Mobilblogg

Kan inte komma in på sidan på datorn så nu har jag laddat ner mobilversionen, därför blir det inte så långt inlägg nu. 

Sitter här och ammar innan läggdags och känner mig så otroligt tacksam för detta underbara barn som vi fått! 

Efter att de första jobbiga veckorna med frustration över att man inte vet vad han vill och fruktansvärd smärta vid amning gått över så är han världens lättaste bebis. Han är nöjd mest hela tiden, bara han får vara med där det händer. Han somnar på två röda och kan sövas om utan att behöva tas upp ur sängen. Han vaknar glad och jollrande på morgonen. Det enda 'problemet' är att han inte gillar att sitta i bilbarnstolen... 

Vi har haft besök nu i två veckor av dels min svärmor Åsa och under tiden hon var här kom även Gustafs vän Fredrik i fem dagar. Det har varit intensivt med en del shopping och sightseeing men även lugna dagar hemma. Jag har haft tur som fått en så bra svärmor. Det är kul att ha henne boende hos oss så hon får se vår vardag och verkligen lära känna barnen på riktigt. 

Tillsammans med Åsa reste oxå Gustaf hem idag. Så nu har jag två veckor framför mig med barnen helt själv. Eller, det stämmer ju inte för jag har ju Xiao Zhou, men ansvaret bär jag ju ensam. Ibland tänker jag 'hur hamnade jag här?' Och då menar jag inte i Kina utan som den som ska föreställa vuxen med ansvar för tre små barn...

Det är oxå skönt när det blir tomt i huset efter många dagar av besök. Idag har det  regnat hela dagen så efter att jag lämnat barnen på skolan gick jag och la mig och sov en timme till. Så skönt! Jag passade på när Albert ändå sov. Sen blev det en promenad med stora Maja och lite röj hemma innan jag åkte till skolan för att titta på när vår lilla Maja hade gymnastik. Hon har klagat flera gånger på att det är en lärare som är elak och sagt att hon inte vill gå dit mer så jag tänkte att jag skulle kolla läget. Den läraren var förstås inte där idag... 

Jag hade en stark släng av hemlängtan igår. Gustaf är som sagt på väg hem till Sverige och Europa och ska om bara någon timme äta middag med MIN familj! Dessutom var han tvungen att förlänga resan så min inplanerade resa till Beijing för att träffa syster Karin blir inte av. Det är ju på grund av hans jobb vi är här och jag förstår att han behöver göra de här extra leverantörsbesöken när han ändå är i Europa så jag kan ju inte opponera mig heller. Men jag kan bli ledsen och det blev jag. Jag hoppas och tror att mina barn får lika starka band till sina syskon som jag! 

Nu har jag kramp i tummen, godnatt!

Mom to Mom

Det går alldeles för lång tid mellan inläggen nu... Har liksom fått lite att göra :)

Idag var jag på "Mom to Mom sale". Det är precis samma upplägg som barnmarknaderna vi har hemma, folk säljer begagnade barnsaker och kläder. Men bara namnet gör ju att det blir lite annat här. Det är mammorna som är hemma, det är mammorna som styr allt som har med barnen att göra, det är mammorna som handlar. Jag såg bara en man där och han är tränare på klubben där de höll till med försäljningen.
Överlag är hela livet här så icke jämställt det kan vara. För oss svenskar kan det vara en jobbig omställning men för många andra nationaliteter är det helt normalt och de känner inte till något annat. Som tur är slipper jag ju tvätt och städ men det är jag som handlar, funderar ut vad vi ska ha till middag, ser till så barnen har med sig snackbox/gympakläder/biblioteksbok osv. till skolan, har koll på allt som har med skolan att göra, möten, bakningar, utklädningsdagar o.dyl. Jag menar inte att det är mycket eller slitigt på något sätt men Gustaf har ingenting alls med dessa sakerna att göra. Idag när vi var på samtal i skolan så fick Gustaf reda på av fröken att Maja är kär i en klasskompis för det hade jag glömt att berätta. (Detta exemplet kanske inte var det viktigaste men ändå.)
Allt som har med barnen/familjen att göra går igenom mig. Jag har blivit ett slags nav som allt snurrar runt och jag märker att jag har svårt att släppa när Gustaf ibland vill ta över något. Jag vet inte hur jag hade tänkt mig livet som expatfru men det här var inget som jag hade funderat på i förväg. Att detta skulle bli konsekvensen av att bara Gustaf jobbade. Ibland kan ansvaret kännas lite tungt. Jag är ingen särskillt organierad person, glömmer saker hela tiden, men jag har fått lära mig bli bättre. Med hjälp av whiteboarden där jag skriver upp eftermiddagsaktiviteter och vilka dagar som vad ska med till skolan så går det ganska bra:)
Jag hoppas bara att vi kan gå tillbaka till det som var förut när vi kommer hem, när båda hämtade och lämnade på dagis, båda lagade maten, båda kom ihåg kvartsamtalen...

Ensamma mamman

Tredje dagen själva utan pappan i huset. Gustaf har åkt till Sverige på tjänsteresa. Jag blev helt kallsvettig när han en dag kläckte ur sig att han skulle resa iväg i två veckor. "Är du helt dum i huvudet?!" tror jag att jag kläckte ur mig, eller om jag bara tänkte det... Jag fick ner det till elva dagar i alla fall. Fast när han ringde igår fiskade han efter att få förlänga lite...

MEN idag tänkte jag faktiskt: va' bra jag har det! Det är inte många trebarnsföräldrar i Sverige som kan gå och träna eller göra fotmassage mitt på dagen. Idag när vi varit på rutinkoll hos doktorn bad jag vår Ayi komma ner och hämta Albert så jag kunde gå till gymet, jättelyxigt! När jag lagar kvällsmat har hon hand om honom, när jag gör läxor med Maja har hon hand om honom, när jag lägger barnen har hon hand om honom osv. Det enda problemet är att han fattat att han inte får nån mat av henne så han bara somnar i hennes famn. Och sover sämre på natten... Jag tror att hon tror att jag tycker att hon är duktig med honom om hon kan få honom att sova. Jag får nog ta ett snack om det imorgon. I alla fall är jag inte (än) så slut som jag trodde jag skulle bli. Lite ångest har jag inför varje natt -hur ska det gå?! Och det ÄR jobbigt att ha ensamt ansvar och inte få sova. Men på morgonen kommer min räddande ängel och så kan jag få sova nån timme på morgonen istället.

Lite småsaker som hänt i mitt liv just nu:
Var på Malin-lunch igår. Det visar sig att närmre stan bor det en massa Malinar och min sysslings fru, som oxå heter Malin, tyckte vi skulle träffas. Vi var fem pers, och då kunde inte alla komma. Det var inte svårt att komma ihåg vad de andra hette...:)

Hängde med nämnda Malin i fredags och käkade god lunch och hon visade mig även en väskbutik med äkta läderväskor! Man blir lite trött på all fake efter ett tag. Det är ett holländskt märke som heter Label 88. Tyvärr är deras hemsida inte uppdaterad och hur tråkig som helst, annars hade jag länkat. Jag köpte en plånbok och en väska, båda i mörkbrunt skinn. Det luktade underbart i den lilla butiken :)

Var som sagt och vägde och mätte Albert idag och kan meddela att vi har en 7 kilos klump nu! Ungefär som en fyra månaders baby sa läkaren. (Han är 1,5 mån) Men de andra två har varit likadana så det är väl mjölken...

Själv har jag kommit igång bra med träningen tycker jag. Har gått till gymet två gånger i veckan de senaste två veckorna och gått fram och tillbaka till skolan när luften varit ok. Har fått tips om en personlig tränare som kör nån Pilatesmaskin som ska vara väldigt effektiv på coremusklerna. Henne har jag tänkt signa upp mig på. Det är bara fyra veckor kvar till vi ska ligga vid beachen i Sanya på Hainan, Kinas svar på Mallorca, så det är dags att sätta fart nu!

Jag har idag tackat ja till att även göra storlekarna till nästa säsong för Mes Dames. Det ska bli jättekul och jag hoppas Albert låter mig jobba. Som tur är igen, så har jag ju Ayin så det ska nog lösa sig. Skisser och måttlistor ska vara klara på fyra veckor så det blir till att sätta fart!

Nej nu måste jag komma i säng så det blir några timmars sömn iaf.

Ha de! (Som mina norska vänner säger;)

Att göra ärenden.

Jag antar att livet med en nyföding går i olika faser, precis som resten av livet. Jag hade glömt det sen innan. När jag skrev sist var jag nog i förälskelsestadiet, även om jag inte kom så långt i mitt skrivande. Jag hoppas kunna beskriva det snart. Men eftersom jag så sällan får tid att sitta ner och skriva har jag redan kommit till "vad har vi gett oss in på stadiet".

Idag var en sån där dag som man bara vill glömma. Men eftersom jag tydligen redan HAR glömt hur det var att ha bebis och bara romantiserat det i mitt huvud skriver jag om den här dagen ändå så att jag INTE glömmer och får för mig att vi ska ha ett barn till om några år.

Nu var det iofs inte Albert som gjorde att dagen blev som den blev, men att han finns och tar tid och plats gör ju att allt blir något mer tidskrävande och min fokusering är på honom så jag glömmer en hel del annat. Jag känner faktiskt inte igen mig själv...

Gustaf gick till jobbet som vanligt vid åtta och då satt tre barn, vi hade Alma på övernattning, och åt frukost framför tv:n. De har en veckas lov nu i och med Kinesiska nyåret. När en och en halv timme var kvar till att Sunny skulle hämta oss för våra ärenden på stan stängde vi av tv:n och gick upp för att göra iordning oss. (Riktigt så lätt var det inte, jag fick tjata ganska många ggr innan jag fick upp dem på övervåningen, mina barn alltså.) Varken Hugo eller Maja klarar av någon anledning av att ta på sig själva när mamma finns i närheten så det gjorde jag, under tiden som Albert hängde vid bröstet och åt. När de var klara fick de borsta tänderna själva medan jag försökte tvätta av mig lite snabbt medan Albert låg i vår säng och skrek efter mer mat. Barnen lekte sen "tag" (en våldsamt högljud lek) medan jag ringde till resebolaget och bokade biljetter som jag skulle hämta ut senare på dagen.
Till saken hör att jag prel.bokat dessa biljetter med mkt vånda några dagar tidigare, då de först vid samtalets slut meddelade mig att man var tvungen att hämta ut dem samma dag som man bokade. Alltså var jag tvungen att göra om det idag, men nu är jag så van att bokstavera vårt efternamn på engelska så det går som ett rinnande vatten...
Efter att ha kollat skötväska, pengar, mobil och att barnen kissat och fått på sig rätt ytterkläder (det var kallt och snöblandat regn) kom vi så iväg, bara en halvtimme sena.

En positiv sak med nyåret är att inte många människor stannar i Shanghai så trafiken var fantastisk! Det kan ta allt ifrån 30 minuter till 1,5 timme till stan från oss och idag var det en 30minutare:)
Vårt första mål (och anledningen till att jag var tvungen att åka idag, med lediga barn) för dagen var Svenska konsulatatet och Alberts passansökan. Det är en lång och förstås krånglig, process och idag skulle vi bara göra det sista, ta ett foto. MEN den söta lilla tjejen som jobbar där hade förstås slarvat bort ansökan som vi förberett sist med Gustafs namnteckning. "Oj, nu fick jag ju jättedåligt samvete" bla bla bla. Jag sa snabbt: Du såg ju att Gustaf var med sist och skrev på, kan inte jag bara skriva hans namn så löser vi det här snabbt och smidigt och vi behöver inte komma in en gång till? Hon sa ja, men en nitisk tjänsteman innanför glaset såg oss och det blev ingen urkundsförfalskning för denna gång. JA, jag vet att det är allvarligt men va f-n! Vi hade varit där en gång innan, båda föräldrarna, och förberett så inte Gustaf skulle behöva komma med en gång till, allt skulle gå smidigt, och så vet hon inte var pappren har tagit vägen! Alldeles för snäll som jag är så skällde jag inte ut henne, hon var ju så trevlig... Men jag började bli mer och mer svettig för de andra två levde rövare och lilleman gjorde en ryggbajs i bilstolen. När han var bytt på, de andra skällda på (vilket de är så vana vid nu för tiden så de kanppt lägger märke till att min mun går) så var det dags att ta foto på lilleman. Han sov nu (jag hade ju ammat nånstans där emellan oxå) och var nästan omöjlig att få att hålla huvudet rakt. Men det fick bli ok. "Sen var det betalningen oxå!" Klart det kostar att fixa pass, det fattar jag med. Men ingen hade informerat om att det skulle betalas nu och att det var så dyrt! 1200 RMB! "Du kan springa ner till tunnelbanan under huset, där finns en ATM". Yeah right! Med tre barn? Tror inte det.
MEN, där var jag lite smart! Kom på att jag hade Sunnys "Hong bao"(= rött kuvert) i väskan. Det är en pengagåva man ger i samband med nyåret och hon hade alltså inte fått den än. Den gick åt. Mot nästa stopp.

Vi tog oss ner till bilen och vidare några kvarter till H&M där jag skulle byta en body som vi fått till Albert, vi hade fått två av samma sort och storlek. Barnen satt kvar i bilen med Sunny när jag sprang in. Det gick förvånansvärt smidigt med tanke på att det är Kina och jag inte hade något kvitto! Glad i hågen sprang jag ut till bilen igen. För att mötas av ett skrikinferno och en stackars svettig Sunny. Albert är inte jätteförtjust i att sitta fastspänd, han blir så varm och svettig och Hugo hade fått näsblod, inget ovanligt när det gäller honom. Det löste vi ganska snabbt och så iväg igen. Till McD som jag lovat barnen.

Jag tog Albert i famnen och barnen höll mig i jackan när vi försiktigt tog oss över gatan. Eftersom det var lunchtid var det fullt med folk men jag hittade ett bord som barnen höll medan jag handlade. De var jätteduktiga och åt upp allt och jag ammade när jag ätit klart. Nu blev Hugo kissnödig. Man ska inte ge sig den på att det finns toa på McD i Kina och inte heller denna gång. Lite panikkänslor spred sig i mig men jag sa till honom att knipa och så på med alla kläder och ut till ett varuhus brevid som jag blivit hänvisad till. Vänliga (!) människor i varuhuset visade oss var toaletten låg och såklart var den av varianten "hål i golvet". Inga problem för Hugo som tur var, men Maja måste jag hjälpa. Var göra av Albert, som jag bar på, under tiden? Det fanns inget annat val än att lägga honom på golvet. Det var nytorkat och jag la både Majas och Hugos jacka under honom, men det bar emot...

När vi kom ut från toan skulle jag ringa efter Sunny. Då kom jag på att jag på vägen in fått meddelande om att jag inte hade några pengar kvar att ringa för... Hm... Men om jag hittar wifi så kan jag ju messa i alla fall. Jag var inne i tre butiker innan jag gav upp. Vi ställde oss i dörren på en butik med utsikt över gatstumpen där hon lämnat oss. Jag frågade personalen om de kunde låna ut en telefon. -Meiyou. (=Nope)
Tio minuter gick, -hon ringer nog snart. Tio minuter till, barnen börjar leka jage mellan våtservetter och smink. Tio minuter till, 6 kilos Albert börjar kännas tung i mina armar. Tio minuter till, -varför ringer ingen alls, vem som helst?! Tio minuter till, jag börjar känna mig desperat och ber till goda makter medan jag inte är en så god mor själv, gapandes på barnen som nu springer runt på trottoaren och ignorerar mina förmaningar. Många tankar hann gå igenom mitt huvud och jag kände mig väldigt liten där, mitt i storstan, med tre barn på mitt ansvar och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Nu hade de bytt personal i butiken där jag stod och jag frågade igen om någon av dem kan engelska och kan låna ut en telefon. Denna gången blir det ett ok och jag ringer Sunny. Liite irriterad över att hon inte ringt och undrat var vi har tagit vägen. Man brukar inte äta lunch på McD i 1,5 timme... Men mest irriterad på mig själv förstås som lyckats glömma att jag inte hade pengar på kortet. Pust.

Nästa anhalt C-trip, som är resebolaget där jag bokat våra biljetter till värmen på påsklovet samma morgon. Albert skriker som en stucken gris på vägen dit så jag tar med honom upp till kontoret. Ingenstans finns en stol så jag ammar ståendes medan jag betalar med andra handen till den flinande kassörskan. Svettig igen.

Nu är det "bara" Alberts vaccination kvar. Eftersom vi väntat på Sunny i en timme så hade all extra tid försvunnit och vi hade bara 30 min på oss till sjukhuset. Det ligger på väg ut till oss och trafiken såg ut att vara väl tät för att vi skulle hinna. Men av samma skäl som tidigare, tror jag, så var det inte så farligt och vi kom bara 5 minuter sent. Barnen satt kvar hos Sunny i bilen (jag hade förstås IPaden med!) och vi gick in och plågade Albert. Fy vad jag tycker det är jobbigt!

SEN var det raka spåret hem! Vi fick ju förstås stanna och hämta ut nya pengar till Sunny.

Att några enkla ärenden kan bli så jobbiga? Jag har iofs inte nämnt Hugos ständiga babblande, hans mun är aldrig tyst. Eller Majas gnällande, hon har en väldigt missnöjd period. Jag var precis slut när vi kom hem vid fem och mötte Gustaf i dörren. Jag bara tog Albert och gick upp och la mig i sängen. Efter att vi sovit en stund, och ammat såklart, kom Gustaf och tog honom och jag somnade in ytterligare en stund för mig själv.

Nu är klockan sent och alla sover utom jag. Strax dags för sängen igen, hoppas det blir en bra natt. Imorgon är i alla fall en annan dag. Godnatt!

Lillebror gör entré!

Nu har det gått tre veckor precis på dagen sen han kom. Jag har inte kunnat skriva tidigare, dels på grund av att den lille herren helst inte vill ligga själv, men även för att jag (fortfarande) inte vet hur jag ska sätta ord på det fantastiska som skett. Ni får stå ut med att det kommer bli klichéer och självklarheter helt enkelt. Men först en liten redogörelse för hur det gick till när han kom till världen.

Det hela började med att jag åkte in på rutinkontroll. Ett ultraljud gjordes för att kontrollera att det fanns tillräckligt med fostervatten (jag var då i v.38 av 40) och för att se att han växte tillfredsställande. Allt såg bra ut och hans vikt uppskattades till 3900gr. Sen gjordes en CTG kurva, fråga mig inte vad det står för, där mina sammandragningar mättes och samtidigt mättes bebisens hjärtfrekvens. Det visade sig att frekvensen gick ner oroväckande mycket och detta var bara "vanliga" sammandragningar, inte några riktiga värkar. På grund av detta ville inte läkaren skicka hem mig utan bestämde att vi skulle ta ut bebisen redan samma dag. Jag som varit evinnerligt trött på att vara gravid ganska länge fick ett riktigt lyckorus och bara jublade när hon sa det! Äntligen skulle jag få träffa den lille som legat därinne så länge, så nära men ändå så långt borta!
Jag satte igång att ringa och sms:a som en galning. Först till Gustaf: ta en chaufför hit NU, bebisen ska tas ut om två timmar! (Jag hade ju vår chaufför ståendes utanför sjukhuset väntandes på mig.) Han lät lite chockad men satte sig genast i en av kompisarnas bil.
Som tur var hade min vän Elisabeth lovat att hämta barnen på skolan denna dagen så det var ett problem mindre. Stora Maja och hennes Benny hade lovat att ha dem över natten när det väl hände men inga övernattningsgrejer var packade. Alltså fick jag be Sunny, vår chaufför, att ringa Xiao Zhou, vår Ayi som inte kan engelska, och be henne packa en väska till barnen. Sen fick Sunny åka hem till oss och hämta min väska som stått packad i några dagar hemma. Det var ett himla ringande och sms:ande så jag undrar vad sjuksköterskorna tänkte...
Olika personer sa olika tider för operationen till mig hela tiden, det pendlade mellan 14.20 och 15.00. Jag blev jättestressad när de sa 14.20 eftersom jag visste att Gustaf inte skulle hinna till dess. När jag hade svidat om till nattsärk á la sjukhus, blivit "preppad" färdigt inför operationen och var på G att rullas in på op.salen kom han äntligen! Lättnad!
Jag rullades in och stjälptes över på op.bordet. Vid det här laget hade euroforin ersatts med obehag. Det är ju ändå en ganska stor grej, att vara vaken medan någon skär upp din mage och bänder och drar. Jag började må illa och jag kände mig instängd och ville bara springa därifrån. Tyvärr fick Gustaf inte vara med under den här fasen när bedövningen skulle sättas, ingen aning om varför. Jag lades på sidan och fick först en bedövningsspruta i ryggen som stack som en geting ungefär. Efter en stund satte de in de riktiga grejerna men det kände jag ju inte då, bara som tryck utmed ryggraden. När det börjat verka kom Gustaf in, snyggt svidad i blå op.kläder inklusive hårnät :) Nu mådde jag så himla illa att jag var övertygad om att jag skulle spy när som helst men personen vid mitt huvud pratade väldigt lugnande med mig och så fick jag lite syrgas i näsan och så gick det faktiskt över.
Precis som med Maja (som oxå var snitt) hade jag ett skynke framför ansiktet så jag inte kunde se vad de höll på med. Men till skillnad från under Majas "uttagning" så satt Gustaf så han kunde se såret denna gången. Först sa han att han trodde han skulle svimma och att han inte skulle titta men jag tror att nyfikenheten tog över och han filmade till och med när Albert togs upp! (Jag har inte vågat titta på det än.) "It's a two month old!" sa läkaren när hon tog ut honom! Han var 4410gr och 53cm lång.
Drogad som jag var var det väl inga översvallande känslor först, mest lättnad. Men när jag såg tårar sakta rinna ner (i munskyddet :) på Gustaf när han sa att det var en pojke så kändes det som att tiden stod stilla. Det var några läskiga minuter(?) sekunder(?) innan jag hörde skrik, de fick suga rent munnen på slem och fostervatten ett bra tag tyckte jag. Efteråt har jag sett bilder och det är verkligen ingen vacker syn med hela kroppen täckt av tjockt fosterfett! När de torkat av honom och lindat in honom i en handuk fick jag se honom en liten sekund innan Gustaf och barnläkaren gick iväg med honom för undersökning och tvätt. Det var den längsta halvtimmen (? min tidsuppfattning här är inte den bästa) som jag upplevt medan de sydde ihop mig. När jag rullades in på rummet igen satt Gustaf där och gosade med Albert som var alldeles lugn. Sköterskan la honom till bröstet och som med de båda andra barnen så började han suga med en gång. (Inte för att det kom något förrän dagen därpå...)

Nu inser jag att jag visst hade ett stort behov av att skriva av mig. Jag får dela upp det jag hade tänkt skriva för jag hinner inte mer nu. Måste amma innan det är dags att hämta barnen på skolan. Vad snabbt man vänjer sig vid nya rutiner :)

To be continued!

Kvalitet, slit och släng!

Här är kallt i Shanghai. Eller ja, ni i Sverige tycker väl inte det i jämförelse... C:a 1-5 minusgrader har vi väl men här blåser så förbaskat så det går genom märg och ben. Jag tänker på alla stackars kineser som bor i hus utan uppvärmning. Vår Ayi har massor av lager kläder på sig på morgonen när hon kommer hit till exempel. Regeringen har dragit en gräns strax norr om Shanghai där man inte behöver bygga med värme läste jag någonstans. Även om vi har värme är det svårt att få upp den över 18 grader inne för alla fönster läcker som såll. Igår gick Gustaf omkring med en vanlig tejprulle och motade det värsta här hemma. Men jag klarar mig med mitt lilla element i magen och en yllekofta!

Har just lyssnat på yogaskivan som jag fick låna av Ulle hemma i Sverige, med andnings- och avslappningsövningar. Jag somnade förstås. Men det var väl lika bra det, nätterna är inte så sömnrika precis. Barnen är hos Maja och leker med hennes dotter och ikväll ska vi få komma dit på middag så jag känner mig omhändertagen! Har lite dåligt tålamod med barnen nu när det är så tungt med magen, bara nio dagar kvar nu. Det ska bli skönt när skolan börjar på måndag, det tycker även barnen.

Jag blev så inspirerad av att skriva för en stund sedan när jag och Maja hade en SMS konversation:) Hon hade nämligen hantverkare hemma för inspektion av två lösa kakelplattor. Lösningen var att ta bort de två skadade plattorna och sätta nya. I Sverige är vi vana vid att man går till botten med problemet. Alltså tänker vi att fuktspärren (om de har någon?) är skadad/bruten och man tar bort alla plattorna och gör om så problemet inte uppstår igen. Och hur ska man annars se om det är mögel bakom? Men så tänker man inte här. Och det gäller allt kvalitetsarbete. (Nu generaliserar jag igen.)

Ett hus som är 10 år i det här landet är gammalt och antingen river man det eller blåser ur det helt och renoverar skalet. Under tiden, innan det är så gammalt, lappar och lagar man. Jag har hört om så många nu där hantverkarna bara målar över en fuktfläck t.ex. Det är inte husen som är värda några stora summor pengar här, utan marken det står på.

I mitt jobb inom textil har jag enbart jobbat med Kina som leverantör både nu och för några år sedan och det är samma där när det gäller kvalitet. Ska man få kvalitet, vilket man kan, så måste man specificera väldigt tydligt vad man vill, ner till minsta söm, knapphål osv. Och ligga på och tjata så det blir som man tänkt.

Leksaker mm, i Sverige som är "made in China" är oftast helt ok. Men det är för att de är exporterade och det är någon i Europa som har satt kvalitetskraven. Att köpa leksaker här är en helt annan upplevelse. Plasten går sönder bara man tittar på den. Ska man ha nåt som håller får man gå till en stor kedja som har samma som utanför Kina. Gustaf pratar om samma sak inom bilindustrin, att man måste kämpa på och förklara att vi vill ha saker som håller. De har inte samma syn här.

Ett ordspråk som man lärde sig ganska snabbt här i Kina är : "You get what you inspect, not what you expect."

När Gustaf skulle köpa min Kitchen Aid fick han hjälp av en kollega. Han valde att köpa en äkta från USA istället för på Tao Bao (Piratkopierade varor på nätet) och hans kollega kunde inte förstå hur han kunde slänga ut så mkt pengar när "samma" vara kostade en bråkdel här i Kina.
"Den här kommer att hålla i hela Malins liv, hennes mamma har en från sin mamma och den fungerar än!" "Men om den går sönder kan du ju bara köpa en ny, och du har fortfarande inte kommit upp i samma summa!" Slit och släng beteendet sitter djupt rotat och det gör mig lite orolig.

Det är intressant med olika kulturer och de krockar som uppstår. Men just när man står där frustrerad över eventuellt mögel man utsätter sina barn och sig själv för så är det lätt att hålla sig för skratt.

Nu snöar det igen. Vi får väl se om det lägger sig denna gång. Nästa gång hoppas jag att jag får skriva om en perfekt liten bebis som har kommit!

Utseendeflum :)

Sitter här och fascineras av hur bebisen rör sig där inne. Fick till och med en filmsnutt på det. Hur märkligt är det inte? Att man ska bära sitt barn inuti sin kropp, jag kan inte förstå det.
Jag har fått nys om en fotograf med svenskanknytning som jobbar i SH som tar bilder på gravidmagar, jag funderar på att göra det denna sista gång, som ett minne. Kanske får jag ta och skynda på ifall den behagar komma ut tidigt. Egentligen är det fyra veckor kvar.

Det är konstigt hur många som säger till en att man är vacker när man är så här otymplig, klumpig och tjock. Med tanke på gällande normer menar jag. Det är ju inte bara magen som sväller, utan hakan, låren och överarmarna för att bara nämna några ställen... Men jag känner mig oxå fin. Det känns som om man är väldigt speciell. Att man använder kroppen till det som den var menad för. (Sen har jag ju förstås allt det andra med ont i ryggen, dålig sömn, kramp i vaderna och den förlamnade tröttheten, men nu snackar vi utseende!)

De gånger jag varit gravid har varit de enda gångerna jag har varit nöjd med min kropp. Alltid annars går jag och håller in magen (min största akilleshäl) och får dåligt samvete så fort jag äter något onyttigt, t.ex. choklad. Jag gillar att träna när jag väl kommer in i det men det kan vara svårt att komma igång. Och jag tål inte när mina nära (läs min man och min far) tjatar på mig, då blir jag anti!

Jag vet att massor av kvinnor och tjejer har en skev bild av sig själva. För min del började det så smått under hela uppväxten. Jag var så söt, fick jag alltid höra av alla välvilliga människor omkring mig, och på nåt sätt blev det min identitet. Jag hörde aldrig (vad jag kommer ihåg) att jag var t.ex. smart, påhittig eller kreativ. Det nådde väl sin kulmen när jag blev "upptäkt" på stan nån gång på gymnasietiden. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i en modelltävling och kom tvåa. Jag har för mig att mamma var med men det var ändå ganska läskigt att gå i baddräkt på en scen på en nattklubb som man aldrig skulle kommit in på egentligen. Sen snurrade det på med provfotograferingar, mätning och vägning. Jag med mina 175 cm var i kortaste laget och vågen stannade då på 58kg så jag borde gå ner minst 3kg. Jag som hade vägt detsamma under flera år tänkte att det var väl inga problem.
Jag upptäkte snart att det var helt omöjligt att gå ner ett gram.

Antagligen var jag inte särskillt fotogenique för det blev aldrig någon modellkarriär för min del. Så här i efterhand lika bra det. Tyvärr satte det griller i mitt huvud och jag började tycka att jag borde gå ner de där 3 kilona i alla fall. Under säkert tio år vägde jag samma 58 kg. Som jag ju vet idag är ingenting! Men jag var inte nöjd. Synd, med tanke på att jag var väldigt fin. Som tur är har jag sluppit "riktiga" ätstörningar.

Vad jag vill säga är att ni som har egna barn eller träffar andras barn, tänk på att inte alltid bara kommentera deras utseende! Det är så lätt att säga till en liten flicka: vilken fin klänning du har, eller vad fin du är i håret. Eller till killar: va´ tuff du ser ut! Jag får bita mig i tungan många gånger själv, särskillt när det gäller Maja. Även om man bara vill väl så kan det bli så ensidigt. Jag vill ju att hon ska växa upp och känna sitt eget värde och sin komplexitet som människa.

Jag har tänkt så många gånger att det är så skönt att ha kommit förbi tonåren. Inte för att jag tyckte det var så väldigt jobbigt då men så här i efterhand brydde jag mig väldigt mycket om vad andra tyckte om mig. Det gör jag väl ibland fortfarande, men jag har en helt annan grundtrygghet. Jag har fått höra av folk att jag är omtänksam och är bra på att ta tag i saker och ting. Att jag är kreativ. Det känns skönt i hjärtat.

Tre graviditeter gör saker med din kropp. Det är få förunnat att komma tillbaka till det du var innan. Jag har inte lyckats förut, men jag ska göra mitt bästa nu. Nu har jag tid och gratis gym (!) men jag ska oxå försöka tycka om mig själv på vägen, och vara nöjd med det jag presterar.