Tongli

Ikväll har jag inget riktigt mål med mitt skrivande, mer än att det ska bli gjort ;) Känner ju ansvar för bl.a. min kära vän Anneli som inte kan börja jobba innan hon läst ett nytt inlägg, enligt egen utsago. (Kan inte bli mycket jobbat för dig per vecka då Anneli! ;) Vi får se var vi hamnar...

Jag tittade igenom bilderna i "stora" kameran, digitalkameran som bara åker med när det är nån utflykt på gång, och hittade lite smått och gott som jag inte visat er. Vi kan börja med en utflykt till Tongli, en liten vattenstad c:a en timme härifrån. Det finns många städer här i närheten, och säkert runt hela Kina, som är uppbyggda runt kanaler och ser ut lite som Venedig. Detta kallar man vattenstäder. De två jag har varit i hittills har varit fullt fungerande städer med restauranger och människor som bor permanent men det som slår en är att de oxå är väldigt kommersialiserade. All möjlig skit, rent ut sagt, ska säljas. För att vara ett kommunistiskt land så är det ett väldigt fokus på kommersen, det tänker jag på ofta. Men det är ju så att man måste överleva och då måste man ta tag i det själv och här är det ingen som väntar på att bidrag ska regna ner från himlen utan alla jobbar. Finns inget jobb så skaffar man sig ett genom att sälja något man har gjort. Lång utvikning där men i just Tongli, som jag skulle komma till, köpte vi två hemska c:a 10 cm höga kaniner gjorda av plastpärlor till barnen. Vi gav nog 15 kr/st och kvinnan som gjorde dem kanske kunde köpa mat till sina barn den dagen med. Det är ett väldigt stolt folk som hellre säljer skräp än tigger.

Till denna stad åkte vi en dag när svärmor Åsa var hos oss, för att få se något annat än down town Shanghai. Man ställde bilen i utkanten av stan och åkte ett litet minitåg, typ Göteborgs "Stinsen", in till porten till gamla stan. Där fick man betala 100kr för att få komma in! Vi misstänkte först att det bara var vi Laowai (utlänningar) som fick göra det men vi spande en stund och då kom en grupp kineser och de fick allt betala de med! Ganska snabbt blev vi hungriga och det var dags för lunch. Vis av erfarenheten hade vi tagit med oss Sunny, chauffören, så hon kunde hjälpa oss hitta en restaurang som verkade bra och hjälpa oss beställa.

På en liten bakgata, utmed en av kanalerna, hittade vi en dörr som stod på vid gavel. Den ledde in till ett kök och gick man igenom det så kom man till det så mysigt lysrörsupplysta rummet där man fick sitta ned om

man ville äta. "Det verkar bra" sa Sunny efter en titt i köket så vi gick in. Jag tyckte nog vagnen kunde stått kvar utanför men Gustaf knölade med sig den genom köket och det gick ju bra! Sunny, som ätit några gånger med oss nu och vet var vi gillar, beställde c:a fem rätter från menyn som förstås endast fanns på kinesiska utan bilder. (Inne i stan har de annars alltid bilder som man kan peka på.) Barnen åt de medhavda pannkakorna ganska snabbt och började sedan leka. Lite väl högljudt (?) i min smak, så vi gick ut medan de andra åt upp. När vi satt där vid kanalen och filosoferade blev barnen fotograferade av alla som gick förbi, än en gång. De börjar verkligen tröttna på det nu och räcker ibland ut tungan. Jag kan faktiskt förstå dem och låtsas som om jag inte ser...

Barnstol à la China. Praktiskt men kanske
inte så säkert med en vild snart treåring..



Efter lunchen gick vi runt i stan och tittade bl.a. på de olika berömda trädgårdarna de hade där. Men det får jag skriva om nästa gång för nu blev det visst sent igen... Kram på er!

Heja Sverige!

Tiden går fort när man har full upp.
International week i skolan tog sin tid i form av engagemang och närvaro. Men kul var det! Svenskarna har fullkomligen invaderat skolan, det var tydligt denna vecka! Vi var fem olika föräldrar på plats under tre dagars "food fair" för att bjuda på köttbullar, lussekatter, knäckebröd, pankaksrullar mm. Vi var utklädda som Pippi Långstrump och en pappa hade fixat en fantastisk bakgrund med bild på Pippis hus, såg väldigt proffsig ut! Barnen fick äta mat från minst tjugo olika länder, tyvärr var inte vi de enda med mycket snaskiga saker så det blev inte mycket till "mat" denna dag!

Lite dålig stuns i flätorna... :)



Tallrikarna fulla redan efter att ha gått några bord fram ;) Inte lätt att balansera heller!



Maja åt nog bara köttbullar och pepparkakor den här dagen tror jag...

I fredags var det då dags för Grande Finale! Den stora paraden med alla nationaliteter som finns på skolan representerade. Jag brukar inte anse mig som särskilt patriotisk, och när det var dags att titta i barnens garderober för att se om det fanns något som kunde likna svenska färger tyckte jag det var väldigt dumt till och med, men jag måste säga att jag blev lite tagen. '
De kloka mammor och pappor som varit med om detta förut visste ju hur roligt det är att göra ett intryck. Därför hade vi några eldsjälar som såg till att det blev uppsytt 14 stycken Sverigeklänningar och de blev såå fina! Jag är så glad att jag hängde på för Maja tyckte verkligen att hon var jättefin och hon var stolt över att ha en likadan klänning som de stora tjejerna. Hugo fick en Sverigetröja av bästa kompisarna Malte och Viggo (de är 8 år så de hade växt ur den) och så var han oxå jättefin!



Detta var senare på kvällen, lite trötta och rufsiga! ;)

 

Den som invigde paraden var kinesiska så klart.




Här har vi rektorn, Mr Dewhearst! Han är
någon slags britt... någon som vet var man
ser ut så här?!






















   

Några större engelska tjejer från secondary skojar till det lite och leker drottningen ;)

 

Det är nog sista året som han använder leder hosen.



 

Italy!



Jag är imponerad att den sitter uppe!



Geishan hade lite svårt att hänga med.



När Norge kom och de spelade "og vi elsker dette landet" (typ)
så fick jag faktiskt en tår i ögat!
























Så kom de då äntligen! Störst, bäst och vackrast!



 Det var hur många nationaliteter som helst! Det tar evigheter att ladda upp alla bilder så detta är allt ni får se ;) Hörs snart igen!



Kines kalas!

Vi var på kalas för ett tag sedan.

Sunny, chauffören, undrade om vi kunde komma på lunch för att fira att hennes hus äntligen var klart, house warming party? Det skulle komma lite släkt och vänner och om vi kanske ville titta förbi? Just i den vevan var Gustaf, som ju jobbar med kineser varje dag, lite trött på folket här. Så med anledning av en tennismatch, som faktiskt redan stod på schemat den tilltänkta dagen och inte var påhittad, tackade vi nej. Efter någon dag återkom inbjudan till samma dag, men som middag istället. Nu kände vi att vi inte kunde tacka nej, det var tydligen viktigt att vi kom. Vi förberedde barnen genom att ge dem smörgås, eftersom de fortfarande inte är förtjusta i kinamat, och ta med DVDer.

Sunny kom och hämtade oss vid fem och på vägen frågade Gustaf om det var många kvar efter lunchen? "Oh yes", var svaret... Vi märkte efter en stund att vi inte åkte mot Sunnys hem. "Är middagen inte hemma hos er?" frågade han. "Oh no!" var svaret, med ett leende som sa: är du lite bakom flötet? :)

Vi förstod varför när hon svängde upp på parkeringen till restaurangen. (Det såg mer ut som en lagerlokal än en restaurang.) Efter att vi krånglat oss ur bilen, (Hugo skrek i högan sky för att det inte blev som vi hade sagt, vi var ju inte hemma hos Sunny!) tog vi oss i samlad tropp in i lokalen tillsammans med Sunny. Det kalla, vita lysrörsljus som mötte oss är de förtjusta i här på alla restauranger. För oss, som älskar levande ljus, är det lite svårt att förstå, mer än att det är praktiskt, för man ser ju faktiskt vad man äter! Förutom ljuset mötte oss ca 200 sneda ögonpar också, och det kändes väldigt märkligt. Snacka om att bli utstirrad!

Kineser har (förstås) helt andra beteenden än vi som räknas som oartiga och de har en helt annan syn på privat utrymme och integritet. För dem är det helt naturligt att stirra så mycket de bara kan, kanske får man inte se nån mer "laowai" (utlänning) förutom på film, så då får man passa på! Och vi fick ta seden dit vi kom och bara se glada ut. (Jag kände nästan för att göra en Silvia vinkning!)

Vi visades till ett bord där vi satt med en vän till Sunny och hennes man och dotter. Det visade sig att de var utvalda för att de "kunde" prata engelska. (Gustaf frågade pappan "What's your name?" flera gånger men fick inget svar, kanske var det oartigt gjort?) Men skåla kunde de! Det blev många "Gambei!" under kvällen för Gustafs del, som tur var var det inte lika noga med mig ;)

Alla satt redan när vi kom in och när vi hade satt oss kom maten in i ett flygande fläng! Barnen åt några nötter och Hugo smakade på ett anklår som han tyckte var smaskigt, sen var de klara. Som tur var fanns det massor av barn där och de satte igång att leka direkt utan problem!

På bordet sattes rätt efter rätt efter rätt fram. Vi åt anka, fläsk, krabba, räkor, orm, grönsaker, fisk (den enda goda jag ätit sen jag kom hit!) och mycket mer som vi inte hade en aning om vad det var! Man hade en assiett som var stor som en handflata ungefär. Våra blev ganska snart fyllda av ben, brosk och fett som vi inte ville äta. Hur göra nu? Då fick vi försiktigt se oss omkring och ta efter värdfolket. Hm...lägga skräpet på duken? Ok!

Gustaf äter orm!

När bordet var fulldukat med rätter kom det ännu fler. De faten sattes på de halvtomma som redan stod på bordet och när kvällen var slut såg bordet ut som en pyramid av fat! Och fullt med matrester runtomkring...

Under kvällen, som var ganska kort, kom det ganska många fram och ville hälsa på och skåla med "the Boss" ;) Vi hade riktigt trevligt och plötsligt märker vi att folk har börjat droppa av och det är dags att gå hem. Men inte innan det obligatoriska fyrverkeriet förstås. Mitt ibland alla bilar på parkeringen brände de av ett smatter utan dess like! Hugo blev rädd och började gråta och jag undrade i mitt stilla sinne om vi har decibellbegränsning även på detta hemma i Sverige? Jag har då aldrig hört ett sådant högt smällande hemma!

Det tog en stund innan vi kom därifrån för alla damerna skulle prata men min man, filmstjärnan ;) och ta på Hugos hår...

När vi satte oss i bilen för att åka hem sa vi till varandra att det var ju en himla tur att vi sa ja till detta! Obehaget med att vara så annorlunda vägs (oftast) upp av erfarenheten man får med sig. Den här kvällen kommer vi inte glömma, ever!

Lördagsutflykt

Det har hänt lite sedan sist. Tyvärr glömmer jag detaljer lite för snabbt, hm... början till senil? Jag närmar mig ju de förtio med snabba steg!

Jag börjar med dagen idag, det blir nog lättast... Trist väder, 15 grader och regn. Vad göra?

Vi har länge saknat levande musik här i huset och särskilt nu när det börjar närma sig jul. Självklart finns det en gata med massor av musikaffärer så vi åkte dit. Efter några svettiga minuter, då jag sprang som en tetting efter barnen i en affär med alla instrument ni kan tänka er, hittade Gustaf en keyboard som dög. (Jag har ju inte så mycket att säga till om där eftersom jag inte spelar (än?).



Hugo ville gärna ha en elgitarr!

 



Hur många kineser behövs för att tejpa en kartong? :)

Vi blev ju snabbt varse att vi behövde en mikrofon till ovan inköp. Den de hade till försäljning i den här butiken kostade lite mer än vad vi ville betala, men tjänstvillliga som de oftast är här, visade de oss till en marknad för digitalprylar ett kvarter bort. Efter ett snabbt stopp där hade vi en mick som passar mer till hemmabruk med barn!

Vi har länge tänkt att köpa en Kinakarta att hänga som en tavla vid matplatsen. Där ska vi märka ut ställen vi vill åka till i det här landet, tips och idéer vi får från människor här och intressanta platser man hittar på internet. Nästa stopp var därför en gigantisk bokaffär där vi hade fått tips om att de hade sådana. Vi hittade en på mindre än tio minuter och sen åkte vi vidare.

Nästa stopp var Tiánzifang Lù /Tàikang Lù. När vi var här i Shanghai på pre-visit åt vi där på en thairestaurang som har tema nallar. Då sa vi till varandra att det vore roligt att ta dit barnen när vi flyttat. Så det gjorde vi nu :)
 

Vi hade sällskap vid bordet!

 Området där restaurangen ligger är jättemysigt med smala gränder och många restauranger och barer. Efter vi hade ätit strosade vi runt en stund.

Det småregnade lite men Maja var glad ändå!



Ingen risk att moppar eller bilar kör över barnen, det brukar ju annars vara faran i stan...



Ett supermysigt café som måste besökas vid senare tillfälle!



En restaurang med sittbänkar som var gungor. Ingen satt där konstigt nog. Sjösjukevarning?



  

Här luktade det glühwein!

 Sen vi kom hem har det sjungits ganska mycket i mikrofonen kan jag intyga, ni som har FB har ju sett de små liven :) Det kändes riktigt bra att få in lite livemusik, hemmet känns mer komplett så. Nu ser jag fram emot tindrande barnaögon medan de sjunger "Du strålande stjärna" eller nåt!

Motstånd

...och nu har hon åkt. Det blev inte så mycket skrivet där emellan, vi hade liksom annat att göra! Det blev besök på tygmarknaden, glasögonmarknaden, fakemarknaden och skyskrapor förstås. Men det roligaste tyckte svärmor Åsa nog ändå var när vi åkte till det lokala köpcentret RT Mart, där det nästan bara är kineser och där vi provade på lite olika "bakverk". Jag önskar jag hade tagit kort på det som hon valde, med svart "kräm" och något orange lurv på som såg ut som garn. Jag tog en tugga och fick kämpa för att få ner det! Det hade en obeskrivligt läskig smak med en otroligt stark eftersmak av chili. Hon åt upp hela :) Vi kommer sakna henne förstås, och det är långt tills vi ses nästa gång, i sommar. Trist.

De senaste dagarna har jag gått och funderat på vad som är skillnaden på att bo här och hemma i Sverige. Förutom det uppenbara, att man saknar alla älskade människor hemma i Sverige, och att vi har det bättre ordnat här med hemhjälp osv, så känner jag/vi att det ofta är ett motstånd som man måste kämpa emot. Ingenting går enkelt i detta land.

Just nu har vi en mastercardräkning att betala. Brukar inte vara nåt man tänker särskilt på i Sverige, man knappar in den på datorn och glömmer det lika snabbt. Här har vi inte fått internetbank än (om det går att få på vår bank? Osäkert) utan Gustaf måste ta ledigt från jobbet en halvdag för att åka till banken. Jag som är ledig kan inte göra det eftersom kontot och räkningen står i hans namn. När man väl är på banken ska man ta ut tiotusentals kronor i hundralappar i utagsmaskinen och gå till kassan med. Att överföra inom banken är det ingen som hört talas om.

Jag skulle fylla på mitt kontantkort på mobilen härom dagen. Jag åkte till kiosken och köpte påfyllning. Allt utom siffrorna står på kinesiska. Eftersom jag inte fattat att pengarna snart var slut förrän det inte gick att ringa längre (det visar sig att de har skickat sms om detta, på kinesiska. Jag översätter inte alla dem eftersom de skickar reklam hela tiden) så kunde jag inte ringa och fylla på. Därför fick jag gå till receptionen och be dem hjälpa mig.

Facebook är förbjudet i Kina. Mer kan jag inte säga om det.

När det gäller att göra sig förstådd, vilket man ju gärna vill ibland, kan det också vara väldigt omständligt. Även om människan man pratar med utger sig för att kunna engelska, ska man inte utgå från att det stämmer. Man måste upprepa och säga det på fyra olika sätt innan poletten trillar ner. MEN man kan ändå inte vara säker, för även om det sägs yes, yes, yes, så kan det betyda "jag har ingen aning om vad du pratar om", men de vill inte tappa ansiktet så de nickar och ler. Sen märker man att man inte får något vatten levererat och så är det bara att försöka igen.

Internet i Shanghai är tydligen Kinas långsammaste. (Vi får väl vara tacksamma att det finns alls, jag förutsätter att det inte är utdraget till alla små byar på landet...) Här på Raquet Club har vi max 1MB/sek, jämfört med hemma i Sve där vi hade 7. Man blir smått frusterad när man ska lägga upp bilder på bloggen...

Jag är fullt medveten om att allt detta är ilandsproblem. Förmodligen upplever invandrarna i Sverige samma sak. Inget är som man är van vid och man pratar inte språket så man kan göra sig förstådd. Mycket känns konstigt och ologiskt. Det gör att man blir trött och uppgiven ibland. MEN det är det värt! För vi får uppleva en annan kultur, se saker från ett annat perspektiv, se att det finns andra sätt att tänka på. Vad är det som säger att vi i väst har rätt, när 1,3 miljarder kineser tänker annorlunda?