Det kanske är dags att avveckla bloggen tänker jag ibland. Ju längre vi är här, desto mer vardag blir ju allt. Hämtning och lämning, jobb och middagsmat. Det har ni ju nog av hemma. Men så ibland glimmar det till av något som händer i vardagen som jag tänker, det där måste jag skriva om! Men ofta glömmer jag vad det var :)

En sådan liten sak var för några veckor sedan då vi hade "End of year party" för Hugos årskurs. Vi var på gården och barnen lekte. Jag stod brevid en kinesisk pappa som jag inte kände igen så jag frågade vilket barn som var hans och så pekade vi ut våra barn för varandra. Hans pojke var bara två år och hade precis börjat för två veckor sedan. Kunde han någon engelska när han började, frågade jag. -Nej, han gråter hela dagarna! Oj, sa jag, jag kommer ihåg vad jobbigt det var i början, stackars liten! (Tänkte att här kunde vi ju bonda och ha något att prata om) Men pappan svarade -Nej, det är bara nyttigt för honom!

Hoppsan! Ja där ser man hur olika man kan se på saker. Min erfarenhet är att kineser är överlag mindre sentimentala. (Jag vet att man inte kan dra ett helt gigantiskt folk över en kam...) De har väl inte haft utrymme till sådant. Vill man komma någon vart får man slå sig fram för här är så mycket folk. Gör man inte det blir man utbytt. Samma i barnuppfostran, vill man att barnet ska komma någon vart så är det diciplin som gäller, extra skola på lördag och söndag, annars går någon annan om som har bättre diciplin. De får mycket kunskaper och är mycket duktiga i skolan, men det sociala halkar efter. Vad jag har förstått på Gustaf och andra här som arbetar med människor som är produkter av det här systemet är att de (och nu generaliserar jag igen!) inte kan ta några egna beslut eller egna initiativ utan bara göra som de blir tillsagda. Kultulkrock.

Jag läste en jättebra artickel om hur viktig den fria leken är i en tidning jag hittade i skolan. Som svensk förskollärare är jag ju såklart insatt i det, och det tror jag att de flesta svenska föräldrar idag är oxå, men det verkar inte ha lyst igenom så värst mycket i det brittiska skolsystemet än. Det är på gång men de har inte alls kommit så långt som vi. Och enligt artickeln är Finnland ännu bättre. Där börjar man ettan vid sju år (här vid fem år, Maja börjar efter sommaren!) precis som i Sverige och i test som görs högre upp i åldrarna ligger de i topp, trots att de lär sig läsa och skriva så "sent". De har fått tid till att utveckla sina sociala sidor: samspel, turtagande, kompromissande mm. i leken, och det hjälper dem att kunna ta reda på information själva och sätta den i ett sammanhang och dra egna slutsatser.

Nu var det inte meningen att detta skulle bli ett pedagogiskt inlägg, även om det förstås är väldigt intressant :)
Jag hade en sak till att dela med mig av innan det (troligen) blir sommaruppehåll på bloggandet.
Jag har känt mig lite hängig på sistone och klagat inför mina nära och kära här borta. Men igår träffade jag en bekant på lunch som berättade att hon fått en kronisk sjukdom. För att hålla den i shack tar hon tre sprutor i veckan. Jag har tänkt mycket på henne och hennes familj sen dess. Mina bekymmer blev med ens väldigt små i jämförelse.

Nu hägrar den Svenska sommaren med regniga promenader i skogen, räkor och kräftor, frisk luft och vatten, samtal med vänner och mys med familjen mm. mm. Kommer ni förbi Fjällbacka så hör av er!
Stor sommarkram/Malin.

Olycka

Sitter här och tröstar mig med lite Marabou. Det behövs nog mycket choklad ikväll, för att lugna nerverna.

I eftermiddags hade jag inga barn längre. De var borta. Puts väck. Utsuddade från jordens yta som om de aldrig funnits.

De sprang ut till lekplatsen, som de gör varje eftermiddag efter skolan, och jag talade med bästa Ulle i telefon, det var länge sedan. Sen satte jag mig i soffan för att läsa och märkte efter en stund att det började strila ett fint regn, men det är ju varmt ändå och blir de blöta så kommer de väl in? Efter ytterligare en stund skulle vi äta så jag tänkte att jag får väl gå och hämta dem. Lekplatsen är kanske 100 meter från vår altandörr fast det är lite buskar emellan så jag ser dem inte.

Ingen var på lekplatsen. Nehej, då är de väl hos Ella då tänkte jag, för dit brukar de alltid gå. (Det enda stället de får gå själva utan att fråga oss först.) Inga barn där. Konstigt. De vet att de inte får gå till klubben själva men jag får väl kolla där. Massor av barn där, men inte mina. Nu börjar irritationen krypa fram: de vet ju att de inte får gå till någon utan att fråga! Jag ringde alla svenska vänner som barnen har, ingen hade sett dem. Min vän Maja kom ut för att hjälpa mig leta. Hennes pojkar följde med.

Jag ringde en amerikansk mamma till en vän i Majas klass, Brenda. Jag hade sett henne sitta på klubben och äta när jag gick dit för att leta. Hon hade inte sett dem men hon erbjöd sig direkt att hjälpa till att leta. Hon bad sina vänner hjälpa till och tonåringar hon känner att cykla runt och leta. Hon ringde Alison som är mamma till Tom i Majas klass och engagerade henne. Alison meddelade vakten vid ingången till området att hålla utkik och när jag hörde det och Gustaf precis körde in på området och jag såg honom så bara brast det. -Jag kommer aldrig få se mina barn igen!!! Panik! Jag bara skakade av gråt.

Jag fick nån slags tankestillestånd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi hade tittat överallt, i pooler och vattendrag, hört med alla barnen känner. Receptionen delade ut bilder på barnen till de anställda för att ha när de letade. Jag blev helt blank och trodde verkligen att jag aldrig skulle få se dem igen. Någon hade lockat dem med godis in i en bil och tagit dem långt bort ifrån mig, oss.

Vi skulle just börja knacka dörr, på alla 350 eller något lägenheter som finns i området, när det kom ett samtal till en kvinna, som jag inte ens vet vad hon heter, som gick med mig. Hennes vän, som hon precis hade engagerat, hade tagit på sig för att gå ut och leta och fann Maja och Hugo i sin trappuppgång. De skulle precis gå hem för de var hungriga. De hade varit hos några lite äldre tjejer och lekt... Då hade vi letat i 1,5 timmar. Det är lång tid när man inte vet.

Det blev ett tårfyllt återseende, i alla fall från min sida. Vilken lättnad! Maja var lite besvärad av uppmärksamheten, hon förstod redan då att det inte var bra att de gått iväg så. Vi bad barnen ta med oss till lägenheten de varit i och vi pratade med mamman där. Hon verkade tyvärr inte riktigt förstå sin egen roll i det hela.

Maja vet jag har förstått att man inte ska gå hem till någon utan att först tala om var man är. Hugo är som en gås, allt rinner av honom. Det svåra är, hur ska vi gå vidare? Vad ska konsekvensen bli? Jag vill att våra barn ska ha frihet under ansvar. Jag vill inte överbeskydda dem. Vi bor ju innanför grindar med vakter som kollar alla. Inget allvarligt hände ju.

Men det hade kanske kunnat hända...