Vi börjar med det viktigaste.

Karin med familj har varit här. För er som inte vet vem det är så är hon en otroligt ambitiös, smart, rolig tjej som är världens bästa mamma och som oxå kan vara ganska envis ibland. Men framför allt (tycker jag!) är hon min syster. En syster är en sån man växer upp med, som man delar upplevelser i barndomen med och som man delar (i mitt fall) mycket kärlek med. En som man kan vara sig själv med, med alla brister och fel. Jag har lyckan, som ni vet vid det här laget, att ha två!

De kom, de var här, de åkte. Så. Jag kan inte sitta här och räkna upp allt vi har gjort. Framförallt var det kul att barnen fick träffa varandra igen. Lisa och Maja är nästan uppväxta ihop och var bästisar innan. Jag hoppas och tror att deras visit gjorde att relationen fick lite näring igen. Att se lilleman Simon igen var med så roligt! Det är så mycket som händer mellan ett och två år. Mycket som man missar...
Det var också väldigt kul att se Mikael och Karin som är så förtjusta i Kina komma hit och njuta av maten och kulturen som de saknat. De är väldigt enkla gäster att ha, när de gärna tar tunnelbanan in själva och till och med pratar lite kinesiska! Just nu sitter de på planet hem, jag hoppas flygningen går bra.



Efter en lång kväll på uteserveringen på klubben där jag satt och pratade med vänner och barnen lekte, gick vi till slut hem väldigt trötta. Jag var tvungen att duscha dem för de var helt svarta om fötter och händer och hade nån slags grå hinna över hela sig. Inget fredagsmys hann vi med heller så det var lite gnälligt...
Mitt i detta ringer Gustaf (han är på stan och träffar Ljungbykompisen från förr, Mattias, som är på besök) och berättar att det har ringt någon och sagt att vi ska få en leverans. Av vad hörde eller förstod han inte. Vi antog båda att det gällde våra pass som åkt runt lite för att vi skulle få nya uppehållstillstånd.
Barnen kom i säng och det ringde på dörren. Utanför stod två karlar med ett skåp som vi beställt! (Klockan nio på en fredag...) Oh no! Jag hade inga pengar och jag kunde inte hämta några för jag kunde inte lämna barnen. Mannen med skåpet går och ringer sin boss och jag ringer min ;) Jag fick nog lite panik, nu när skåpet äntligen hade kommit, vi hade väntat i två veckor, skulle de då ta det med sig tillbaka? Jag vet inte vad jag tänkte att Gustaf skulle kunna göra på telefon inne ifrån stan. Det hade varit snyggare om jag fixat det själv. Det slutar med att jag rafsade ihop vad jag hade hemma (vilket inte räckte på långa vägar) och så får vi ringa bossen imorgon. Mei wenti! (inga problem) Synd att jag fick Gustaf att ringa vänner som skulle ställa upp och gå och hämta pengar på sena kvällen... Men skönt att veta att de finns om det behövs!!

Nu känner jag att jag inte kan sitta i samma rum som det nya skåpet en sekund till. Ögonen svider, det var nog nån konstig färg som är supergiftig... Därför säger jag Godnatt och lämnar er med några bilder på vårt nya coola barskåp!

Ett fint skåp som skulle kunna vara en garderob t.ex....

Simsalabim!

E voilà!
 (Ja, det är glögg som står där nere till höger...)

Lycka

Lycka måste vara den där varma känslan man kan få i bröstet någon enstaka gång ibland. För mig väller det gärna upp lite extra vätska i ögonen också, bara precis så det inte svämmar över. Man vet inte riktigt var man ska göra av sig, kroppen är inte tillräcklig.

För mig kommer de här känslorna oftast när det gäller barnen, och jag vet att jag inte är ensam om det. De är en självklar del av mig, som en arm eller ett ben. Fast ändå inte, för de är ju så klart sina egna. Som förälder vill jag att mina barn ska ta sig fram i livet med minsta möjliga -inte motstånd för det hjälper ju dem att utvecklas- men utan mobbing, utan inlärningsproblem, utan svårigheter att hitta vänner.

När vi flyttade hit till andra sidan jorden var farhågorna främst för barnen. Ska vi verkligen rycka upp dem med rötterna? Ta dem från vänner och familj? Från tryggheten i förskolan som vi verkligen gillade?

Vi kom hit där vi inte kände någon och allt var annorlunda. Vi satte Maja i en skola där hon inte kände någon, hon kunde inga rutiner och förstod inte vad hon sa. Ingen inskolning, det var bara att börja, mitt i terminen. Dessutom fick lillebror vara hemma med mamma.

Hon reagerade, så klart- var arg, ledsen, bönade och bad att slippa gå. Jag grät innombords, och med Gustaf på kvällen, och försökte vara positiv, men VAD hade vi gett oss in på?! Efter två veckor blev det bättre. Efter sex veckor sa hon- Hello, what's your name? till någon på lekplatsen hemma och jag blev helt chockad!

Efter sommaren började även Hugo i samma skola. Han var lite ledsen vid lämning den första veckan. Sen dess har han älskat skolan. Maja fick det lättare när också lillebror var där, om än i en annan del av skolan.

Idag har vi varit på "parent teacher conference" eller kvartsamtal om man så vill:) Det är här lyckan kommer in. Och stoltheten. Maja har gjort en sån fantastisk resa, från att ha varit stökig och "all over the place" och inte lyssnat -hon förstod ju inte vad de sa! Till att vara intresserad, ihärdig, koncentrerad och framförallt en bra kompis som leker med alla. Hon är inte blyg och pratar gärna inför alla, hon är trygg i sig själv. Det bästa av allt är att hon älskar att vara i skolan! Det är roligt att vara där och det är nog för mig, allt det andra är egentligen sekundärt, förutom självkänslan förstås.

Samma sak med Hugo, att han älskar skolan, men han har alltid varit en glad skit som anpassar sig lätt. Vi fick höra att han är en ledartyp i skolan och att han alltid har svar på frågor. Dessutom är han en "absolute STAR in the pool!" ;) Även om vi visste allt det där rerdan så är det kul att höra att läraren har samma syn på honom som vi. Dessutom hade han hjälp till när en ny svensk liten flicka börjat, förklarat när hon inte förstått, och varit väldigt omtänksam. Det värmer ett föräldrahjärta!

Häromkvällen talade Hugo för första gången i sömnen på engelska och när Maja och han leker tillsammans hör man ofta ett engelskt ord här och där. Om någon vecka har det gått ett år sen vi kom hit. VAD mycket de har lärt sig på denna tiden!

Det har varit mycket upp och ner, och kommer troligen så vara under resten av tiden också. Det tar på krafterna att bo i detta landet. Men jag tycker vi har gett barnen, och oss själva, en gåva med denna resan och jag kommer aldrig att ångra att vi drog upp dem med rötterna. De finns kvar. Några av dem är snart på väg hit. På lördag landar Majas bästis-kusin Lisa med familj och jag får krama min mellansyster för första gången på åtta månader!

Det är också lycka.

Lycka är att ha systrar.

Mystik

Hade tänkt att ladda upp lite bilder från en utflykt vi gjorde i förra veckan men när en bild tar c:a två minuter att ladda upp tröttnar jag väldigt fort. (Ni får se dem på nedan nämnda sociala nätverk istället.)

Någon av er kanske kommer ihåg att vi uppdaterade vårt bredband för ett tag sedan. Från 0,5 Mb/ sek till 2 Mb/sek. Big change! Bara det att vi bytte till ADSL, alltså via telefonlinjen, från klubbens fiber och då händer det även andra saker... Via klubben har vi en adress vars avsändare är Hongkong, som har helt andra regler än China mainland (som de kallar det). Via klubben har vi tillgång till det där sociala nätverket som ALLA västerlänningar är medlemmar i men som är nersläckt i resten av Kina. Via klubbens nätverk kan jag blogga, det kan jag inte via ADSL. Man kan ju uppvigla folk via bloggar. Alltså måste vi ha båda. Tills vi får tummen ur att skaffa en VPN (ung. avsändar adress) via Hongkong även på det bredbandet.

Suck... "In China everything is possible, but everything is difficult" hörde jag för första ggn för några veckor sedan och det är så mitt i prick!

En irländsk tjej som bott här i 6 år som jag spelar tennis med sa: "Nu är det dags att åka hem. Är det någon som hört talas om någon som har emigrerat till Shanghai? Nej. Det är för att flytta hit vore som ett livstidsstaff. Vi är bara här för pengarna!" (Hennes man jobbar inte på Volvo...;)

När vi spelade tennis innan föregående samtal kom det plötsligt en svag musikslinga ur en högtalare på väggen. Jag berättade då för henne om en svensk kompis här. Hemma hos dem hade det plötsligt en kväll kommit musik ur luftkonditioneringssystemet. De ringde efter service och det kom en man, lyssnade, tog upp sin walkie talkie, sa något snabbt på kinesiska och så tystnade musiken. Min Irländska vän blev inte ett dugg förvånad. " Yes I know! De avlyssnar oss vet du väl? De har folk anställda som har som enda jobb att ha koll på oss. Du har kanske märkat att många sms blir försenade?" (ja, det har jag ju...) "Jag har en vän som satt hemma i soffan och sa till sin man sent en söndagkväll -vad konstigt att inte det där paketet som mormor och morfar skickade för flera veckor sedan till NNs födelsedag har kommit. En timme senare knackade det på dörren och paketet blir levererat! Sent en söndagkväll!!"

Jag vet inte om hon har blivit paranoid men det finns onekligen tecken lite här och där. Häromkvällen började jag bli lite nojjig när jag kom och tänka på att vi har en larmsensor i sovrummet... När mamma packade upp väskan när de kommit hit så hade hon presenter med sig. Bland annar några böcker från min vän Sara. De var inslagna när de blev nerlagda i den låsta väskan. Men inte när de togs upp. Pappret var kvar men de var tydligt öppnade...

Annorlunda land detta... Godnatt!