Motstånd

...och nu har hon åkt. Det blev inte så mycket skrivet där emellan, vi hade liksom annat att göra! Det blev besök på tygmarknaden, glasögonmarknaden, fakemarknaden och skyskrapor förstås. Men det roligaste tyckte svärmor Åsa nog ändå var när vi åkte till det lokala köpcentret RT Mart, där det nästan bara är kineser och där vi provade på lite olika "bakverk". Jag önskar jag hade tagit kort på det som hon valde, med svart "kräm" och något orange lurv på som såg ut som garn. Jag tog en tugga och fick kämpa för att få ner det! Det hade en obeskrivligt läskig smak med en otroligt stark eftersmak av chili. Hon åt upp hela :) Vi kommer sakna henne förstås, och det är långt tills vi ses nästa gång, i sommar. Trist.

De senaste dagarna har jag gått och funderat på vad som är skillnaden på att bo här och hemma i Sverige. Förutom det uppenbara, att man saknar alla älskade människor hemma i Sverige, och att vi har det bättre ordnat här med hemhjälp osv, så känner jag/vi att det ofta är ett motstånd som man måste kämpa emot. Ingenting går enkelt i detta land.

Just nu har vi en mastercardräkning att betala. Brukar inte vara nåt man tänker särskilt på i Sverige, man knappar in den på datorn och glömmer det lika snabbt. Här har vi inte fått internetbank än (om det går att få på vår bank? Osäkert) utan Gustaf måste ta ledigt från jobbet en halvdag för att åka till banken. Jag som är ledig kan inte göra det eftersom kontot och räkningen står i hans namn. När man väl är på banken ska man ta ut tiotusentals kronor i hundralappar i utagsmaskinen och gå till kassan med. Att överföra inom banken är det ingen som hört talas om.

Jag skulle fylla på mitt kontantkort på mobilen härom dagen. Jag åkte till kiosken och köpte påfyllning. Allt utom siffrorna står på kinesiska. Eftersom jag inte fattat att pengarna snart var slut förrän det inte gick att ringa längre (det visar sig att de har skickat sms om detta, på kinesiska. Jag översätter inte alla dem eftersom de skickar reklam hela tiden) så kunde jag inte ringa och fylla på. Därför fick jag gå till receptionen och be dem hjälpa mig.

Facebook är förbjudet i Kina. Mer kan jag inte säga om det.

När det gäller att göra sig förstådd, vilket man ju gärna vill ibland, kan det också vara väldigt omständligt. Även om människan man pratar med utger sig för att kunna engelska, ska man inte utgå från att det stämmer. Man måste upprepa och säga det på fyra olika sätt innan poletten trillar ner. MEN man kan ändå inte vara säker, för även om det sägs yes, yes, yes, så kan det betyda "jag har ingen aning om vad du pratar om", men de vill inte tappa ansiktet så de nickar och ler. Sen märker man att man inte får något vatten levererat och så är det bara att försöka igen.

Internet i Shanghai är tydligen Kinas långsammaste. (Vi får väl vara tacksamma att det finns alls, jag förutsätter att det inte är utdraget till alla små byar på landet...) Här på Raquet Club har vi max 1MB/sek, jämfört med hemma i Sve där vi hade 7. Man blir smått frusterad när man ska lägga upp bilder på bloggen...

Jag är fullt medveten om att allt detta är ilandsproblem. Förmodligen upplever invandrarna i Sverige samma sak. Inget är som man är van vid och man pratar inte språket så man kan göra sig förstådd. Mycket känns konstigt och ologiskt. Det gör att man blir trött och uppgiven ibland. MEN det är det värt! För vi får uppleva en annan kultur, se saker från ett annat perspektiv, se att det finns andra sätt att tänka på. Vad är det som säger att vi i väst har rätt, när 1,3 miljarder kineser tänker annorlunda?