Kines kalas!

Vi var på kalas för ett tag sedan.

Sunny, chauffören, undrade om vi kunde komma på lunch för att fira att hennes hus äntligen var klart, house warming party? Det skulle komma lite släkt och vänner och om vi kanske ville titta förbi? Just i den vevan var Gustaf, som ju jobbar med kineser varje dag, lite trött på folket här. Så med anledning av en tennismatch, som faktiskt redan stod på schemat den tilltänkta dagen och inte var påhittad, tackade vi nej. Efter någon dag återkom inbjudan till samma dag, men som middag istället. Nu kände vi att vi inte kunde tacka nej, det var tydligen viktigt att vi kom. Vi förberedde barnen genom att ge dem smörgås, eftersom de fortfarande inte är förtjusta i kinamat, och ta med DVDer.

Sunny kom och hämtade oss vid fem och på vägen frågade Gustaf om det var många kvar efter lunchen? "Oh yes", var svaret... Vi märkte efter en stund att vi inte åkte mot Sunnys hem. "Är middagen inte hemma hos er?" frågade han. "Oh no!" var svaret, med ett leende som sa: är du lite bakom flötet? :)

Vi förstod varför när hon svängde upp på parkeringen till restaurangen. (Det såg mer ut som en lagerlokal än en restaurang.) Efter att vi krånglat oss ur bilen, (Hugo skrek i högan sky för att det inte blev som vi hade sagt, vi var ju inte hemma hos Sunny!) tog vi oss i samlad tropp in i lokalen tillsammans med Sunny. Det kalla, vita lysrörsljus som mötte oss är de förtjusta i här på alla restauranger. För oss, som älskar levande ljus, är det lite svårt att förstå, mer än att det är praktiskt, för man ser ju faktiskt vad man äter! Förutom ljuset mötte oss ca 200 sneda ögonpar också, och det kändes väldigt märkligt. Snacka om att bli utstirrad!

Kineser har (förstås) helt andra beteenden än vi som räknas som oartiga och de har en helt annan syn på privat utrymme och integritet. För dem är det helt naturligt att stirra så mycket de bara kan, kanske får man inte se nån mer "laowai" (utlänning) förutom på film, så då får man passa på! Och vi fick ta seden dit vi kom och bara se glada ut. (Jag kände nästan för att göra en Silvia vinkning!)

Vi visades till ett bord där vi satt med en vän till Sunny och hennes man och dotter. Det visade sig att de var utvalda för att de "kunde" prata engelska. (Gustaf frågade pappan "What's your name?" flera gånger men fick inget svar, kanske var det oartigt gjort?) Men skåla kunde de! Det blev många "Gambei!" under kvällen för Gustafs del, som tur var var det inte lika noga med mig ;)

Alla satt redan när vi kom in och när vi hade satt oss kom maten in i ett flygande fläng! Barnen åt några nötter och Hugo smakade på ett anklår som han tyckte var smaskigt, sen var de klara. Som tur var fanns det massor av barn där och de satte igång att leka direkt utan problem!

På bordet sattes rätt efter rätt efter rätt fram. Vi åt anka, fläsk, krabba, räkor, orm, grönsaker, fisk (den enda goda jag ätit sen jag kom hit!) och mycket mer som vi inte hade en aning om vad det var! Man hade en assiett som var stor som en handflata ungefär. Våra blev ganska snart fyllda av ben, brosk och fett som vi inte ville äta. Hur göra nu? Då fick vi försiktigt se oss omkring och ta efter värdfolket. Hm...lägga skräpet på duken? Ok!

Gustaf äter orm!

När bordet var fulldukat med rätter kom det ännu fler. De faten sattes på de halvtomma som redan stod på bordet och när kvällen var slut såg bordet ut som en pyramid av fat! Och fullt med matrester runtomkring...

Under kvällen, som var ganska kort, kom det ganska många fram och ville hälsa på och skåla med "the Boss" ;) Vi hade riktigt trevligt och plötsligt märker vi att folk har börjat droppa av och det är dags att gå hem. Men inte innan det obligatoriska fyrverkeriet förstås. Mitt ibland alla bilar på parkeringen brände de av ett smatter utan dess like! Hugo blev rädd och började gråta och jag undrade i mitt stilla sinne om vi har decibellbegränsning även på detta hemma i Sverige? Jag har då aldrig hört ett sådant högt smällande hemma!

Det tog en stund innan vi kom därifrån för alla damerna skulle prata men min man, filmstjärnan ;) och ta på Hugos hår...

När vi satte oss i bilen för att åka hem sa vi till varandra att det var ju en himla tur att vi sa ja till detta! Obehaget med att vara så annorlunda vägs (oftast) upp av erfarenheten man får med sig. Den här kvällen kommer vi inte glömma, ever!