dricka nu:) Nu pryder den väggen ovanför soffan i vårt vardagsrum. På fredag ska jag åka till Ikea och köpa spottar så man kan njuta av den även på kvällen!
Det här fina smyckeskåpet fick jag av min familj i Sverige och det var oxå en verklig överraskning! Maja hade hjälpt dem att köpa det och det vet jag att de är hemskt glada för! Jag har tittat på det och önskat mig det med, länge. Det gick ett sus genom publiken :) när jag öppnade det. Det visade sig att det var många av tjejerna som var sugna på ett sådant! (Jag hörde något om att det skulle massbeställas (iaf 4-5 st) för att försöka få ett så bra pris som möjligt!) Kolla in vad många fack att lägga ringar och armband i, (skärp, slipsar och manchettknappar kanske?) och krokar på sidorna att hänga halsband på. Det var många av grabbarna som tyckte det var synd om Gustaf som skulle behöva fylla alla facken nu ;) (Men det gör jag så bra själv!)
Vi kom hem i städad tid, vilket passar en gravid väldigt bra, men hade otroligt roligt!
Det här var en födelsedag jag kommer minnas, tack alla som gjorde den så fantastisk! kram!!
Kinesiska idag och massor av glosor att plugga in, som vanligt i sista minuten. MEN, idag tycker jag att jag har ett giltigt skäl att vara sen. Jag fyllde ju 40 igår! :)
När jag var tonåring tykete jag att min mamma var gammal. Hon fick mig när hon var 26 år. Mina kompisars mammor var sisådär 20 när de fick barn. Jag lovade mig själv att inte vara för gammal. Men vad göra när inte drömprinsen dyker upp förrän lite senare i livet? Det bara hände sig så att jag blev förstagångsföderska när jag var 35 och nu är jag gravid för tredje gången när jag är 40! Men jag brukar tänka att kan Madonna, så kan jag! Jag tror oxå att barnen ser till att hålla en ung. Jag har inte tid för några kriser! :) Visst känns det i kroppen att det har gått några år sedan sist, och jag kommer inte göra om det en fjärde gång! Men tänk att jag/vi får vara med om en graviditet till! Att känna barnet röra sig där inne är så fantastiskt! Jag känner att jag blir mer och mer introvert, vi har ju vår egen lilla värld jag och bebben :)
Men åter till den stora dagen!
Så här långt ifrån nära och kära ville Gustaf ändå se till att jag blev firad ordentligt. Jag hade inga stora förväntningar och det kändes inget särskillt bara för att det var jämt. Han slängde ut en inbjudan bland vänner och bekanta här i Shangahi och vilken uppslutning det blev! Vi hade en otrolig tur med vädret, 27gr och sol, och det var tur för vi hade aldrig fått plats inne i lägenheten!
Även om jag inte riktigt känner mig bekväm med att vara i centrum för så mycket folk så kände jag mig väldigt ödmjuk och tacksam för att de ville komma. Några är närmare kompisar men jag känner inte alla på bilden nedan särskillt väl. Många är Gustafs arbetskompisar och deras fruar känner jag naturligtvis bättre, men de tog sig tiden att ta sig dit och verkade ha trevligt och det gjorde mig väldigt glad!
 |
| Stefan Westin har tagit bilden. Här står vi på gräsmattan utanför vår lägenhet. De två fönstren i den gula fasaden är vårt sovrum och under det ligger vår altan. |
 |
| Gustaf har tagit bilden. Gustaf hade ordnat med tårtor och jag fixade lite bullar. Min vän Maja hade bakat supermumsiga Silviakakor! |
Det här fina smyckeskåpet fick jag av min familj i Sverige och det var oxå en verklig överraskning! Maja hade hjälpt dem att köpa det och det vet jag att de är hemskt glada för! Jag har tittat på det och önskat mig det med, länge. Det gick ett sus genom publiken :) när jag öppnade det. Det visade sig att det var många av tjejerna som var sugna på ett sådant! (Jag hörde något om att det skulle massbeställas (iaf 4-5 st) för att försöka få ett så bra pris som möjligt!) Kolla in vad många fack att lägga ringar och armband i, (skärp, slipsar och manchettknappar kanske?) och krokar på sidorna att hänga halsband på. Det var många av grabbarna som tyckte det var synd om Gustaf som skulle behöva fylla alla facken nu ;) (Men det gör jag så bra själv!)
Ännu ett sus tyckte jag mig höra när jag packade upp denna skönhet! En riktig Kitchen Aid (ingen fake!) i tuggummirosa! (Ljuset i köket är lite gult och gör den inte riktigt rättvisa här på bilden)Kanske gammalmodigt att önska sig en hushållsmaskin men det blir mycket bakande här nuförtiden, både bröd och bullar så jag blev jätteglad. Gustaf hade beställt den från USA och det var treveckors leveranstid på den. Den kom tydligen på fredag eftermiddag innan festen som var på lördag...:) Jag har inte invigt den än. Tack älskling!!
Igår, på den riktiga födelsedagen, skulle jag och Gustaf gå ut och äta. Xiao Zhou var tillfrågad om hon kunde ta barnen, jag hade förberett dem (Maja var inte så förtjust i idén) och Gustaf kom hem från jobbet i tid. Han skulle bara byta skjorta. Efter en lång stund kom han ner. -Är inte denna lite clownaktig? frågade han om sin skjorta. Eh? Jag har köpt den och vet att han brukar gilla den så jag blev lite konfunderad. Han gick upp och bytte igen. Jag satt med vid bordet medan barnen åt, Maja hade äntligen slutat gnälla om att vi skulle stanna hemma och jag tyckte att det var hög tid att passa på att gå när stämningen var på topp. Jag ropade på Gustaf igen -snabba dig nu! (Värst vad det var noga idag, inte likt honom...) -Eh, ska bara gå på toa!
Jag och Xiao Zhou var djupt inne (så djupt det går på kinesiska och kroppsspråk) i en disskusion om de olika zodiakdjuren när det knackade på dörren. Maja sprang och öppnade och där stod fem snygga tjejer med tomtebloss i händerna och sjöng "Ja må hon leva!". Min första tanke var: "oh, va gulligt av dem! Men va synd att de kommer just nu när vi precis ska gå!" Sen kom Gustaf ner för trappan (äntligen) med ett brett leende på läpparna (och den gamla skjortan på sig :) och jag tittar på de uppsnofsade tjejerna igen och DÅ först trillar poletten ner! Jag ska inte gå ut med min man utan med tjejerna! Till och med Xiao Zhou var med på det hela och jag blev grundlurad. Men jag älskar (positiva) överraskningar så jag blev hur glad som helst!
 |
| Gustaf har tagit bilden. Maja i blommigt längst fram. Sedan har vi Lisa, Maria (Jag) Anna och Pegah.
|
Vi åkte in till stan med förvånansvärt flyt i trafiken och åt en jättegod middag på Bali Laguna. Sen gick färden till V-show (tror jag det hette?) ett jättestort Kareokeställe! Det fanns massor av rum, man sitter varje sällskap för sig, och vi fick Lauren Bacall-rummet:) Det tog lite tid innan vi fattade hur man skulle göra, menyn var ju på kinesiska... Men efter lite hjälp och bilder på artisterna gick det lättare. Det blev mycket Abba, Madonna och någon Mikael Jackson innan timmen där var slut!
 |
| Maja har tagit den något suddiga bilden :) Vi började med "Dancing Queen" (Jag valde inte!) vilket ni i tjejgänget därhemma förstår var ganska passande! :) |
Det här var en födelsedag jag kommer minnas, tack alla som gjorde den så fantastisk! kram!!
måndag 24 september 2012
En späckad dag!
Sitter här i soffan och försöker vakna till efter läggningen... Somnade i Majas säng och plötsligt hade det gått fyrtio minuter.
Det har varit en innehållsrik dag men tyvärr klarar jag inte riktigt av tempot längre, jag är helt slut! Det känns lite tidigt, jag är ju bara i v.24...
I alla fall så började dagen som de flesta andra måndagar med att Maja grät och inte ville gå till skolan. Men sen på nåt konstigt sätt lyckades vi vända hela trenden till en solskensmorgon där pricken över i:et var att båda barnen stod påklädda hand i hand med skor och hjälmar på och väskor på ryggen när jag kom ner efter tandborstningen. "Vi ville överraska dig mamma! Så du slipper tjata så mycket" sa Maja. Jag var tvungen att ta kort på dem där de stod:)
Det har varit en innehållsrik dag men tyvärr klarar jag inte riktigt av tempot längre, jag är helt slut! Det känns lite tidigt, jag är ju bara i v.24...
I alla fall så började dagen som de flesta andra måndagar med att Maja grät och inte ville gå till skolan. Men sen på nåt konstigt sätt lyckades vi vända hela trenden till en solskensmorgon där pricken över i:et var att båda barnen stod påklädda hand i hand med skor och hjälmar på och väskor på ryggen när jag kom ner efter tandborstningen. "Vi ville överraska dig mamma! Så du slipper tjata så mycket" sa Maja. Jag var tvungen att ta kort på dem där de stod:)
Maja kom först i kön och fick hålla fröken i handen när de gick in och var jättenöjd. Jämfört med sist jag skrev så kan ni tänka er att det är stor skillnad! Det gick successivt under veckan som gick, att det blev lättare och lättare. Fröken uppmuntrade henne med mycket beröm och små klistermärken och vi har varit noggranna med att de inte kommit i säng för sent. Nästa vecka har vi oktoberlov -Golden week som det kallas, jag hoppas att vi inte behöver börja om med "inskolning" efter det...
Men just det, jag skulle skriva om min dag:)
Efter lämning blev det mathandling på Carrefour. Eftersom jag var där vid 9.30 så var det inte så mycket folk. Det var ändå lite svårt att komma fram eftersom de fyllt hela mittgången med olika sorters Moon cakes som man ska äta under veckan som kommer. Jag hoppas få smaka i år, jag lyckades missa det förra året. De finns tydligen i alla möjliga smaker, från fisk till vanilj...
Efter Carrefour hämtade vi upp stora Maja och åkte in mot stan. Det tog inte många kilometer innan det tog stopp. Denna gång hade vi "tur", det var "bara" en olycka. En taxi hade försökt smita före en lastbil och blivit lite intryckt i fronten (inga personskador). Efter det löstes proppen och vi kunde köra på. Dagens utflykt var planerad till glasögonmarknaden. Vi åkte upp till fjärde våningen och vårt vanliga "bås" där vi alltid handlar (det låter som vi köper glasögon i parti och minut men jag menar dit vi tar gäster oxå). Jag har tyvärr slarvat bort mina solglasögon som jag gillade jättemycket och nu ska vi på semester nästa vecka så då behövde jag verkligen har ett par. Det slutade med att jag köpte två par... Men två par slipade solglasögon för 650:- kan man inte få hemma! (Maja köpte linser)
När vi var klara kände vi att vi hade en massa tid över innan vi var tvugna att åka hem och hämta barnen från skolan. När man ändå är i stan, vilket inte är så ofta, så får man ju passa på! Vi hade fått tips om en lampmarknad där vi inte varit än så vi googlade adressen och satte fart dit. Oj, oj, oj va' mycket lampor! Det var riktigt roligt! Det var inte så mycket designerkopior som jag trott. Det mesta var kitchigt och ännu mer kristall. Gigantiska takkronor som krävde sin takhöjd, roliga barnlampor, plafonder och golvlampor.
 |
| En av de många butiker som kanske inte direkt delade min smak...:) |
Vi hittade inget som vi var "tvungna" att köpa :) men mycket fint fanns faktiskt oxå. Framförallt var det kul att se något nytt. Det blir lätt att man åker till de gamla vanliga ställena.
Jag hann med att lägga upp benen i soffan i tio minuter innan det var dags att svischa iväg på moppen och hämta barnen. Det första Maja säger när hon kommer ut är: "Mamma, mamma! Jag blev uppskriven i "the Golden book" idag! For trying real hard!" När jag frågar vad det innebär vet hon inte riktigt men det var något väldigt positivt, det visste hon, och de andra hade applåderat :)
När vi kom hem sprang barnen ut och lekte och jag tog en halvtimme i badenbadenstolen med fötterna upp, så skönt! Jag satt där och funderade på hur fantastiskt kul det ska bli när mina underbara vänner Sara, Anneli och Ulle kommer på besök i november. Jag längtar! Då blir det mycket strosande, shoppande, fikande och ett och annat kulturbesök. (Och nattklubb förstås!) Då får jag inte bli så trött! Jag får se till att börja träna lite på gymet igen innan dess... Imorgon kanske?
God natt!
måndag 17 september 2012
Lite sorg och lite kul
Det började redan igår kväll, söndag. Maja vill inte gå till skolan. Hon vill inte lägga sig för då blir det morgon så fort. Tårarna trillar, vi tröstar. Hon kommer upp, vi går och lägger henne. Om och om igen. Tillslut blir man ju arg, röster höjs och hon somnar ledsen.
I morse grät hon så tårarna trillade nedför kinderna redan när hon kom in till oss på morgonen. "Varför måste man gå till skolan?! Det är så tråkigt, aldrig får man leka och rasten är så kort så vi hinner inte sätta igång nån lek. Jag vill stanna hemma och gosa med dig mamma, varför får jag inte det?"
Fysiskt i min bröstkorg känner jag att jag inte vill tvinga iväg henne. Tänk om vi varit i Sverige så hade hon fått leka i två år till! Varför ska hon få ta konsekvenserna av våra val? Som den svenska pedagog jag är struntar jag väl i om hon lär sig läsa nu eller sen, huvudsaken är att lärandet är roligt, men det är det inte just nu.
Vi hade några jobbiga veckor förra hösten med, men då var allt nytt: engelska språket, kompisar, lärare och själva skolan. Nu har hon i och för sig en ny lärare (jättegullig) men många av hennes kompisar finns med från förra året. Men det är stor skillnad på kraven som ställs. Nu har hon börjat i Primary, i ettan i det "riktiga" skolsystemet. Hon har schema och läxor. Förut gick hon i Reception som tillhör EYFS (early years foundation stage), det var lite mer som förskoleklass: blandat skola och lek.
Jag tror egentligen att hon tycker det är roligt att lära sig nya saker. Men det blir lite för mycket på en gång. Fröken säger att hon hela förra veckan liksom föll ihop efter lunch och blev så trött, så trött. Hon behöver nog bara vänja sig vid tanken att det är såhär det är nu. Hon kommer lätt in i en negativ spiral och så har hon svårt att ta sig ur och börja tänka positivt igen. Hon är ju lite av en teaterapa oxå, och kan linda sin mamma runt lillfingret. Särskillt nu när hormonerna spökar lite...
I torsdags var hon så glad när hon gick till skolan och hon fick gå först i ledet och hålla fröken i handen. Då var lilla mamman oxå glad hela dagen...
Jag fick även en lista på vad jag bör ha med mig till förlossningen (lite tidigt?).
Jag försökte ta en bild men det blev för otydligt så jag understryker de lite, för mig, annorlunda uppmaningarna här:
Till mamman:
Lip and face moisturizer. (Ja, man kan ju bli lite torr när man föder barn)
Till babyn:
Clothes for the trip home. (Det förstår jag, men den förklarande texten efter: "undershirt, mittens and booties". Vantar och varma sockor, men inga byxor?...:)
Receiving and outer blankets. (? Ska jag stå för filtar att ta emot babyn i?! Dom lär ju vara fraicha sen. Jag fattar inget...)
Other things: (här blir det en lång lista:)
Audio visual needs (bring your camera with fully charged battery) -Ay ay Capten!
Bring your favourite DVD, music or games that you may like to watch or listen to while you are in labor. (Eh, för man brukar ju vilja spela lite krigsspel när man föder barn, eller varför inte singstar?)
Bring a favourite DVD cartoon or movie that your older child may like to watch during visitation. (Ja, för umgås med sitt nya syskon verkar ju för tråkigt!)
Bring your chargers for electronic devices, such as mobile phone and laptop. (Hemska tanke om man blev bortkopplad från världen!)
Bring your laptop, otherwise we have a computer in the library set up for patient use. (För jag måste jobba lite mellan värkarna?)
Bring some comfortable clothes for Dad incase he is coming from work when you go into labor. (HAHA!)
Bring your own Champagne, beer or wine. We don't have alcohol on site. (Den du Sverige! Det kan ju bli riktigt kul det här med att föda barn i Kina!!)
I morse grät hon så tårarna trillade nedför kinderna redan när hon kom in till oss på morgonen. "Varför måste man gå till skolan?! Det är så tråkigt, aldrig får man leka och rasten är så kort så vi hinner inte sätta igång nån lek. Jag vill stanna hemma och gosa med dig mamma, varför får jag inte det?"
Fysiskt i min bröstkorg känner jag att jag inte vill tvinga iväg henne. Tänk om vi varit i Sverige så hade hon fått leka i två år till! Varför ska hon få ta konsekvenserna av våra val? Som den svenska pedagog jag är struntar jag väl i om hon lär sig läsa nu eller sen, huvudsaken är att lärandet är roligt, men det är det inte just nu.
Vi hade några jobbiga veckor förra hösten med, men då var allt nytt: engelska språket, kompisar, lärare och själva skolan. Nu har hon i och för sig en ny lärare (jättegullig) men många av hennes kompisar finns med från förra året. Men det är stor skillnad på kraven som ställs. Nu har hon börjat i Primary, i ettan i det "riktiga" skolsystemet. Hon har schema och läxor. Förut gick hon i Reception som tillhör EYFS (early years foundation stage), det var lite mer som förskoleklass: blandat skola och lek.
Jag tror egentligen att hon tycker det är roligt att lära sig nya saker. Men det blir lite för mycket på en gång. Fröken säger att hon hela förra veckan liksom föll ihop efter lunch och blev så trött, så trött. Hon behöver nog bara vänja sig vid tanken att det är såhär det är nu. Hon kommer lätt in i en negativ spiral och så har hon svårt att ta sig ur och börja tänka positivt igen. Hon är ju lite av en teaterapa oxå, och kan linda sin mamma runt lillfingret. Särskillt nu när hormonerna spökar lite...
I torsdags var hon så glad när hon gick till skolan och hon fick gå först i ledet och hålla fröken i handen. Då var lilla mamman oxå glad hela dagen...
-------
Sist jag var hos läkaren fick jag med mig ett häfte hem. Där kunde jag b.l.a. läsa om testet som ska göras nästa gång, om jag fått graviditetsdiabetes. Jag kan inte påminna mig om att jag gjort sådana test förut men det är väldigt noggranna här:) Jag fick även en lista på vad jag bör ha med mig till förlossningen (lite tidigt?).
Jag försökte ta en bild men det blev för otydligt så jag understryker de lite, för mig, annorlunda uppmaningarna här:
Till mamman:
Lip and face moisturizer. (Ja, man kan ju bli lite torr när man föder barn)
Till babyn:
Clothes for the trip home. (Det förstår jag, men den förklarande texten efter: "undershirt, mittens and booties". Vantar och varma sockor, men inga byxor?...:)
Receiving and outer blankets. (? Ska jag stå för filtar att ta emot babyn i?! Dom lär ju vara fraicha sen. Jag fattar inget...)
Other things: (här blir det en lång lista:)
Audio visual needs (bring your camera with fully charged battery) -Ay ay Capten!
Bring your favourite DVD, music or games that you may like to watch or listen to while you are in labor. (Eh, för man brukar ju vilja spela lite krigsspel när man föder barn, eller varför inte singstar?)
Bring a favourite DVD cartoon or movie that your older child may like to watch during visitation. (Ja, för umgås med sitt nya syskon verkar ju för tråkigt!)
Bring your chargers for electronic devices, such as mobile phone and laptop. (Hemska tanke om man blev bortkopplad från världen!)
Bring your laptop, otherwise we have a computer in the library set up for patient use. (För jag måste jobba lite mellan värkarna?)
Bring some comfortable clothes for Dad incase he is coming from work when you go into labor. (HAHA!)
Bring your own Champagne, beer or wine. We don't have alcohol on site. (Den du Sverige! Det kan ju bli riktigt kul det här med att föda barn i Kina!!)
fredag 7 september 2012
Hoppsan, jag fick just lite tid över! Det kan tyckas att jag BARA har tid över, hela tiden, men den blir ju fort uppbokad... Ni som ser mig på FB har sett att jag har rivstartat en skrivarkurs på Karlstads universitet, det var tre inlämningar igår och en idag. Inte så långa, en halv sida per styck, men när man ska vara kreativ och låta fantasin flöda så tar det ju sin lilla tid. Jag hann färdigt iaf och nu väntar jag på kritik från mina klasskompisar och jag ska ge kritik till dem, innan söndag helst...
Senare idag börjar kinesiskan. Vår lilla Volvogrupp är nu splittrad, alla våra 60 grupptimmar är förbrukade. Tre av fem är trötta på det och tar en paus. En går vidare till universitetet (!) och jag kör en kurs på ett learning center här ute på gatan. Jag hoppar in i en grupp som läst ungefär lika länge som jag så jag hoppas det blir bra.
Nu är det äntligen snart dags för lunch! Jag är så hungrig jämt men försöker hålla mig till normala tider... Det blir nästan alltid en kvällsmacka dock, men jag skyller på bebisen. Jag satt precis och surfade runt på recept på mjuka brödkakor. Efter sommarens ständiga Hönökaka är det det som jag och barnen är mest sugna på. Jag var på Ikea förra veckan och köpte deras små runda men de är snart slut och kostar 20:-/påsen med fem stycken i så det blir dyrt i längden... Det får nog bli ett bak i helgen. Synd bara att här inte finns varken "brödkryddor" eller grahamsmjöl. Är det förresten någon bakfantast som kan tipsa mig vad som finns i brödkryddorna? Jag kan säkert hitta dem en och en.
Senare idag börjar kinesiskan. Vår lilla Volvogrupp är nu splittrad, alla våra 60 grupptimmar är förbrukade. Tre av fem är trötta på det och tar en paus. En går vidare till universitetet (!) och jag kör en kurs på ett learning center här ute på gatan. Jag hoppar in i en grupp som läst ungefär lika länge som jag så jag hoppas det blir bra.
--------
Nu är det äntligen snart dags för lunch! Jag är så hungrig jämt men försöker hålla mig till normala tider... Det blir nästan alltid en kvällsmacka dock, men jag skyller på bebisen. Jag satt precis och surfade runt på recept på mjuka brödkakor. Efter sommarens ständiga Hönökaka är det det som jag och barnen är mest sugna på. Jag var på Ikea förra veckan och köpte deras små runda men de är snart slut och kostar 20:-/påsen med fem stycken i så det blir dyrt i längden... Det får nog bli ett bak i helgen. Synd bara att här inte finns varken "brödkryddor" eller grahamsmjöl. Är det förresten någon bakfantast som kan tipsa mig vad som finns i brödkryddorna? Jag kan säkert hitta dem en och en.
--------
Sen vi kom tillbaka hit har jag haft så konstigt ont i nacken. Trött och värk. Det känns som om det har att göra med kudden, att jag inte kan slappna av p.g.a. den på nätterna. Men jag hade ju samma kudde innan vi åkte utan problem... Jag köpte en såndär foamkudde på Ikea och var väldigt nöjd med den före sommaren men nu har jag fått gå tillbaka till den gamla. Utan bättre resultat iofs. Kan det vara min långvariga förkylning/bihåleinflammation som har med det att göra? (frågan främst ställd till doktorerna i släkten men alla tankar är välkomna!:) Jag var på massage förra söndagen, en spännande upplevelse då jag fick ligga på sidan p.g.a. magen, men då tog han, på begäran, nacken väldigt grundligt och det gjorde ont kan jag säga! Massören sa t.o.m. -You very tense! Pain?...Oh yes!
--------
Nu dags för lite Xiao Zhou-rester! När jag mådde så illa före sommaren kunde jag inte stå ut med lukten av ingefära och vitlök (som hon har i all mat) så då fick hon inte laga nån mat. Igår var det dags igen, hon hade gjort fyra rätter: friterade kyckling pinnar(mest till barnen), ångkokt broccoli, räkor i nån soyasås och nudlar med kött. Ris får vi alltid till oxå. Hon gör så mycket av varje rätt så vi får över till flera dagar:) Nu tror jag det får bli lite nudlar och broccoli!
onsdag 29 augusti 2012
Små startproblem
Hej!
Här är jag, två månader senare. Jag önskar att jag kunde säga utvilad och pigg... Det stämmer i och för sig på psyket efter boost av underbara sommar-Sverige! Kroppen däremot känns gammal och trött... Kanske på grund av en fyra veckors förkylning som för c:a två veckor sedan gick över i en bihåleinflammation? Eller att jag är gravid och allmänt trött? Eller att hela familjen är jetlaggad och inte sover? Vad det än är går det snart över. Jag känner mig redo att ta tag i utmaningarna här nu.
De har redan börjat så smått. Utmaningarna. Telefonen funkade inte. Omöjligt att skicka SMS. Jag kontaktar en vän som jag vet har haft samma problem. Suck! inte du oxå! svarar hon, -ring detta numret. Jag ringer och personen på telefonbolaget meddelar mig att jag har skickat för många SMS på kort tid. (?!) -Nu har jag tagit bort spärren, stäng av telefonen och sätt på den igen. Sen funkade det. Man undrar ju VARFÖR? De hinner väl inte med att kolla upp mig antagligen...
Idag skulle jag och stora Maja gå på pedikyr. Eftersom vänner fått sitta i två timmar med en oerfaren receptionist som stand in på vårt favorithak (den duktiga tjejen hade slutat) så ringde vi runt till lite olika ställen. Jag ringde till stället där jag brukar gå och få massage för att fråga om de även gjorde pedikyr. Receptionisten, som jag förövrigt troligen väckte, förstod inte alls vad jag menade och upprepade hela tiden -you want massage? Efter ett tag sa jag -Thank you, och la på luren.
När det gått en stund ringer ett okänt nummer på min mobil. Det visade sig vara den ordinarie receptionisten som var ledig. Då hade den som var stand-in ringt henne och lite bekymrat berättat om våra svårigheter att förstå varandra och hon i sin tur ringer upp mig! Då blev jag glad för det visar ju ändå på lite servicekänsla som man inte ser här varje dag! Men sen följde ett samtal som jag inte kan återge för det var hur snurrigt som helst. Jag försökte få henne att förstå att jag bara ville fråga om de hade pedikyr, inte boka den. Jag förstod inte ens om hon förstod innebörden i ordet, och hon ville bara boka in mig. Tillslut förstod hon min mening och vi skrattade åt elendet men vilken tid och energi det tar att bara ställa en enkel fråga!
Skolstarten har gått som förväntat, jättebra! Barnen har nya klasser med nya lärare, Maja går i ettan (!) och Hugo i Nursery. Jag lämnar Maja i "line-up" på skolgården på morgonen och hämtar henne på samma ställe. Hade vi inte varit och hälsat på i måndags hade jag inte vetat var i skolan hon befinner sig på dagarna. Jag tycker inte att det räcker med en communication book där det bara skrivs om det är något särskillt. Hon kommer ju inte ihåg vad hon har ätit eller hur mycket, eller ens vad de har gjort under dagen.
Hugo går jag med in på morgonen och ser till att han har det bra och på eftermiddagen får jag ett snack med läraren om hur dagen varit.
De tycker båda att det är väldigt roligt i alla fall. Jag får väl se till att vara med en dag i Majas klass lite senare när rutinerna satt sig så jag får se själv.
Det var skönt att komma hit till värmen efter den något svala sommaren i Sverige. Jag har lite svårt att vänja mig bara. Jag flämtar så fort jag går någonstans. Inga mammakläder som är lössittande har jag heller, jag får nog sy upp nått:)
Jag har fått sätta upp AC:n från 23 till 25 grader inne, för jag går omkring och fryser. När man går ut i 30 grader kan man ju inte ha så mycket kläder på sig. Det har blivit mycket poolhäng efter skolan de här första dagarna.
Nu dags att knyta sig. Tredje natten, jag hoppas barnen får sova. Själv har jag vaknat mellan 3-4 tiden och sen haft väldigt svårt att somna om. Det är nog första gången som vi har haft lite problem med jetlag så vi har haft himla tur innan.
Imorgon är det dags för rutinultraljud och Gustaf ska få se den lille/lilla för första gången! Jag hoppas på att få ett lite säkrare leveransdatum än "mitten på januari" så mamma och pappa kan boka sin resa sen! ;)
Godnatt!
Här är jag, två månader senare. Jag önskar att jag kunde säga utvilad och pigg... Det stämmer i och för sig på psyket efter boost av underbara sommar-Sverige! Kroppen däremot känns gammal och trött... Kanske på grund av en fyra veckors förkylning som för c:a två veckor sedan gick över i en bihåleinflammation? Eller att jag är gravid och allmänt trött? Eller att hela familjen är jetlaggad och inte sover? Vad det än är går det snart över. Jag känner mig redo att ta tag i utmaningarna här nu.
De har redan börjat så smått. Utmaningarna. Telefonen funkade inte. Omöjligt att skicka SMS. Jag kontaktar en vän som jag vet har haft samma problem. Suck! inte du oxå! svarar hon, -ring detta numret. Jag ringer och personen på telefonbolaget meddelar mig att jag har skickat för många SMS på kort tid. (?!) -Nu har jag tagit bort spärren, stäng av telefonen och sätt på den igen. Sen funkade det. Man undrar ju VARFÖR? De hinner väl inte med att kolla upp mig antagligen...
Idag skulle jag och stora Maja gå på pedikyr. Eftersom vänner fått sitta i två timmar med en oerfaren receptionist som stand in på vårt favorithak (den duktiga tjejen hade slutat) så ringde vi runt till lite olika ställen. Jag ringde till stället där jag brukar gå och få massage för att fråga om de även gjorde pedikyr. Receptionisten, som jag förövrigt troligen väckte, förstod inte alls vad jag menade och upprepade hela tiden -you want massage? Efter ett tag sa jag -Thank you, och la på luren.
När det gått en stund ringer ett okänt nummer på min mobil. Det visade sig vara den ordinarie receptionisten som var ledig. Då hade den som var stand-in ringt henne och lite bekymrat berättat om våra svårigheter att förstå varandra och hon i sin tur ringer upp mig! Då blev jag glad för det visar ju ändå på lite servicekänsla som man inte ser här varje dag! Men sen följde ett samtal som jag inte kan återge för det var hur snurrigt som helst. Jag försökte få henne att förstå att jag bara ville fråga om de hade pedikyr, inte boka den. Jag förstod inte ens om hon förstod innebörden i ordet, och hon ville bara boka in mig. Tillslut förstod hon min mening och vi skrattade åt elendet men vilken tid och energi det tar att bara ställa en enkel fråga!
Skolstarten har gått som förväntat, jättebra! Barnen har nya klasser med nya lärare, Maja går i ettan (!) och Hugo i Nursery. Jag lämnar Maja i "line-up" på skolgården på morgonen och hämtar henne på samma ställe. Hade vi inte varit och hälsat på i måndags hade jag inte vetat var i skolan hon befinner sig på dagarna. Jag tycker inte att det räcker med en communication book där det bara skrivs om det är något särskillt. Hon kommer ju inte ihåg vad hon har ätit eller hur mycket, eller ens vad de har gjort under dagen.
Hugo går jag med in på morgonen och ser till att han har det bra och på eftermiddagen får jag ett snack med läraren om hur dagen varit.
De tycker båda att det är väldigt roligt i alla fall. Jag får väl se till att vara med en dag i Majas klass lite senare när rutinerna satt sig så jag får se själv.
Det var skönt att komma hit till värmen efter den något svala sommaren i Sverige. Jag har lite svårt att vänja mig bara. Jag flämtar så fort jag går någonstans. Inga mammakläder som är lössittande har jag heller, jag får nog sy upp nått:)
Jag har fått sätta upp AC:n från 23 till 25 grader inne, för jag går omkring och fryser. När man går ut i 30 grader kan man ju inte ha så mycket kläder på sig. Det har blivit mycket poolhäng efter skolan de här första dagarna.
Nu dags att knyta sig. Tredje natten, jag hoppas barnen får sova. Själv har jag vaknat mellan 3-4 tiden och sen haft väldigt svårt att somna om. Det är nog första gången som vi har haft lite problem med jetlag så vi har haft himla tur innan.
Imorgon är det dags för rutinultraljud och Gustaf ska få se den lille/lilla för första gången! Jag hoppas på att få ett lite säkrare leveransdatum än "mitten på januari" så mamma och pappa kan boka sin resa sen! ;)
Godnatt!
torsdag 28 juni 2012
Det kanske är dags att avveckla bloggen tänker jag ibland. Ju längre vi är här, desto mer vardag blir ju allt. Hämtning och lämning, jobb och middagsmat. Det har ni ju nog av hemma. Men så ibland glimmar det till av något som händer i vardagen som jag tänker, det där måste jag skriva om! Men ofta glömmer jag vad det var :)
En sådan liten sak var för några veckor sedan då vi hade "End of year party" för Hugos årskurs. Vi var på gården och barnen lekte. Jag stod brevid en kinesisk pappa som jag inte kände igen så jag frågade vilket barn som var hans och så pekade vi ut våra barn för varandra. Hans pojke var bara två år och hade precis börjat för två veckor sedan. Kunde han någon engelska när han började, frågade jag. -Nej, han gråter hela dagarna! Oj, sa jag, jag kommer ihåg vad jobbigt det var i början, stackars liten! (Tänkte att här kunde vi ju bonda och ha något att prata om) Men pappan svarade -Nej, det är bara nyttigt för honom!
Hoppsan! Ja där ser man hur olika man kan se på saker. Min erfarenhet är att kineser är överlag mindre sentimentala. (Jag vet att man inte kan dra ett helt gigantiskt folk över en kam...) De har väl inte haft utrymme till sådant. Vill man komma någon vart får man slå sig fram för här är så mycket folk. Gör man inte det blir man utbytt. Samma i barnuppfostran, vill man att barnet ska komma någon vart så är det diciplin som gäller, extra skola på lördag och söndag, annars går någon annan om som har bättre diciplin. De får mycket kunskaper och är mycket duktiga i skolan, men det sociala halkar efter. Vad jag har förstått på Gustaf och andra här som arbetar med människor som är produkter av det här systemet är att de (och nu generaliserar jag igen!) inte kan ta några egna beslut eller egna initiativ utan bara göra som de blir tillsagda. Kultulkrock.
Jag läste en jättebra artickel om hur viktig den fria leken är i en tidning jag hittade i skolan. Som svensk förskollärare är jag ju såklart insatt i det, och det tror jag att de flesta svenska föräldrar idag är oxå, men det verkar inte ha lyst igenom så värst mycket i det brittiska skolsystemet än. Det är på gång men de har inte alls kommit så långt som vi. Och enligt artickeln är Finnland ännu bättre. Där börjar man ettan vid sju år (här vid fem år, Maja börjar efter sommaren!) precis som i Sverige och i test som görs högre upp i åldrarna ligger de i topp, trots att de lär sig läsa och skriva så "sent". De har fått tid till att utveckla sina sociala sidor: samspel, turtagande, kompromissande mm. i leken, och det hjälper dem att kunna ta reda på information själva och sätta den i ett sammanhang och dra egna slutsatser.
Nu var det inte meningen att detta skulle bli ett pedagogiskt inlägg, även om det förstås är väldigt intressant :)
Jag hade en sak till att dela med mig av innan det (troligen) blir sommaruppehåll på bloggandet.
Jag har känt mig lite hängig på sistone och klagat inför mina nära och kära här borta. Men igår träffade jag en bekant på lunch som berättade att hon fått en kronisk sjukdom. För att hålla den i shack tar hon tre sprutor i veckan. Jag har tänkt mycket på henne och hennes familj sen dess. Mina bekymmer blev med ens väldigt små i jämförelse.
Nu hägrar den Svenska sommaren med regniga promenader i skogen, räkor och kräftor, frisk luft och vatten, samtal med vänner och mys med familjen mm. mm. Kommer ni förbi Fjällbacka så hör av er!
Stor sommarkram/Malin.
En sådan liten sak var för några veckor sedan då vi hade "End of year party" för Hugos årskurs. Vi var på gården och barnen lekte. Jag stod brevid en kinesisk pappa som jag inte kände igen så jag frågade vilket barn som var hans och så pekade vi ut våra barn för varandra. Hans pojke var bara två år och hade precis börjat för två veckor sedan. Kunde han någon engelska när han började, frågade jag. -Nej, han gråter hela dagarna! Oj, sa jag, jag kommer ihåg vad jobbigt det var i början, stackars liten! (Tänkte att här kunde vi ju bonda och ha något att prata om) Men pappan svarade -Nej, det är bara nyttigt för honom!
Hoppsan! Ja där ser man hur olika man kan se på saker. Min erfarenhet är att kineser är överlag mindre sentimentala. (Jag vet att man inte kan dra ett helt gigantiskt folk över en kam...) De har väl inte haft utrymme till sådant. Vill man komma någon vart får man slå sig fram för här är så mycket folk. Gör man inte det blir man utbytt. Samma i barnuppfostran, vill man att barnet ska komma någon vart så är det diciplin som gäller, extra skola på lördag och söndag, annars går någon annan om som har bättre diciplin. De får mycket kunskaper och är mycket duktiga i skolan, men det sociala halkar efter. Vad jag har förstått på Gustaf och andra här som arbetar med människor som är produkter av det här systemet är att de (och nu generaliserar jag igen!) inte kan ta några egna beslut eller egna initiativ utan bara göra som de blir tillsagda. Kultulkrock.
Jag läste en jättebra artickel om hur viktig den fria leken är i en tidning jag hittade i skolan. Som svensk förskollärare är jag ju såklart insatt i det, och det tror jag att de flesta svenska föräldrar idag är oxå, men det verkar inte ha lyst igenom så värst mycket i det brittiska skolsystemet än. Det är på gång men de har inte alls kommit så långt som vi. Och enligt artickeln är Finnland ännu bättre. Där börjar man ettan vid sju år (här vid fem år, Maja börjar efter sommaren!) precis som i Sverige och i test som görs högre upp i åldrarna ligger de i topp, trots att de lär sig läsa och skriva så "sent". De har fått tid till att utveckla sina sociala sidor: samspel, turtagande, kompromissande mm. i leken, och det hjälper dem att kunna ta reda på information själva och sätta den i ett sammanhang och dra egna slutsatser.
Nu var det inte meningen att detta skulle bli ett pedagogiskt inlägg, även om det förstås är väldigt intressant :)
Jag hade en sak till att dela med mig av innan det (troligen) blir sommaruppehåll på bloggandet.
Jag har känt mig lite hängig på sistone och klagat inför mina nära och kära här borta. Men igår träffade jag en bekant på lunch som berättade att hon fått en kronisk sjukdom. För att hålla den i shack tar hon tre sprutor i veckan. Jag har tänkt mycket på henne och hennes familj sen dess. Mina bekymmer blev med ens väldigt små i jämförelse.
Nu hägrar den Svenska sommaren med regniga promenader i skogen, räkor och kräftor, frisk luft och vatten, samtal med vänner och mys med familjen mm. mm. Kommer ni förbi Fjällbacka så hör av er!
Stor sommarkram/Malin.
onsdag 6 juni 2012
Olycka
Sitter här och tröstar mig med lite Marabou. Det behövs nog mycket choklad ikväll, för att lugna nerverna.
I eftermiddags hade jag inga barn längre. De var borta. Puts väck. Utsuddade från jordens yta som om de aldrig funnits.
De sprang ut till lekplatsen, som de gör varje eftermiddag efter skolan, och jag talade med bästa Ulle i telefon, det var länge sedan. Sen satte jag mig i soffan för att läsa och märkte efter en stund att det började strila ett fint regn, men det är ju varmt ändå och blir de blöta så kommer de väl in? Efter ytterligare en stund skulle vi äta så jag tänkte att jag får väl gå och hämta dem. Lekplatsen är kanske 100 meter från vår altandörr fast det är lite buskar emellan så jag ser dem inte.
Ingen var på lekplatsen. Nehej, då är de väl hos Ella då tänkte jag, för dit brukar de alltid gå. (Det enda stället de får gå själva utan att fråga oss först.) Inga barn där. Konstigt. De vet att de inte får gå till klubben själva men jag får väl kolla där. Massor av barn där, men inte mina. Nu börjar irritationen krypa fram: de vet ju att de inte får gå till någon utan att fråga! Jag ringde alla svenska vänner som barnen har, ingen hade sett dem. Min vän Maja kom ut för att hjälpa mig leta. Hennes pojkar följde med.
Jag ringde en amerikansk mamma till en vän i Majas klass, Brenda. Jag hade sett henne sitta på klubben och äta när jag gick dit för att leta. Hon hade inte sett dem men hon erbjöd sig direkt att hjälpa till att leta. Hon bad sina vänner hjälpa till och tonåringar hon känner att cykla runt och leta. Hon ringde Alison som är mamma till Tom i Majas klass och engagerade henne. Alison meddelade vakten vid ingången till området att hålla utkik och när jag hörde det och Gustaf precis körde in på området och jag såg honom så bara brast det. -Jag kommer aldrig få se mina barn igen!!! Panik! Jag bara skakade av gråt.
Jag fick nån slags tankestillestånd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi hade tittat överallt, i pooler och vattendrag, hört med alla barnen känner. Receptionen delade ut bilder på barnen till de anställda för att ha när de letade. Jag blev helt blank och trodde verkligen att jag aldrig skulle få se dem igen. Någon hade lockat dem med godis in i en bil och tagit dem långt bort ifrån mig, oss.
Vi skulle just börja knacka dörr, på alla 350 eller något lägenheter som finns i området, när det kom ett samtal till en kvinna, som jag inte ens vet vad hon heter, som gick med mig. Hennes vän, som hon precis hade engagerat, hade tagit på sig för att gå ut och leta och fann Maja och Hugo i sin trappuppgång. De skulle precis gå hem för de var hungriga. De hade varit hos några lite äldre tjejer och lekt... Då hade vi letat i 1,5 timmar. Det är lång tid när man inte vet.
Det blev ett tårfyllt återseende, i alla fall från min sida. Vilken lättnad! Maja var lite besvärad av uppmärksamheten, hon förstod redan då att det inte var bra att de gått iväg så. Vi bad barnen ta med oss till lägenheten de varit i och vi pratade med mamman där. Hon verkade tyvärr inte riktigt förstå sin egen roll i det hela.
Maja vet jag har förstått att man inte ska gå hem till någon utan att först tala om var man är. Hugo är som en gås, allt rinner av honom. Det svåra är, hur ska vi gå vidare? Vad ska konsekvensen bli? Jag vill att våra barn ska ha frihet under ansvar. Jag vill inte överbeskydda dem. Vi bor ju innanför grindar med vakter som kollar alla. Inget allvarligt hände ju.
Men det hade kanske kunnat hända...
I eftermiddags hade jag inga barn längre. De var borta. Puts väck. Utsuddade från jordens yta som om de aldrig funnits.
De sprang ut till lekplatsen, som de gör varje eftermiddag efter skolan, och jag talade med bästa Ulle i telefon, det var länge sedan. Sen satte jag mig i soffan för att läsa och märkte efter en stund att det började strila ett fint regn, men det är ju varmt ändå och blir de blöta så kommer de väl in? Efter ytterligare en stund skulle vi äta så jag tänkte att jag får väl gå och hämta dem. Lekplatsen är kanske 100 meter från vår altandörr fast det är lite buskar emellan så jag ser dem inte.
Ingen var på lekplatsen. Nehej, då är de väl hos Ella då tänkte jag, för dit brukar de alltid gå. (Det enda stället de får gå själva utan att fråga oss först.) Inga barn där. Konstigt. De vet att de inte får gå till klubben själva men jag får väl kolla där. Massor av barn där, men inte mina. Nu börjar irritationen krypa fram: de vet ju att de inte får gå till någon utan att fråga! Jag ringde alla svenska vänner som barnen har, ingen hade sett dem. Min vän Maja kom ut för att hjälpa mig leta. Hennes pojkar följde med.
Jag ringde en amerikansk mamma till en vän i Majas klass, Brenda. Jag hade sett henne sitta på klubben och äta när jag gick dit för att leta. Hon hade inte sett dem men hon erbjöd sig direkt att hjälpa till att leta. Hon bad sina vänner hjälpa till och tonåringar hon känner att cykla runt och leta. Hon ringde Alison som är mamma till Tom i Majas klass och engagerade henne. Alison meddelade vakten vid ingången till området att hålla utkik och när jag hörde det och Gustaf precis körde in på området och jag såg honom så bara brast det. -Jag kommer aldrig få se mina barn igen!!! Panik! Jag bara skakade av gråt.
Jag fick nån slags tankestillestånd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi hade tittat överallt, i pooler och vattendrag, hört med alla barnen känner. Receptionen delade ut bilder på barnen till de anställda för att ha när de letade. Jag blev helt blank och trodde verkligen att jag aldrig skulle få se dem igen. Någon hade lockat dem med godis in i en bil och tagit dem långt bort ifrån mig, oss.
Vi skulle just börja knacka dörr, på alla 350 eller något lägenheter som finns i området, när det kom ett samtal till en kvinna, som jag inte ens vet vad hon heter, som gick med mig. Hennes vän, som hon precis hade engagerat, hade tagit på sig för att gå ut och leta och fann Maja och Hugo i sin trappuppgång. De skulle precis gå hem för de var hungriga. De hade varit hos några lite äldre tjejer och lekt... Då hade vi letat i 1,5 timmar. Det är lång tid när man inte vet.
Det blev ett tårfyllt återseende, i alla fall från min sida. Vilken lättnad! Maja var lite besvärad av uppmärksamheten, hon förstod redan då att det inte var bra att de gått iväg så. Vi bad barnen ta med oss till lägenheten de varit i och vi pratade med mamman där. Hon verkade tyvärr inte riktigt förstå sin egen roll i det hela.
Maja vet jag har förstått att man inte ska gå hem till någon utan att först tala om var man är. Hugo är som en gås, allt rinner av honom. Det svåra är, hur ska vi gå vidare? Vad ska konsekvensen bli? Jag vill att våra barn ska ha frihet under ansvar. Jag vill inte överbeskydda dem. Vi bor ju innanför grindar med vakter som kollar alla. Inget allvarligt hände ju.
Men det hade kanske kunnat hända...
söndag 20 maj 2012
Long time no see!
Nu sitter hon på planet, den minsta lillasystern, och det känns tomt igen. Tänk vad man förstår att uppskatta dem man har hemma när man är så långt bort! Det är egentligen bara människor jag saknar på riktigt, leverans av medvurst, cheddar och godis kan vi fixa men kramar och samtal är svårt att få hit. Det känns så viktigt att kunna visa hur vi har det här, mycket går inte att beskriva. Detta äventyret kommer att förändra oss och då vet de som varit här var vi kommer ifrån. Nu har hela min familj varit här och Gustafs mamma. I höst kommer mina äldsta vänner och jag ser fram emot det som ett litet barn! MEN nu är det bara sex veckor till att jag och barnen åker hem till Sverige! Den 4:e juli landar vi på svensk mark igen, efter 10 månader i exil.
Ni får ursäkta att jag har skrivit så sällan den här våren. Vi har haft fyra besök som har sträckt sig från en vecka upp till tre veckor per gång och så har jag parallellt med det haft skrivarkurs, kinesiska, tennis och fotokurs. Jag vill gärna ha något intressant att skriva om när jag skriver oxå och vardagslivet är inte så värst mycket mer spännande än hemma, om än annorlunda.
Dagarna går fort även när man är ledig. Den härliga tiden här har börjat nu med poolhäng och utemiddagar på klubbens terrass. Jag får lite dåligt samvete gentemot Gustaf som jobbar och sliter mer än någonsin. Han har dessutom haft det lite turbulent på jobbet och det är svårt att vara det stöd han behöver, känner jag ibland, när jag har ett så annorlunda liv jämfört med honom här. Som tur är har han många vänner.
Den tredje maj hade vi varit här i ett år. Dagen gick ganska obemärkt förbi, men man stannar ju ändå upp och reflekterar lite. Ett år! Det har gått så fort! Visst var det en fuktig, mörk och dragig vinter men sommaren sträckte sig ju ända till oktober och i november var det en mild och vacker höst. Barnen har acklimatiserat sig jättebra och vi trivs med många nya vänner. Men nu märker jag att jag börjar tänka åt andra hållet. Nu är det bara ett år kvar! Det är så mycket vi skulle vilja se och göra innan vi åker hem (Tokyo, risodlingar, Peking för att ta några exempel) och så mycket att fixa med. Vi vill gärna att barnen går i en engelskspråkig skola även hemma, där måste man stå i kö ett tag. Jag behöver skaffa ett jobb, men framför allt kanske fundera över vad jag egentligen vill göra... Huset i Järnbrott ger oss mest bekymmer med kakelspricka i nya badrummet i höstas, avloppsläcka för några veckor sedan och nu har andra familjen sagt upp hyresavtalet... Det är mycket tankar på framtiden.
En av de tankarna är om jag ska anmäla mig till universitetet här eller inte, för att läsa kinesiska. Våra 60 Volvobetalda lektioner är slut till sommaren och jag känner ett sug av att lära mig mer. Jag har varit alldeles för slapp och inte repeterat som jag borde men ganska mycket har fastnat ändå och livet här blir så otroligt mycket lättare då. Jag ser andra tjejer som bott här längre som kan hålla en konversation och blir så himla impad! Jag tänker att om jag kan språket hjälpligt så skulle det hjälpa mig få in en fot i textilbranchen igen kanske...
Jag är lite rädd för att gå i en kinesisk skola. Tänk om jag gör bort mig. Tänk om jag inte läser på tillräckligt? (Man vill ju ha lite av det glassiga livet kvar...:)
Jag hoppas det inte ska dröja så länge till nästa gång, kram!
Ni får ursäkta att jag har skrivit så sällan den här våren. Vi har haft fyra besök som har sträckt sig från en vecka upp till tre veckor per gång och så har jag parallellt med det haft skrivarkurs, kinesiska, tennis och fotokurs. Jag vill gärna ha något intressant att skriva om när jag skriver oxå och vardagslivet är inte så värst mycket mer spännande än hemma, om än annorlunda.
Dagarna går fort även när man är ledig. Den härliga tiden här har börjat nu med poolhäng och utemiddagar på klubbens terrass. Jag får lite dåligt samvete gentemot Gustaf som jobbar och sliter mer än någonsin. Han har dessutom haft det lite turbulent på jobbet och det är svårt att vara det stöd han behöver, känner jag ibland, när jag har ett så annorlunda liv jämfört med honom här. Som tur är har han många vänner.
Den tredje maj hade vi varit här i ett år. Dagen gick ganska obemärkt förbi, men man stannar ju ändå upp och reflekterar lite. Ett år! Det har gått så fort! Visst var det en fuktig, mörk och dragig vinter men sommaren sträckte sig ju ända till oktober och i november var det en mild och vacker höst. Barnen har acklimatiserat sig jättebra och vi trivs med många nya vänner. Men nu märker jag att jag börjar tänka åt andra hållet. Nu är det bara ett år kvar! Det är så mycket vi skulle vilja se och göra innan vi åker hem (Tokyo, risodlingar, Peking för att ta några exempel) och så mycket att fixa med. Vi vill gärna att barnen går i en engelskspråkig skola även hemma, där måste man stå i kö ett tag. Jag behöver skaffa ett jobb, men framför allt kanske fundera över vad jag egentligen vill göra... Huset i Järnbrott ger oss mest bekymmer med kakelspricka i nya badrummet i höstas, avloppsläcka för några veckor sedan och nu har andra familjen sagt upp hyresavtalet... Det är mycket tankar på framtiden.
En av de tankarna är om jag ska anmäla mig till universitetet här eller inte, för att läsa kinesiska. Våra 60 Volvobetalda lektioner är slut till sommaren och jag känner ett sug av att lära mig mer. Jag har varit alldeles för slapp och inte repeterat som jag borde men ganska mycket har fastnat ändå och livet här blir så otroligt mycket lättare då. Jag ser andra tjejer som bott här längre som kan hålla en konversation och blir så himla impad! Jag tänker att om jag kan språket hjälpligt så skulle det hjälpa mig få in en fot i textilbranchen igen kanske...
Jag är lite rädd för att gå i en kinesisk skola. Tänk om jag gör bort mig. Tänk om jag inte läser på tillräckligt? (Man vill ju ha lite av det glassiga livet kvar...:)
Jag hoppas det inte ska dröja så länge till nästa gång, kram!
fredag 27 april 2012
Vi börjar med det viktigaste.
Karin med familj har varit här. För er som inte vet vem det är så är hon en otroligt ambitiös, smart, rolig tjej som är världens bästa mamma och som oxå kan vara ganska envis ibland. Men framför allt (tycker jag!) är hon min syster. En syster är en sån man växer upp med, som man delar upplevelser i barndomen med och som man delar (i mitt fall) mycket kärlek med. En som man kan vara sig själv med, med alla brister och fel. Jag har lyckan, som ni vet vid det här laget, att ha två!
De kom, de var här, de åkte. Så. Jag kan inte sitta här och räkna upp allt vi har gjort. Framförallt var det kul att barnen fick träffa varandra igen. Lisa och Maja är nästan uppväxta ihop och var bästisar innan. Jag hoppas och tror att deras visit gjorde att relationen fick lite näring igen. Att se lilleman Simon igen var med så roligt! Det är så mycket som händer mellan ett och två år. Mycket som man missar...
Det var också väldigt kul att se Mikael och Karin som är så förtjusta i Kina komma hit och njuta av maten och kulturen som de saknat. De är väldigt enkla gäster att ha, när de gärna tar tunnelbanan in själva och till och med pratar lite kinesiska! Just nu sitter de på planet hem, jag hoppas flygningen går bra.
Efter en lång kväll på uteserveringen på klubben där jag satt och pratade med vänner och barnen lekte, gick vi till slut hem väldigt trötta. Jag var tvungen att duscha dem för de var helt svarta om fötter och händer och hade nån slags grå hinna över hela sig. Inget fredagsmys hann vi med heller så det var lite gnälligt...
Mitt i detta ringer Gustaf (han är på stan och träffar Ljungbykompisen från förr, Mattias, som är på besök) och berättar att det har ringt någon och sagt att vi ska få en leverans. Av vad hörde eller förstod han inte. Vi antog båda att det gällde våra pass som åkt runt lite för att vi skulle få nya uppehållstillstånd.
Barnen kom i säng och det ringde på dörren. Utanför stod två karlar med ett skåp som vi beställt! (Klockan nio på en fredag...) Oh no! Jag hade inga pengar och jag kunde inte hämta några för jag kunde inte lämna barnen. Mannen med skåpet går och ringer sin boss och jag ringer min ;) Jag fick nog lite panik, nu när skåpet äntligen hade kommit, vi hade väntat i två veckor, skulle de då ta det med sig tillbaka? Jag vet inte vad jag tänkte att Gustaf skulle kunna göra på telefon inne ifrån stan. Det hade varit snyggare om jag fixat det själv. Det slutar med att jag rafsade ihop vad jag hade hemma (vilket inte räckte på långa vägar) och så får vi ringa bossen imorgon. Mei wenti! (inga problem) Synd att jag fick Gustaf att ringa vänner som skulle ställa upp och gå och hämta pengar på sena kvällen... Men skönt att veta att de finns om det behövs!!
Nu känner jag att jag inte kan sitta i samma rum som det nya skåpet en sekund till. Ögonen svider, det var nog nån konstig färg som är supergiftig... Därför säger jag Godnatt och lämnar er med några bilder på vårt nya coola barskåp!
Karin med familj har varit här. För er som inte vet vem det är så är hon en otroligt ambitiös, smart, rolig tjej som är världens bästa mamma och som oxå kan vara ganska envis ibland. Men framför allt (tycker jag!) är hon min syster. En syster är en sån man växer upp med, som man delar upplevelser i barndomen med och som man delar (i mitt fall) mycket kärlek med. En som man kan vara sig själv med, med alla brister och fel. Jag har lyckan, som ni vet vid det här laget, att ha två!
De kom, de var här, de åkte. Så. Jag kan inte sitta här och räkna upp allt vi har gjort. Framförallt var det kul att barnen fick träffa varandra igen. Lisa och Maja är nästan uppväxta ihop och var bästisar innan. Jag hoppas och tror att deras visit gjorde att relationen fick lite näring igen. Att se lilleman Simon igen var med så roligt! Det är så mycket som händer mellan ett och två år. Mycket som man missar...
Det var också väldigt kul att se Mikael och Karin som är så förtjusta i Kina komma hit och njuta av maten och kulturen som de saknat. De är väldigt enkla gäster att ha, när de gärna tar tunnelbanan in själva och till och med pratar lite kinesiska! Just nu sitter de på planet hem, jag hoppas flygningen går bra.
Efter en lång kväll på uteserveringen på klubben där jag satt och pratade med vänner och barnen lekte, gick vi till slut hem väldigt trötta. Jag var tvungen att duscha dem för de var helt svarta om fötter och händer och hade nån slags grå hinna över hela sig. Inget fredagsmys hann vi med heller så det var lite gnälligt...
Mitt i detta ringer Gustaf (han är på stan och träffar Ljungbykompisen från förr, Mattias, som är på besök) och berättar att det har ringt någon och sagt att vi ska få en leverans. Av vad hörde eller förstod han inte. Vi antog båda att det gällde våra pass som åkt runt lite för att vi skulle få nya uppehållstillstånd.
Barnen kom i säng och det ringde på dörren. Utanför stod två karlar med ett skåp som vi beställt! (Klockan nio på en fredag...) Oh no! Jag hade inga pengar och jag kunde inte hämta några för jag kunde inte lämna barnen. Mannen med skåpet går och ringer sin boss och jag ringer min ;) Jag fick nog lite panik, nu när skåpet äntligen hade kommit, vi hade väntat i två veckor, skulle de då ta det med sig tillbaka? Jag vet inte vad jag tänkte att Gustaf skulle kunna göra på telefon inne ifrån stan. Det hade varit snyggare om jag fixat det själv. Det slutar med att jag rafsade ihop vad jag hade hemma (vilket inte räckte på långa vägar) och så får vi ringa bossen imorgon. Mei wenti! (inga problem) Synd att jag fick Gustaf att ringa vänner som skulle ställa upp och gå och hämta pengar på sena kvällen... Men skönt att veta att de finns om det behövs!!
Nu känner jag att jag inte kan sitta i samma rum som det nya skåpet en sekund till. Ögonen svider, det var nog nån konstig färg som är supergiftig... Därför säger jag Godnatt och lämnar er med några bilder på vårt nya coola barskåp!
 |
| Ett fint skåp som skulle kunna vara en garderob t.ex.... |
 |
| Simsalabim! |
 |
| E voilà! (Ja, det är glögg som står där nere till höger...) |
torsdag 12 april 2012
Lycka
Lycka måste vara den där varma känslan man kan få i bröstet någon enstaka gång ibland. För mig väller det gärna upp lite extra vätska i ögonen också, bara precis så det inte svämmar över. Man vet inte riktigt var man ska göra av sig, kroppen är inte tillräcklig.
För mig kommer de här känslorna oftast när det gäller barnen, och jag vet att jag inte är ensam om det. De är en självklar del av mig, som en arm eller ett ben. Fast ändå inte, för de är ju så klart sina egna. Som förälder vill jag att mina barn ska ta sig fram i livet med minsta möjliga -inte motstånd för det hjälper ju dem att utvecklas- men utan mobbing, utan inlärningsproblem, utan svårigheter att hitta vänner.
När vi flyttade hit till andra sidan jorden var farhågorna främst för barnen. Ska vi verkligen rycka upp dem med rötterna? Ta dem från vänner och familj? Från tryggheten i förskolan som vi verkligen gillade?
Vi kom hit där vi inte kände någon och allt var annorlunda. Vi satte Maja i en skola där hon inte kände någon, hon kunde inga rutiner och förstod inte vad hon sa. Ingen inskolning, det var bara att börja, mitt i terminen. Dessutom fick lillebror vara hemma med mamma.
Hon reagerade, så klart- var arg, ledsen, bönade och bad att slippa gå. Jag grät innombords, och med Gustaf på kvällen, och försökte vara positiv, men VAD hade vi gett oss in på?! Efter två veckor blev det bättre. Efter sex veckor sa hon- Hello, what's your name? till någon på lekplatsen hemma och jag blev helt chockad!
Efter sommaren började även Hugo i samma skola. Han var lite ledsen vid lämning den första veckan. Sen dess har han älskat skolan. Maja fick det lättare när också lillebror var där, om än i en annan del av skolan.
Idag har vi varit på "parent teacher conference" eller kvartsamtal om man så vill:) Det är här lyckan kommer in. Och stoltheten. Maja har gjort en sån fantastisk resa, från att ha varit stökig och "all over the place" och inte lyssnat -hon förstod ju inte vad de sa! Till att vara intresserad, ihärdig, koncentrerad och framförallt en bra kompis som leker med alla. Hon är inte blyg och pratar gärna inför alla, hon är trygg i sig själv. Det bästa av allt är att hon älskar att vara i skolan! Det är roligt att vara där och det är nog för mig, allt det andra är egentligen sekundärt, förutom självkänslan förstås.
Samma sak med Hugo, att han älskar skolan, men han har alltid varit en glad skit som anpassar sig lätt. Vi fick höra att han är en ledartyp i skolan och att han alltid har svar på frågor. Dessutom är han en "absolute STAR in the pool!" ;) Även om vi visste allt det där rerdan så är det kul att höra att läraren har samma syn på honom som vi. Dessutom hade han hjälp till när en ny svensk liten flicka börjat, förklarat när hon inte förstått, och varit väldigt omtänksam. Det värmer ett föräldrahjärta!
Häromkvällen talade Hugo för första gången i sömnen på engelska och när Maja och han leker tillsammans hör man ofta ett engelskt ord här och där. Om någon vecka har det gått ett år sen vi kom hit. VAD mycket de har lärt sig på denna tiden!
Det har varit mycket upp och ner, och kommer troligen så vara under resten av tiden också. Det tar på krafterna att bo i detta landet. Men jag tycker vi har gett barnen, och oss själva, en gåva med denna resan och jag kommer aldrig att ångra att vi drog upp dem med rötterna. De finns kvar. Några av dem är snart på väg hit. På lördag landar Majas bästis-kusin Lisa med familj och jag får krama min mellansyster för första gången på åtta månader!
Det är också lycka.
För mig kommer de här känslorna oftast när det gäller barnen, och jag vet att jag inte är ensam om det. De är en självklar del av mig, som en arm eller ett ben. Fast ändå inte, för de är ju så klart sina egna. Som förälder vill jag att mina barn ska ta sig fram i livet med minsta möjliga -inte motstånd för det hjälper ju dem att utvecklas- men utan mobbing, utan inlärningsproblem, utan svårigheter att hitta vänner.
När vi flyttade hit till andra sidan jorden var farhågorna främst för barnen. Ska vi verkligen rycka upp dem med rötterna? Ta dem från vänner och familj? Från tryggheten i förskolan som vi verkligen gillade?
Vi kom hit där vi inte kände någon och allt var annorlunda. Vi satte Maja i en skola där hon inte kände någon, hon kunde inga rutiner och förstod inte vad hon sa. Ingen inskolning, det var bara att börja, mitt i terminen. Dessutom fick lillebror vara hemma med mamma.
Hon reagerade, så klart- var arg, ledsen, bönade och bad att slippa gå. Jag grät innombords, och med Gustaf på kvällen, och försökte vara positiv, men VAD hade vi gett oss in på?! Efter två veckor blev det bättre. Efter sex veckor sa hon- Hello, what's your name? till någon på lekplatsen hemma och jag blev helt chockad!
Efter sommaren började även Hugo i samma skola. Han var lite ledsen vid lämning den första veckan. Sen dess har han älskat skolan. Maja fick det lättare när också lillebror var där, om än i en annan del av skolan.
Samma sak med Hugo, att han älskar skolan, men han har alltid varit en glad skit som anpassar sig lätt. Vi fick höra att han är en ledartyp i skolan och att han alltid har svar på frågor. Dessutom är han en "absolute STAR in the pool!" ;) Även om vi visste allt det där rerdan så är det kul att höra att läraren har samma syn på honom som vi. Dessutom hade han hjälp till när en ny svensk liten flicka börjat, förklarat när hon inte förstått, och varit väldigt omtänksam. Det värmer ett föräldrahjärta!
Häromkvällen talade Hugo för första gången i sömnen på engelska och när Maja och han leker tillsammans hör man ofta ett engelskt ord här och där. Om någon vecka har det gått ett år sen vi kom hit. VAD mycket de har lärt sig på denna tiden!
Det har varit mycket upp och ner, och kommer troligen så vara under resten av tiden också. Det tar på krafterna att bo i detta landet. Men jag tycker vi har gett barnen, och oss själva, en gåva med denna resan och jag kommer aldrig att ångra att vi drog upp dem med rötterna. De finns kvar. Några av dem är snart på väg hit. På lördag landar Majas bästis-kusin Lisa med familj och jag får krama min mellansyster för första gången på åtta månader!
Det är också lycka.
 |
| Lycka är att ha systrar. |
tisdag 3 april 2012
Mystik
Hade tänkt att ladda upp lite bilder från en utflykt vi gjorde i förra veckan men när en bild tar c:a två minuter att ladda upp tröttnar jag väldigt fort. (Ni får se dem på nedan nämnda sociala nätverk istället.)
Någon av er kanske kommer ihåg att vi uppdaterade vårt bredband för ett tag sedan. Från 0,5 Mb/ sek till 2 Mb/sek. Big change! Bara det att vi bytte till ADSL, alltså via telefonlinjen, från klubbens fiber och då händer det även andra saker... Via klubben har vi en adress vars avsändare är Hongkong, som har helt andra regler än China mainland (som de kallar det). Via klubben har vi tillgång till det där sociala nätverket som ALLA västerlänningar är medlemmar i men som är nersläckt i resten av Kina. Via klubbens nätverk kan jag blogga, det kan jag inte via ADSL. Man kan ju uppvigla folk via bloggar. Alltså måste vi ha båda. Tills vi får tummen ur att skaffa en VPN (ung. avsändar adress) via Hongkong även på det bredbandet.
Suck... "In China everything is possible, but everything is difficult" hörde jag för första ggn för några veckor sedan och det är så mitt i prick!
En irländsk tjej som bott här i 6 år som jag spelar tennis med sa: "Nu är det dags att åka hem. Är det någon som hört talas om någon som har emigrerat till Shanghai? Nej. Det är för att flytta hit vore som ett livstidsstaff. Vi är bara här för pengarna!" (Hennes man jobbar inte på Volvo...;)
När vi spelade tennis innan föregående samtal kom det plötsligt en svag musikslinga ur en högtalare på väggen. Jag berättade då för henne om en svensk kompis här. Hemma hos dem hade det plötsligt en kväll kommit musik ur luftkonditioneringssystemet. De ringde efter service och det kom en man, lyssnade, tog upp sin walkie talkie, sa något snabbt på kinesiska och så tystnade musiken. Min Irländska vän blev inte ett dugg förvånad. " Yes I know! De avlyssnar oss vet du väl? De har folk anställda som har som enda jobb att ha koll på oss. Du har kanske märkat att många sms blir försenade?" (ja, det har jag ju...) "Jag har en vän som satt hemma i soffan och sa till sin man sent en söndagkväll -vad konstigt att inte det där paketet som mormor och morfar skickade för flera veckor sedan till NNs födelsedag har kommit. En timme senare knackade det på dörren och paketet blir levererat! Sent en söndagkväll!!"
Jag vet inte om hon har blivit paranoid men det finns onekligen tecken lite här och där. Häromkvällen började jag bli lite nojjig när jag kom och tänka på att vi har en larmsensor i sovrummet... När mamma packade upp väskan när de kommit hit så hade hon presenter med sig. Bland annar några böcker från min vän Sara. De var inslagna när de blev nerlagda i den låsta väskan. Men inte när de togs upp. Pappret var kvar men de var tydligt öppnade...
Annorlunda land detta... Godnatt!
Någon av er kanske kommer ihåg att vi uppdaterade vårt bredband för ett tag sedan. Från 0,5 Mb/ sek till 2 Mb/sek. Big change! Bara det att vi bytte till ADSL, alltså via telefonlinjen, från klubbens fiber och då händer det även andra saker... Via klubben har vi en adress vars avsändare är Hongkong, som har helt andra regler än China mainland (som de kallar det). Via klubben har vi tillgång till det där sociala nätverket som ALLA västerlänningar är medlemmar i men som är nersläckt i resten av Kina. Via klubbens nätverk kan jag blogga, det kan jag inte via ADSL. Man kan ju uppvigla folk via bloggar. Alltså måste vi ha båda. Tills vi får tummen ur att skaffa en VPN (ung. avsändar adress) via Hongkong även på det bredbandet.
Suck... "In China everything is possible, but everything is difficult" hörde jag för första ggn för några veckor sedan och det är så mitt i prick!
En irländsk tjej som bott här i 6 år som jag spelar tennis med sa: "Nu är det dags att åka hem. Är det någon som hört talas om någon som har emigrerat till Shanghai? Nej. Det är för att flytta hit vore som ett livstidsstaff. Vi är bara här för pengarna!" (Hennes man jobbar inte på Volvo...;)
När vi spelade tennis innan föregående samtal kom det plötsligt en svag musikslinga ur en högtalare på väggen. Jag berättade då för henne om en svensk kompis här. Hemma hos dem hade det plötsligt en kväll kommit musik ur luftkonditioneringssystemet. De ringde efter service och det kom en man, lyssnade, tog upp sin walkie talkie, sa något snabbt på kinesiska och så tystnade musiken. Min Irländska vän blev inte ett dugg förvånad. " Yes I know! De avlyssnar oss vet du väl? De har folk anställda som har som enda jobb att ha koll på oss. Du har kanske märkat att många sms blir försenade?" (ja, det har jag ju...) "Jag har en vän som satt hemma i soffan och sa till sin man sent en söndagkväll -vad konstigt att inte det där paketet som mormor och morfar skickade för flera veckor sedan till NNs födelsedag har kommit. En timme senare knackade det på dörren och paketet blir levererat! Sent en söndagkväll!!"
Jag vet inte om hon har blivit paranoid men det finns onekligen tecken lite här och där. Häromkvällen började jag bli lite nojjig när jag kom och tänka på att vi har en larmsensor i sovrummet... När mamma packade upp väskan när de kommit hit så hade hon presenter med sig. Bland annar några böcker från min vän Sara. De var inslagna när de blev nerlagda i den låsta väskan. Men inte när de togs upp. Pappret var kvar men de var tydligt öppnade...
Annorlunda land detta... Godnatt!
lördag 31 mars 2012
Botaniska trädgården
 |
| Idag blev det utflykt till ett nytt favoritställe i SH- Botaniska! Stor park med mycket utrymme att springa på trots mycket folk. Vädret var gott, sol och 18 grader, men med lite kall vind. |
 |
| Många (vi såg tre par) hade valt att fotografera sig inför bröllop och Maja såg förundrat på prinsessorna och deras prinsar :) |
 |
| En dag i SH är sig inte lik om man inte möter en människa ute på promenad i pyjamas...:) |
 |
| Det blev många experimentbilder eftersom jag går fotokurs. Här har jag provat att frysa bilden med en snabb slutartid. Det blev rätt bra tycker jag! ;) |
 |
| Här exprimenterar jag med "depth of field" (d.o.f.), alltså var i bilden jag vill ha skärpan. |
 |
| Snörräta rader. |
 |
| Här använder jag en lång slutartid. |
 |
| Den coole killen är min man :) Här har jag försökt få skärpan i hans ansikte och inte på bambun. Blev oxå rätt bra tycker jag. |
 |
| Här skulle bambun varit mer suddig men hon var så söt så hon fick vara med ändå ;) |
 |
| En man sitter och spelar på sitt egendomliga instrument. Inget tiggeri utan bara underhållning/övning. Ovanligt! |
 |
| Många flög med drake i parken. Vissa var duktigare än andra. |
 |
| Jag skulle kunna fylla bloggen med bilder av magnolia. Här är en. (Oxå en övning i d.o.f.) |
 |
| Hav av tulpaner! |
Det finns massor av fler bilder men dessa få har tagit 1,5 timmar att lägga upp... Så nu säger jag godnatt och hoppas det blir en sådan oxå...:)
torsdag 22 mars 2012
Trött
Eftermiddag:
Jag måste försöka lägga mig lite tidigare! Man skäms ju för att säga att man är trött när man inte jobbar...Men jag är sååå trött...
Här är så lugnt i lägenheten. Hugo är på sin andra play date i livet, första gången var jag med honom, nu är han hos samma kille, Orville. De är riktiga bästisar men tyvärr ska Orville flytta till Pudong (andra sidan floden c:a 1 timme härifrån) om en månad. Så de får passa på att ses nu. Hugo skulle t.o.m. få middag där, jag kommer knappt få se honom på hela dagen! Det var så lustigt när jag skulle hämta Maja på skolan i eftermiddags. Då ser jag Hugo och jag vinkar och stannar upp och kollar läget ifall han ångrat sig och inte vågar gå med kompisen. Då föser fröken ut honom och han kommer storgråtande fram till mig. Jag tror ju att han blivit mammig men han är helt utom sig för han tror att jag ändrat mig och att han inte får gå till sin kompis. Informationen hade inte gått vidare mellan fröknarna så de hade inte trott på killarna när de sagt att de skulle leka idag :)
Maja har Alma på besök (min kompis Majas 7 åriga dotter). Maja älskar verkligen att leka med äldre barn och det funkar oftast väldigt bra. Jag tror Alma oxå tycker det är kul. De håller på att göra en "show" där uppe, jag hör Erik Saades "Hearts in the air" :)
Kväll:
När Hugo kom hem var har såå skitig från topp till tå så jag fick ställa honom i dushen :) De hade hoppat upp på studsmattan innan Orvilles pappa hann stoppa dem. Tvättar man inte dem varannan dag så blir de helt svarta av luften. Vi har inte låtit barnen hoppa på vår på flera månader för det har varit för kallt och därför onödigt att tvätta den. Samma hos Orville. Det går inte att förklara hur smutsigt här är, det måste upplevas! (Tänk att han lekt på engelska HELA dagen, jag förstår att han var supernära att somna i soffan!)
Efter att barnen somnat vid åtta, skulle jag "bara" kolla FB lite snabbt... Sen kom jag på att jag måste fylla i pappren för min syster och hennes familjs visumansökan... Nu är klockan nio i alla fall.
Hugo har börjat vakna varje kväll klockan nio, ikväll var inget undantag, och har hemska mardrömmar. Han är oftast alldeles blöt på pyjamasryggen och bara skriker och man får ingen kontakt. Han försöker efter en stund att säga vad det är mellan snyftningarna men han sluddrar som om han fortfarande sover så det går inte att förstå. Ibland kan man höra "krokodil" in emellan, idag tror jag han sa "varg". Stackarn! Efter att jag sjungit en stund och vaggat honom somnar han oftast om ganska lätt. Men det gör ont i hjärtat att se honom sådär rädd.
Imorgon är det tennisliga och vi ska få veta vår ranking :) Jag borde vara någonstans i mitten, vi får väl se. (Det är verkligen roligt att vi ska rankas, vi är verkligen crappy-league!) Mamma och pappa kommer tillbaka på kvällen oxå, efter fem dagar i Peking- kul!
Nu är klockan snart halv tio. Snabbar jag mig kan jag vara i säng innan tio... (Ska bara spela några omgångar wordfeud...)
Go'natt!
Jag måste försöka lägga mig lite tidigare! Man skäms ju för att säga att man är trött när man inte jobbar...Men jag är sååå trött...
Här är så lugnt i lägenheten. Hugo är på sin andra play date i livet, första gången var jag med honom, nu är han hos samma kille, Orville. De är riktiga bästisar men tyvärr ska Orville flytta till Pudong (andra sidan floden c:a 1 timme härifrån) om en månad. Så de får passa på att ses nu. Hugo skulle t.o.m. få middag där, jag kommer knappt få se honom på hela dagen! Det var så lustigt när jag skulle hämta Maja på skolan i eftermiddags. Då ser jag Hugo och jag vinkar och stannar upp och kollar läget ifall han ångrat sig och inte vågar gå med kompisen. Då föser fröken ut honom och han kommer storgråtande fram till mig. Jag tror ju att han blivit mammig men han är helt utom sig för han tror att jag ändrat mig och att han inte får gå till sin kompis. Informationen hade inte gått vidare mellan fröknarna så de hade inte trott på killarna när de sagt att de skulle leka idag :)
Maja har Alma på besök (min kompis Majas 7 åriga dotter). Maja älskar verkligen att leka med äldre barn och det funkar oftast väldigt bra. Jag tror Alma oxå tycker det är kul. De håller på att göra en "show" där uppe, jag hör Erik Saades "Hearts in the air" :)
Kväll:
När Hugo kom hem var har såå skitig från topp till tå så jag fick ställa honom i dushen :) De hade hoppat upp på studsmattan innan Orvilles pappa hann stoppa dem. Tvättar man inte dem varannan dag så blir de helt svarta av luften. Vi har inte låtit barnen hoppa på vår på flera månader för det har varit för kallt och därför onödigt att tvätta den. Samma hos Orville. Det går inte att förklara hur smutsigt här är, det måste upplevas! (Tänk att han lekt på engelska HELA dagen, jag förstår att han var supernära att somna i soffan!)
Efter att barnen somnat vid åtta, skulle jag "bara" kolla FB lite snabbt... Sen kom jag på att jag måste fylla i pappren för min syster och hennes familjs visumansökan... Nu är klockan nio i alla fall.
Hugo har börjat vakna varje kväll klockan nio, ikväll var inget undantag, och har hemska mardrömmar. Han är oftast alldeles blöt på pyjamasryggen och bara skriker och man får ingen kontakt. Han försöker efter en stund att säga vad det är mellan snyftningarna men han sluddrar som om han fortfarande sover så det går inte att förstå. Ibland kan man höra "krokodil" in emellan, idag tror jag han sa "varg". Stackarn! Efter att jag sjungit en stund och vaggat honom somnar han oftast om ganska lätt. Men det gör ont i hjärtat att se honom sådär rädd.
Imorgon är det tennisliga och vi ska få veta vår ranking :) Jag borde vara någonstans i mitten, vi får väl se. (Det är verkligen roligt att vi ska rankas, vi är verkligen crappy-league!) Mamma och pappa kommer tillbaka på kvällen oxå, efter fem dagar i Peking- kul!
Nu är klockan snart halv tio. Snabbar jag mig kan jag vara i säng innan tio... (Ska bara spela några omgångar wordfeud...)
Go'natt!
tisdag 20 mars 2012
Läste just kommentaren, från min lärare i skrivarkursen jag gått på distans, på mitt sista inlägg i kursen. Jag fick godkänt och det kändes skönt, nu kan jag lägga det bakom mig. Eller, det är väl meningen att jag ska använda det jag lärt mig här... Problemet med det är att det hade blivit ännu färre inlägg då, för då skulle jag tänka igenom allt jag skriver innan jag skriver det. Dessutom skulle jag lägga upp innehållet mer dramaturgiskt, skriva mellanrubriker och ingresser... Det har jag inte tid med. Nu vet jag hur det borde vara. Nån gång kanske jag får lite tid över, då ska jag slå er med häpnad! ;)
Go natt!
Go natt!
torsdag 15 mars 2012
Dagboksanteckning
Tre hela dagar fick vi se solen, sen var det slut med det. Vi som tänkt att vi skulle få längre vår och höst här fick tji, i alla fall iår. Men, vädret är inte allt. (Även om det påverkar mig förvånansvärt mycket...)
Mamma och pappa kom igår! Såå härligt att se dem. Teknikens under nuförtiden gör att man inte saknar varandra lika mycket som förr. (Som när jag bodde i Dijon 1993-94 och skrev riktiga brev och ringde en gång i veckan för det var så dyrt!) Men när jag såg dem sitta på vår altan när jag kom gående över gräset från tennisträningen då pirrade det till i magen och jag blev alldeles tårögd när jag fick mina långa goa kramar! Jag hade förstås saknat dem hur mycket som helst. Nu när jag skriver det här kommer jag ihåg kramarna och tårarna jag fick av mina systrar innan jag åkte hit tillbaka i augusti. Jag känner att det är en fysisk längtan som är svår att förklara. Snart kommer de med!!
Så vad gjorde vi då när mor och far nu kommit hit? Packade upp lite, jag tog en dusch och sen gick vi ut på närmaste hak och käkade lunch i solen, premiär! Sen var det dags att hämta barnen. Det var ju passande att det var onsdag och tidig hämtning. Vi stod och tittade en lång stund på Hugo när han lekte sen kunde inte morfar hålla sig längre utan ropade på honom. Ni skulle sett med vilken fart han sprang in i morfars famn! Sen fick mormor en lika lång och go kram. Maja blev förstås lika glad och hon gick gladeligen hela vägen hem för att hon fick hålla mormor i handen.
På eftermiddagen var vi ute och spelade tennis och fotboll på gräset utanför och lekte lite på lekplatsen. Klockan fyra har Maja simskola på onsdagar så vi hängde på, hela klanen. Det är inte utan stolthet denna mamman går till poolen med sina små nuförtiden när båda kan simma, 3 och 4,5 år gamla! Hugo håller sig förstås till något slags hundsim under ytan men tar sig framåt utan puffar och kommer upp och andas då och då :) Maja kan simma bröstsim och tränar krål i simskolan, men det är lite jobbigt så ibland blir hon sur... De måste brås på pappa när det gäller detta, mamma lärde sig simma först i trean, efter att ha gått i extrasimning...
När vi kom hem hade Xiao Zhou gjort iordning middagen så det var bara att sätta sig till bords. Hon hade gjort dumplings och tre andra rätter, plus ris, så vi blev ganska mätta...
De stackars jetlaggade föräldrarna stod ut till 20.30, den var det i säng med dem :)
Idag har vi (mamma, pappa och jag) varit på helkroppsmassage och blivit hårt (väldigt hårt!) knådade i en timme. Sen hämtade Maja upp oss i sin bil och vi åkte till Hong mei Lu och åt lunch på en jättetrevlig fransk restaurang, både förrätt och huvudrätt (vol au vent och filé mignon) för 78(!) RMB, och då ingick dricka! Sen blev det en tur på Pearl market. Jag köpte inget, mamma hittade ett par skor och Maja lite smått och gott.
Nu är vi ganska nyss hemkomna från dagens sista aktivitet, Melodifestivalen. Några trevliga typer laddar ner den och bokar lokal och vi kommer och blir underhållna, fantastiskt! Detta har skett alla (tror jag) delfinaler och vi har varit med två gånger innan. Supertrevligt att äta lite gott och prata med vänner medan man hör på (varierande) bra musik en vanlig torsdagskväll. (Men imorgon blir det hemlagat, trots att det är fredag och vi brukar äta på klubben då;)
Nu dags att gå och sussa, föräldrarna är uppe än, kors i taket! Imorgon blir det nya äventyr som innehåller köp av tågbiljett och matinhandling på Blä-Carrefour. (Det luktar apa från alla öppna frysar och kött som ligger helt öppet så alla kan gå och pilla i det. Plus en och annan död fisk som ligger och flyter i akvarierna...)
Mamma och pappa kom igår! Såå härligt att se dem. Teknikens under nuförtiden gör att man inte saknar varandra lika mycket som förr. (Som när jag bodde i Dijon 1993-94 och skrev riktiga brev och ringde en gång i veckan för det var så dyrt!) Men när jag såg dem sitta på vår altan när jag kom gående över gräset från tennisträningen då pirrade det till i magen och jag blev alldeles tårögd när jag fick mina långa goa kramar! Jag hade förstås saknat dem hur mycket som helst. Nu när jag skriver det här kommer jag ihåg kramarna och tårarna jag fick av mina systrar innan jag åkte hit tillbaka i augusti. Jag känner att det är en fysisk längtan som är svår att förklara. Snart kommer de med!!
Så vad gjorde vi då när mor och far nu kommit hit? Packade upp lite, jag tog en dusch och sen gick vi ut på närmaste hak och käkade lunch i solen, premiär! Sen var det dags att hämta barnen. Det var ju passande att det var onsdag och tidig hämtning. Vi stod och tittade en lång stund på Hugo när han lekte sen kunde inte morfar hålla sig längre utan ropade på honom. Ni skulle sett med vilken fart han sprang in i morfars famn! Sen fick mormor en lika lång och go kram. Maja blev förstås lika glad och hon gick gladeligen hela vägen hem för att hon fick hålla mormor i handen.
På eftermiddagen var vi ute och spelade tennis och fotboll på gräset utanför och lekte lite på lekplatsen. Klockan fyra har Maja simskola på onsdagar så vi hängde på, hela klanen. Det är inte utan stolthet denna mamman går till poolen med sina små nuförtiden när båda kan simma, 3 och 4,5 år gamla! Hugo håller sig förstås till något slags hundsim under ytan men tar sig framåt utan puffar och kommer upp och andas då och då :) Maja kan simma bröstsim och tränar krål i simskolan, men det är lite jobbigt så ibland blir hon sur... De måste brås på pappa när det gäller detta, mamma lärde sig simma först i trean, efter att ha gått i extrasimning...
De stackars jetlaggade föräldrarna stod ut till 20.30, den var det i säng med dem :)
Idag har vi (mamma, pappa och jag) varit på helkroppsmassage och blivit hårt (väldigt hårt!) knådade i en timme. Sen hämtade Maja upp oss i sin bil och vi åkte till Hong mei Lu och åt lunch på en jättetrevlig fransk restaurang, både förrätt och huvudrätt (vol au vent och filé mignon) för 78(!) RMB, och då ingick dricka! Sen blev det en tur på Pearl market. Jag köpte inget, mamma hittade ett par skor och Maja lite smått och gott.
Nu är vi ganska nyss hemkomna från dagens sista aktivitet, Melodifestivalen. Några trevliga typer laddar ner den och bokar lokal och vi kommer och blir underhållna, fantastiskt! Detta har skett alla (tror jag) delfinaler och vi har varit med två gånger innan. Supertrevligt att äta lite gott och prata med vänner medan man hör på (varierande) bra musik en vanlig torsdagskväll. (Men imorgon blir det hemlagat, trots att det är fredag och vi brukar äta på klubben då;)Nu dags att gå och sussa, föräldrarna är uppe än, kors i taket! Imorgon blir det nya äventyr som innehåller köp av tågbiljett och matinhandling på Blä-Carrefour. (Det luktar apa från alla öppna frysar och kött som ligger helt öppet så alla kan gå och pilla i det. Plus en och annan död fisk som ligger och flyter i akvarierna...)
Go' natt!
lördag 10 mars 2012
En olycka händer så lätt...
Så var det dags att fira födelsedag down town igår, en av tjejerna här fyllde lika mycket som jag kommer göra senare i år...:)
Jag var lite seg eftersom vi varit ute med Maja och Benny Kéden kvällen innan och ätit Hot Pot och drinkat lite, dessutom var det Moët i bilen in!
Men har man bestämt att man ska ut så ska man! Efter tusen klädbyten, lite fix och trix och puss på barnen bar det iväg redan klockan fem för att slippa den värsta rusningstrafiken. Vi var fyra tjejer i bilen jag åkte med och fyra i en annan och sen var det en tjej som mötte upp som bor närmre stan, så nio tjejer skulle ut och göra stan!
Vi hade beställt bord till kvart över sex redan och vi kom precis i tid. Restaurangen heter Kagen och är en japansk teppanjaki-(stavning någon?) restaurang. De lagar alltså till maten på en stekyta i bordet. Vi beställde något som de kallar buffé, man betalar ett fast pris, 258 RMB(=kr) och så tar man in allt man vill ha! Det är fantastisk fräsch mat och massa goda såser till, dricka ingår oxå, om man gillar öl...
Vi hade ätit förrätt, och lite till: sushi, räkor, pilgrimsmusslor, lax och torsk när min telefon ringde.
Det var Gustaf. Han lät ganska skärrad och bad mig komma hem genast. Maja har fått en glasruta över sig på klubben, det är blod överallt, hon har ett jack i huvudet, kom hem och ta hand om Hugo medan jag åker in med henne!
Jag blir ofta väldigt lugn i sådana situationer så jag försökte väl så gott det gick att inpränta det samma i Gustaf men det ilade till ganska rejält i magen. Det är så svårt när man inte är på plats och kan överblicka situationen. Som tur var, var en av tjejernas chaufför kvar så jag fick ta honom hem och jag var hemma på förtio minuter (det är snabbt!).
Det visade sig att barnen hade sprungit runt och lekt i klubbhuset, precis som vanligt, medan föräldrarna satt i restaurangen, som vi gör nästan varje fredag. Precis brevid lekavdelningen är tre squashplaner (rum) där hela bakre kortsidan är av glas (som det väl brukar vara?). För att stötta hela glasväggen står fyra c:a fyrtio cm breda glaspartier ut vinkelrätt ifrån den. En sådan har Maja lyckats slå sönder när hon suttit på ett fotbollsmål som välte över henne och sen flög in i glaset. (Det är vad vi tror hände.)
Hon kom tydligen springande stortjutande, med blod över hela armen och blödande från huvudet, till Gustaf i restaurangen. Folk samlades och inte mindre än fyra sjuksköterskor från alla världens hörn dök upp på nolltid. En danska tog kommandot och det tvättades sår och plockades glas och klipptes av hår. Det senare för att kunna tejpa i huvudet. Det behövdes alltså inte åka in till akuten med henne vilket förstås var väldigt skönt!
När jag kom innanför dörren kom de oxå precis hem, Gustaf , Maja och Hugo, och hon var allt ganska spak den lilla. Jag fick tvätta håret så gott det gick utan att komma åt såret och sen fick hon ett extra toapapper på under mössan som hon skulle sova med för att hålla allt på plats.
Den stackars pappan var ganska tystlåten under resten av kvällen och vi tänkte på vad som hade kunnat hända om hon fått en bit i ögat eller halsen...
Idag har hon varit precis som vanligt vår lilla Maja, vi har fått be henne att ta det lite lugnt ibland så hon inte slår upp såret igen.
Management från klubben har både ringt och skickat mejl. De har meddelat att på måndag kommer en skyddsfilm sättas på allt glas i alla tre squashhallarna...
Slutet gott, allting gott och nu längtar vi som galningar till att mormor och morfar kommer på onsdag!! Jag tror de har vårvädret med sig, idag spelade vi tennis ute i de första varma solstrålarna!
Kram på er.
(Brudarna som var kvar på restaurangen hade rullat ut några timmar senare, proppmätta. Sen blev det besök på en bar och två nattklubbar... Men vad är väl en bal på slottet...;)
Jag var lite seg eftersom vi varit ute med Maja och Benny Kéden kvällen innan och ätit Hot Pot och drinkat lite, dessutom var det Moët i bilen in!
Men har man bestämt att man ska ut så ska man! Efter tusen klädbyten, lite fix och trix och puss på barnen bar det iväg redan klockan fem för att slippa den värsta rusningstrafiken. Vi var fyra tjejer i bilen jag åkte med och fyra i en annan och sen var det en tjej som mötte upp som bor närmre stan, så nio tjejer skulle ut och göra stan!
Vi hade beställt bord till kvart över sex redan och vi kom precis i tid. Restaurangen heter Kagen och är en japansk teppanjaki-(stavning någon?) restaurang. De lagar alltså till maten på en stekyta i bordet. Vi beställde något som de kallar buffé, man betalar ett fast pris, 258 RMB(=kr) och så tar man in allt man vill ha! Det är fantastisk fräsch mat och massa goda såser till, dricka ingår oxå, om man gillar öl...
Vi hade ätit förrätt, och lite till: sushi, räkor, pilgrimsmusslor, lax och torsk när min telefon ringde.
Det var Gustaf. Han lät ganska skärrad och bad mig komma hem genast. Maja har fått en glasruta över sig på klubben, det är blod överallt, hon har ett jack i huvudet, kom hem och ta hand om Hugo medan jag åker in med henne!
Jag blir ofta väldigt lugn i sådana situationer så jag försökte väl så gott det gick att inpränta det samma i Gustaf men det ilade till ganska rejält i magen. Det är så svårt när man inte är på plats och kan överblicka situationen. Som tur var, var en av tjejernas chaufför kvar så jag fick ta honom hem och jag var hemma på förtio minuter (det är snabbt!).
Det visade sig att barnen hade sprungit runt och lekt i klubbhuset, precis som vanligt, medan föräldrarna satt i restaurangen, som vi gör nästan varje fredag. Precis brevid lekavdelningen är tre squashplaner (rum) där hela bakre kortsidan är av glas (som det väl brukar vara?). För att stötta hela glasväggen står fyra c:a fyrtio cm breda glaspartier ut vinkelrätt ifrån den. En sådan har Maja lyckats slå sönder när hon suttit på ett fotbollsmål som välte över henne och sen flög in i glaset. (Det är vad vi tror hände.)
Hon kom tydligen springande stortjutande, med blod över hela armen och blödande från huvudet, till Gustaf i restaurangen. Folk samlades och inte mindre än fyra sjuksköterskor från alla världens hörn dök upp på nolltid. En danska tog kommandot och det tvättades sår och plockades glas och klipptes av hår. Det senare för att kunna tejpa i huvudet. Det behövdes alltså inte åka in till akuten med henne vilket förstås var väldigt skönt!
När jag kom innanför dörren kom de oxå precis hem, Gustaf , Maja och Hugo, och hon var allt ganska spak den lilla. Jag fick tvätta håret så gott det gick utan att komma åt såret och sen fick hon ett extra toapapper på under mössan som hon skulle sova med för att hålla allt på plats.
Den stackars pappan var ganska tystlåten under resten av kvällen och vi tänkte på vad som hade kunnat hända om hon fått en bit i ögat eller halsen...
Idag har hon varit precis som vanligt vår lilla Maja, vi har fått be henne att ta det lite lugnt ibland så hon inte slår upp såret igen.
Management från klubben har både ringt och skickat mejl. De har meddelat att på måndag kommer en skyddsfilm sättas på allt glas i alla tre squashhallarna...
Slutet gott, allting gott och nu längtar vi som galningar till att mormor och morfar kommer på onsdag!! Jag tror de har vårvädret med sig, idag spelade vi tennis ute i de första varma solstrålarna!
Kram på er.
(Brudarna som var kvar på restaurangen hade rullat ut några timmar senare, proppmätta. Sen blev det besök på en bar och två nattklubbar... Men vad är väl en bal på slottet...;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)