Lillebror gör entré!

Nu har det gått tre veckor precis på dagen sen han kom. Jag har inte kunnat skriva tidigare, dels på grund av att den lille herren helst inte vill ligga själv, men även för att jag (fortfarande) inte vet hur jag ska sätta ord på det fantastiska som skett. Ni får stå ut med att det kommer bli klichéer och självklarheter helt enkelt. Men först en liten redogörelse för hur det gick till när han kom till världen.

Det hela började med att jag åkte in på rutinkontroll. Ett ultraljud gjordes för att kontrollera att det fanns tillräckligt med fostervatten (jag var då i v.38 av 40) och för att se att han växte tillfredsställande. Allt såg bra ut och hans vikt uppskattades till 3900gr. Sen gjordes en CTG kurva, fråga mig inte vad det står för, där mina sammandragningar mättes och samtidigt mättes bebisens hjärtfrekvens. Det visade sig att frekvensen gick ner oroväckande mycket och detta var bara "vanliga" sammandragningar, inte några riktiga värkar. På grund av detta ville inte läkaren skicka hem mig utan bestämde att vi skulle ta ut bebisen redan samma dag. Jag som varit evinnerligt trött på att vara gravid ganska länge fick ett riktigt lyckorus och bara jublade när hon sa det! Äntligen skulle jag få träffa den lille som legat därinne så länge, så nära men ändå så långt borta!
Jag satte igång att ringa och sms:a som en galning. Först till Gustaf: ta en chaufför hit NU, bebisen ska tas ut om två timmar! (Jag hade ju vår chaufför ståendes utanför sjukhuset väntandes på mig.) Han lät lite chockad men satte sig genast i en av kompisarnas bil.
Som tur var hade min vän Elisabeth lovat att hämta barnen på skolan denna dagen så det var ett problem mindre. Stora Maja och hennes Benny hade lovat att ha dem över natten när det väl hände men inga övernattningsgrejer var packade. Alltså fick jag be Sunny, vår chaufför, att ringa Xiao Zhou, vår Ayi som inte kan engelska, och be henne packa en väska till barnen. Sen fick Sunny åka hem till oss och hämta min väska som stått packad i några dagar hemma. Det var ett himla ringande och sms:ande så jag undrar vad sjuksköterskorna tänkte...
Olika personer sa olika tider för operationen till mig hela tiden, det pendlade mellan 14.20 och 15.00. Jag blev jättestressad när de sa 14.20 eftersom jag visste att Gustaf inte skulle hinna till dess. När jag hade svidat om till nattsärk á la sjukhus, blivit "preppad" färdigt inför operationen och var på G att rullas in på op.salen kom han äntligen! Lättnad!
Jag rullades in och stjälptes över på op.bordet. Vid det här laget hade euroforin ersatts med obehag. Det är ju ändå en ganska stor grej, att vara vaken medan någon skär upp din mage och bänder och drar. Jag började må illa och jag kände mig instängd och ville bara springa därifrån. Tyvärr fick Gustaf inte vara med under den här fasen när bedövningen skulle sättas, ingen aning om varför. Jag lades på sidan och fick först en bedövningsspruta i ryggen som stack som en geting ungefär. Efter en stund satte de in de riktiga grejerna men det kände jag ju inte då, bara som tryck utmed ryggraden. När det börjat verka kom Gustaf in, snyggt svidad i blå op.kläder inklusive hårnät :) Nu mådde jag så himla illa att jag var övertygad om att jag skulle spy när som helst men personen vid mitt huvud pratade väldigt lugnande med mig och så fick jag lite syrgas i näsan och så gick det faktiskt över.
Precis som med Maja (som oxå var snitt) hade jag ett skynke framför ansiktet så jag inte kunde se vad de höll på med. Men till skillnad från under Majas "uttagning" så satt Gustaf så han kunde se såret denna gången. Först sa han att han trodde han skulle svimma och att han inte skulle titta men jag tror att nyfikenheten tog över och han filmade till och med när Albert togs upp! (Jag har inte vågat titta på det än.) "It's a two month old!" sa läkaren när hon tog ut honom! Han var 4410gr och 53cm lång.
Drogad som jag var var det väl inga översvallande känslor först, mest lättnad. Men när jag såg tårar sakta rinna ner (i munskyddet :) på Gustaf när han sa att det var en pojke så kändes det som att tiden stod stilla. Det var några läskiga minuter(?) sekunder(?) innan jag hörde skrik, de fick suga rent munnen på slem och fostervatten ett bra tag tyckte jag. Efteråt har jag sett bilder och det är verkligen ingen vacker syn med hela kroppen täckt av tjockt fosterfett! När de torkat av honom och lindat in honom i en handuk fick jag se honom en liten sekund innan Gustaf och barnläkaren gick iväg med honom för undersökning och tvätt. Det var den längsta halvtimmen (? min tidsuppfattning här är inte den bästa) som jag upplevt medan de sydde ihop mig. När jag rullades in på rummet igen satt Gustaf där och gosade med Albert som var alldeles lugn. Sköterskan la honom till bröstet och som med de båda andra barnen så började han suga med en gång. (Inte för att det kom något förrän dagen därpå...)

Nu inser jag att jag visst hade ett stort behov av att skriva av mig. Jag får dela upp det jag hade tänkt skriva för jag hinner inte mer nu. Måste amma innan det är dags att hämta barnen på skolan. Vad snabbt man vänjer sig vid nya rutiner :)

To be continued!

Kvalitet, slit och släng!

Här är kallt i Shanghai. Eller ja, ni i Sverige tycker väl inte det i jämförelse... C:a 1-5 minusgrader har vi väl men här blåser så förbaskat så det går genom märg och ben. Jag tänker på alla stackars kineser som bor i hus utan uppvärmning. Vår Ayi har massor av lager kläder på sig på morgonen när hon kommer hit till exempel. Regeringen har dragit en gräns strax norr om Shanghai där man inte behöver bygga med värme läste jag någonstans. Även om vi har värme är det svårt att få upp den över 18 grader inne för alla fönster läcker som såll. Igår gick Gustaf omkring med en vanlig tejprulle och motade det värsta här hemma. Men jag klarar mig med mitt lilla element i magen och en yllekofta!

Har just lyssnat på yogaskivan som jag fick låna av Ulle hemma i Sverige, med andnings- och avslappningsövningar. Jag somnade förstås. Men det var väl lika bra det, nätterna är inte så sömnrika precis. Barnen är hos Maja och leker med hennes dotter och ikväll ska vi få komma dit på middag så jag känner mig omhändertagen! Har lite dåligt tålamod med barnen nu när det är så tungt med magen, bara nio dagar kvar nu. Det ska bli skönt när skolan börjar på måndag, det tycker även barnen.

Jag blev så inspirerad av att skriva för en stund sedan när jag och Maja hade en SMS konversation:) Hon hade nämligen hantverkare hemma för inspektion av två lösa kakelplattor. Lösningen var att ta bort de två skadade plattorna och sätta nya. I Sverige är vi vana vid att man går till botten med problemet. Alltså tänker vi att fuktspärren (om de har någon?) är skadad/bruten och man tar bort alla plattorna och gör om så problemet inte uppstår igen. Och hur ska man annars se om det är mögel bakom? Men så tänker man inte här. Och det gäller allt kvalitetsarbete. (Nu generaliserar jag igen.)

Ett hus som är 10 år i det här landet är gammalt och antingen river man det eller blåser ur det helt och renoverar skalet. Under tiden, innan det är så gammalt, lappar och lagar man. Jag har hört om så många nu där hantverkarna bara målar över en fuktfläck t.ex. Det är inte husen som är värda några stora summor pengar här, utan marken det står på.

I mitt jobb inom textil har jag enbart jobbat med Kina som leverantör både nu och för några år sedan och det är samma där när det gäller kvalitet. Ska man få kvalitet, vilket man kan, så måste man specificera väldigt tydligt vad man vill, ner till minsta söm, knapphål osv. Och ligga på och tjata så det blir som man tänkt.

Leksaker mm, i Sverige som är "made in China" är oftast helt ok. Men det är för att de är exporterade och det är någon i Europa som har satt kvalitetskraven. Att köpa leksaker här är en helt annan upplevelse. Plasten går sönder bara man tittar på den. Ska man ha nåt som håller får man gå till en stor kedja som har samma som utanför Kina. Gustaf pratar om samma sak inom bilindustrin, att man måste kämpa på och förklara att vi vill ha saker som håller. De har inte samma syn här.

Ett ordspråk som man lärde sig ganska snabbt här i Kina är : "You get what you inspect, not what you expect."

När Gustaf skulle köpa min Kitchen Aid fick han hjälp av en kollega. Han valde att köpa en äkta från USA istället för på Tao Bao (Piratkopierade varor på nätet) och hans kollega kunde inte förstå hur han kunde slänga ut så mkt pengar när "samma" vara kostade en bråkdel här i Kina.
"Den här kommer att hålla i hela Malins liv, hennes mamma har en från sin mamma och den fungerar än!" "Men om den går sönder kan du ju bara köpa en ny, och du har fortfarande inte kommit upp i samma summa!" Slit och släng beteendet sitter djupt rotat och det gör mig lite orolig.

Det är intressant med olika kulturer och de krockar som uppstår. Men just när man står där frustrerad över eventuellt mögel man utsätter sina barn och sig själv för så är det lätt att hålla sig för skratt.

Nu snöar det igen. Vi får väl se om det lägger sig denna gång. Nästa gång hoppas jag att jag får skriva om en perfekt liten bebis som har kommit!

Utseendeflum :)

Sitter här och fascineras av hur bebisen rör sig där inne. Fick till och med en filmsnutt på det. Hur märkligt är det inte? Att man ska bära sitt barn inuti sin kropp, jag kan inte förstå det.
Jag har fått nys om en fotograf med svenskanknytning som jobbar i SH som tar bilder på gravidmagar, jag funderar på att göra det denna sista gång, som ett minne. Kanske får jag ta och skynda på ifall den behagar komma ut tidigt. Egentligen är det fyra veckor kvar.

Det är konstigt hur många som säger till en att man är vacker när man är så här otymplig, klumpig och tjock. Med tanke på gällande normer menar jag. Det är ju inte bara magen som sväller, utan hakan, låren och överarmarna för att bara nämna några ställen... Men jag känner mig oxå fin. Det känns som om man är väldigt speciell. Att man använder kroppen till det som den var menad för. (Sen har jag ju förstås allt det andra med ont i ryggen, dålig sömn, kramp i vaderna och den förlamnade tröttheten, men nu snackar vi utseende!)

De gånger jag varit gravid har varit de enda gångerna jag har varit nöjd med min kropp. Alltid annars går jag och håller in magen (min största akilleshäl) och får dåligt samvete så fort jag äter något onyttigt, t.ex. choklad. Jag gillar att träna när jag väl kommer in i det men det kan vara svårt att komma igång. Och jag tål inte när mina nära (läs min man och min far) tjatar på mig, då blir jag anti!

Jag vet att massor av kvinnor och tjejer har en skev bild av sig själva. För min del började det så smått under hela uppväxten. Jag var så söt, fick jag alltid höra av alla välvilliga människor omkring mig, och på nåt sätt blev det min identitet. Jag hörde aldrig (vad jag kommer ihåg) att jag var t.ex. smart, påhittig eller kreativ. Det nådde väl sin kulmen när jag blev "upptäkt" på stan nån gång på gymnasietiden. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i en modelltävling och kom tvåa. Jag har för mig att mamma var med men det var ändå ganska läskigt att gå i baddräkt på en scen på en nattklubb som man aldrig skulle kommit in på egentligen. Sen snurrade det på med provfotograferingar, mätning och vägning. Jag med mina 175 cm var i kortaste laget och vågen stannade då på 58kg så jag borde gå ner minst 3kg. Jag som hade vägt detsamma under flera år tänkte att det var väl inga problem.
Jag upptäkte snart att det var helt omöjligt att gå ner ett gram.

Antagligen var jag inte särskillt fotogenique för det blev aldrig någon modellkarriär för min del. Så här i efterhand lika bra det. Tyvärr satte det griller i mitt huvud och jag började tycka att jag borde gå ner de där 3 kilona i alla fall. Under säkert tio år vägde jag samma 58 kg. Som jag ju vet idag är ingenting! Men jag var inte nöjd. Synd, med tanke på att jag var väldigt fin. Som tur är har jag sluppit "riktiga" ätstörningar.

Vad jag vill säga är att ni som har egna barn eller träffar andras barn, tänk på att inte alltid bara kommentera deras utseende! Det är så lätt att säga till en liten flicka: vilken fin klänning du har, eller vad fin du är i håret. Eller till killar: va´ tuff du ser ut! Jag får bita mig i tungan många gånger själv, särskillt när det gäller Maja. Även om man bara vill väl så kan det bli så ensidigt. Jag vill ju att hon ska växa upp och känna sitt eget värde och sin komplexitet som människa.

Jag har tänkt så många gånger att det är så skönt att ha kommit förbi tonåren. Inte för att jag tyckte det var så väldigt jobbigt då men så här i efterhand brydde jag mig väldigt mycket om vad andra tyckte om mig. Det gör jag väl ibland fortfarande, men jag har en helt annan grundtrygghet. Jag har fått höra av folk att jag är omtänksam och är bra på att ta tag i saker och ting. Att jag är kreativ. Det känns skönt i hjärtat.

Tre graviditeter gör saker med din kropp. Det är få förunnat att komma tillbaka till det du var innan. Jag har inte lyckats förut, men jag ska göra mitt bästa nu. Nu har jag tid och gratis gym (!) men jag ska oxå försöka tycka om mig själv på vägen, och vara nöjd med det jag presterar.

Dagen idag

Idag har jag varit busig! Jag har inte jobbat en enda sekund... Hushållet har blivit lidande av att jag bara sitter vid datorn och jobbar och det har kommit lite klagomål på att det inte finns än det ena än det andra hemma. Så jag tog Vän-Maja med mig och åkte till Metro på morgonen vid nio. Tyvärr var det en massa köer så det tog tid att komma dit. Men eftersom vi inte setts på ett tag fanns det lite att prata om:)
Metro har allt (utom tändare upptäckte jag idag...) man kan tänka sig. Jag köpte tomtedräkter till barnen, mat, tvättmedel mm. (Och inte minst havregryn till makens morgongröt!!) Hade jag velat hade jag kunnat köpa en TV eller en flanellpyjamas med. Det tog några timmar och jag var hemma en stund innan tolv.

6-8 år stod det på dräkterna... Mössorna kunde de knappt få på sig,
och Majas klänning var i minsta laget. Men de tyckte att de var fina:)

20-30 bilder får man ta om man ska få ett bra på de här små illbattingarna;)

Det blev en snabblunch av rester innan det var dags att besöka tandläkaren. (Pinsamt nog glömde jag att borsta tänderna men som tur var hade jag i alla fall ett tuggummi...) Jag fick ut en kvarts tand när jag borstade tänderna i söndags. Jag har haft en spricka länge men det gjorde/gör inte ont. Tandläkaren ville inte göra nåt vidare utan röntgen, och det får jag inte göra som gravid. Därför slipade hon bara ner det vassa och penslade på något skydd. Lite ilade det, och jag är inte särskillt förtjust i att gå dit överhuvudtaget, så jag var rätt nöjd med att det blev en kort behandling.

När jag kom ut därifrån kände jag att det inte var nån större idé att åka hem och sätta igång med jobbet. Däremot ligger ju vårt favorithak vad gäller massage mitt emot och då var det inte svårt att övertala mig själv att jag var värd en fotmassage. När jag kom in satt Camilla där, oxå själv, så vi hade en trevlig pratstund innan hon var klar och jag nästan somnade. Fotmassagen där är så himla underbar! Det börjar med att man får fötterna i ett hett bad och får sätta sig på fotpallen. Sen får man nacke, axlar och lite ryggmasssage en stund innan det är dags att börja med fötterna. 70 minuter höll han på för 100 kuai. (Förut var det 60min för 80 kuai, under alla omständigheter är det billigt!) Jag får en sån lyckokänsla och jag tror att bebisen kände av det för den höll sig alldeles lugn:)

När jag kom ut var det bara en halvtimme kvar innan hämtning på skolan så då åkte jag till Café du village och fikade lite. De är så trevliga där och med lite gratis Wifi kan man ju få tiden att gå riktigt snabbt.

På skolan blev barnen förstås sura när jag inte hade med mig deras sparkcyklar. Det löste vi snabbt genom att ta med Olivia, Majas norska klasskompis, hem på playdate. De lekte alla tre som galningar medan jag gjorde middagen och Olivia stannade och åt. Majas favorit  blev det oxå, Limelax pasta, (finns på Arla.se) så inga problem att få dem att äta idag:)

På det stora hela en bra dag trots tandläkarbesök! Ikväll har jag suttit själv och fixat med fotobok och fotoalmanacka på nätet medan Gustaf har sprungit runt med svenska kollegor på fakemarket. Ett och annat samtal om pris har det blivit :)

Nu dags för sängen, hoppas det blir mer sömn än i natt...

Utseende är väl inte allt men...

Blä va' jobbigt det är att få till Bloggen som man vill att den ska vara... Inget är logiskt, man borde bli webdesigner själv :)
Nu får den se ut så här ett tag i alla fall. Bilden tog jag när mina vänner var på besök för två veckor sedan. Ett ovanligt tillfälle där solen tittade fram och det inte var så mycket smog...

Annars går vi i väntans tider. Maja väntar på att äntligen få börja julpynta (inte före 1:a dec!) och på att första tanden ska trilla ut. Hugo på att bli storebror för då kan man plötsligt en massa saker. Gustaf vet jag inte riktigt... kanske på att tennissvingen ska komma tillbaka eller att det ska bli helg? :)
Själv är jag rätt trött på att vakna varje gång jag vänder mig i sängen, att springa på toa på natten och att inte kunna komma upp ur soffan... Det känns som om det är dags för den här lille/a att komma ut nu men det återstår ju tyvärr två månader. Jag får väl försöka njuta av den här sista graviditeten så gott det går.

Snart är det ju advent oxå! Jag fick leverans av saffran till lussebaket idag- lycka! En av Gustafs kollegor, tillika vän, hade tagit med sig från Sverige. Det finns säkert här men jag har inte lyckats lokalisera var än... Jag tjuvsmakade på Ikeas glögg ikväll med några pepparkakor med ädelost på. Det var lika gott som vanligt! Det får bli en sväng dit i veckan, Ikea alltså, för att köpa lite pynt. Jag har lovat Maja en egen minigran att ställa på sitt skrivbord:)

Nu dags att sova om jag ska orka göra de sista måttlistorna imorgon. Det är bråttom bråttom! Ska bli skönt att inte ha det hängandes över sig, även om det har varit väldigt roligt att göra dem!

Godnatt!

Jobb!

Idag har jag varit löntagare för första gången sen sista mars 2011.

Innan jag gick på intervjun (eller mer ”samtalet” kanske, de hade ingen annan på gång och jag hade inte sökt några andra jobb…) hade jag den där obehagliga känslan: ”tänk om de kommer på mig!” (med att inte kunna något alltså.) När jag väl var där och vi pratade "vuxenprat" (härligt!) försvann den känslan och allt kom tillbaka till mig. Jag har ju faktiskt jobbat med det här i ett par år och säkerheten började komma tillbaka.

Jag ska alltså göra skisser och måttlistor till ett relativt nytt klädmärke som heter ”Mes Dames”. De gör ”women’s wear with a refined balance between clean Nordic lines and soft French sensuality”. Det allra mesta är gjort i siden i olika former, det är exklusivt och ska inte bli ett dussinmärke. De har öppnat en butik i Stockholm och kommer finnas på NK där och i Göteborg och på vissa utvalda webbshoppar. Gå gärna in på http://www.mercedesbenzfashionweek.se/designers/mes-dames och se vårens modeller som jag alltså ska göra måttlistor till.

Det var, som det så ofta är, en slump att jag kom i kontakt med Mes Dames. Tove, som är personen på plats i Shanghai, är gift med en kille på Volvo och fick på så sätt tag på alla Volvoadresser. Hon gjorde i våras ett utskick till alla om en utförsäljning så jag åkte dit. Just när jag kom var där inga andra människor så vi började prata. Jag nämnde vad jag hade jobbat med förut och hon sa att de eventuellt hade ett behov av en sån som mig, en Direktris, till hösten.

Idag har vi gått igenom de flesta plaggen och bestämt vilken storlek de är. De är uppsydda på fabricmarket här, eller av Lisa – designern  själv, och är anpassade för att passa modellerna på visningen. Vi har bestämt att länga en ärm här, ta bort lite på axeln där, flytta insnitt osv. Men det svåraste är definitivt att prova en 32:a eller 34:a på en 36:a (som Tove är upptill) och bestämma eller försöka tolka hur den ska sitta på en 38:a… Det är viktigt att grundstorleken blir rätt så att graderingarna till de andra storlekarna inte blir alldeles galna. Som det har varit hittills har de sålt mycket mer av de stora storlekarna än beräknat för att de har varit för små över lag.

Så nu ska jag sitta på min kammare och finula på måttlistor med skisser och sen ska vi förhoppningsvis få hem bra prover i storlek 38 som vi kan prova av ordentligt. Än så länge är det lite strul med skissprogrammet men det kanske jag kan få hjälp med att lösa hoppas jag…

Som vanligt är det bråttom så det dröjer nog ett tag innan jag är här inne igen! Jag ska bara ta en veckas paus när brudarna kommer på besök, det gjorde jag klart från början J (Nu är det inte långt kvar!!)

 

Nu är man en 40-taggare!

Oj, mycket att skriva och lite tid!
Kinesiska idag och massor av glosor att plugga in, som vanligt i sista minuten. MEN, idag tycker jag att jag har ett giltigt skäl att vara sen. Jag fyllde ju 40 igår! :)

När jag var tonåring tykete jag att min mamma var gammal. Hon fick mig när hon var 26 år. Mina kompisars mammor var sisådär 20 när de fick barn. Jag lovade mig själv att inte vara för gammal. Men vad göra när inte drömprinsen dyker upp förrän lite senare i livet? Det bara hände sig så att jag blev förstagångsföderska när jag var 35 och nu är jag gravid för tredje gången när jag är 40! Men jag brukar tänka att kan Madonna, så kan jag! Jag tror oxå att barnen ser till att hålla en ung. Jag har inte tid för några kriser! :) Visst känns det i kroppen att det har gått några år sedan sist, och jag kommer inte göra om det en fjärde gång! Men tänk att jag/vi får vara med om en graviditet till! Att känna barnet röra sig där inne är så fantastiskt! Jag känner att jag blir mer och mer introvert, vi har ju vår egen lilla värld jag och bebben :)

Men åter till den stora dagen!
Så här långt ifrån nära och kära ville Gustaf ändå se till att jag blev firad ordentligt. Jag hade inga stora förväntningar och det kändes inget särskillt bara för att det var jämt. Han slängde ut en inbjudan bland vänner och bekanta här i Shangahi och vilken uppslutning det blev! Vi hade en otrolig tur med vädret, 27gr och sol, och det var tur för vi hade aldrig fått plats inne i lägenheten!
Även om jag inte riktigt känner mig bekväm med att vara i centrum för så mycket folk så kände jag mig väldigt ödmjuk och tacksam för att de ville komma. Några är närmare kompisar men jag känner inte alla på bilden nedan särskillt väl. Många är Gustafs arbetskompisar och deras fruar känner jag naturligtvis bättre, men de tog sig tiden att ta sig dit och verkade ha trevligt och det gjorde mig väldigt glad!

Stefan Westin har tagit bilden.
Här står vi på gräsmattan utanför vår lägenhet.
De två fönstren i den gula fasaden är vårt sovrum och under det ligger vår altan.

Gustaf har tagit bilden. Gustaf hade ordnat med tårtor och jag fixade lite bullar.
Min vän Maja hade bakat supermumsiga Silviakakor!

 Dessutom hade 17(!) familjer lagt ihop och köpt en tavla som jag länge har velat ha. Fantastiskt! Så mycket bättre än att alla köper en vinflaska (som jag ändå inte kan dricka nu:) Nu pryder den väggen ovanför soffan i vårt vardagsrum. På fredag ska jag åka till Ikea och köpa spottar så man kan njuta av den även på kvällen!

 

 

  

Det här fina smyckeskåpet fick jag av min familj i Sverige och det var oxå en verklig överraskning! Maja hade hjälpt dem att köpa det och det vet jag att de är hemskt glada för! Jag har tittat på det och önskat mig det med, länge. Det gick ett sus genom publiken :) när jag öppnade det. Det visade sig att det var många av tjejerna som var sugna på ett sådant! (Jag hörde något om att det skulle massbeställas (iaf 4-5 st) för att försöka få ett så bra pris som möjligt!) Kolla in vad många fack att lägga ringar och armband i, (skärp, slipsar och manchettknappar kanske?) och krokar på sidorna att hänga halsband på. Det var många av grabbarna som tyckte det var synd om Gustaf som skulle behöva fylla alla facken nu ;) (Men det gör jag så bra själv!)

 

Ännu ett sus tyckte jag mig höra när jag packade upp denna skönhet! En riktig Kitchen Aid (ingen fake!) i tuggummirosa! (Ljuset i köket är lite gult och gör den inte riktigt rättvisa här på bilden)Kanske gammalmodigt att önska sig en hushållsmaskin men det blir mycket bakande här nuförtiden, både bröd och bullar så jag blev jätteglad. Gustaf hade beställt den från USA och det var treveckors leveranstid på den. Den kom tydligen på fredag eftermiddag innan festen som var på lördag...:) Jag har inte invigt den än. Tack älskling!!

 

 

Igår, på den riktiga födelsedagen, skulle jag och Gustaf gå ut och äta. Xiao Zhou var tillfrågad om hon kunde ta barnen, jag hade förberett dem (Maja var inte så förtjust i idén) och Gustaf kom hem från jobbet i tid. Han skulle bara byta skjorta. Efter en lång stund kom han ner. -Är inte denna lite clownaktig? frågade han om sin skjorta. Eh? Jag har köpt den och vet att han brukar gilla den så jag blev lite konfunderad. Han gick upp och bytte igen. Jag satt med vid bordet medan barnen åt, Maja hade äntligen slutat gnälla om att vi skulle stanna hemma och jag tyckte att det var hög tid att passa på att gå när stämningen var på topp. Jag ropade på Gustaf igen -snabba dig nu! (Värst vad det var noga idag, inte likt honom...) -Eh, ska bara gå på toa!

Jag och Xiao Zhou var djupt inne (så djupt det går på kinesiska och kroppsspråk) i en disskusion om de olika zodiakdjuren när det knackade på dörren. Maja sprang och öppnade och där stod fem snygga tjejer med tomtebloss i händerna och sjöng "Ja må hon leva!". Min första tanke var: "oh, va gulligt av dem! Men va synd att de kommer just nu när vi precis ska gå!" Sen kom Gustaf ner för trappan (äntligen) med ett brett leende på läpparna (och den gamla skjortan på sig :) och jag tittar på de uppsnofsade tjejerna igen och DÅ först trillar poletten ner! Jag ska inte gå ut med min man utan med tjejerna! Till och med Xiao Zhou var med på det hela och jag blev grundlurad. Men jag älskar (positiva) överraskningar så jag blev hur glad som helst!

 

Gustaf har tagit bilden.
Maja i blommigt längst fram. Sedan har vi Lisa, Maria (Jag)
Anna och Pegah.



Vi åkte in till stan med förvånansvärt flyt i trafiken och åt en jättegod middag på Bali Laguna. Sen gick färden till V-show (tror jag det hette?) ett jättestort Kareokeställe! Det fanns massor av rum, man sitter varje sällskap för sig, och vi fick Lauren Bacall-rummet:) Det tog lite tid innan vi fattade hur man skulle göra, menyn var ju på kinesiska... Men efter lite hjälp och bilder på artisterna gick det lättare. Det blev mycket Abba, Madonna och någon Mikael Jackson innan timmen där var slut!

 

 

 



Maja har tagit den något suddiga bilden :)
Vi började med "Dancing Queen" (Jag valde inte!) vilket ni i tjejgänget därhemma
förstår var ganska passande! :) 

 Vi kom hem i städad tid, vilket passar en gravid väldigt bra, men hade otroligt roligt!

Det här var en födelsedag jag kommer minnas, tack alla som gjorde den så fantastisk! kram!!