Kortpanik!

Jag vet inte om jag har poängterat tillräckligt hur viktigt det är att man har riktiga pengar i plånboken här? Hemma i Sverige använder jag nästan bara kortet och tycker det är hur smidigt som helst. Här handlar jag väldigt ofta i små hål i väggen där man bara fnyser åt plastkort. Tar de kort överhuvudtaget, så ska man inte ta för givet att det är Mastercard eller VISA, utan något kinesiskt.

Igår var det dags att ta ut en laddning inför lite shopping som vi skulle göra på dagen. Man vill ju inte springa till automaten hela tiden heller så därför blir det en del pengar åt gången. Upptagen som jag var med att räkna pengarna som kommit ut, glömde jag att jag måste trycka på en knapp för att få ut kortet.

Glada i hågen gav vi oss ut på stan och gjorde stadsplaneringsmuséet (himla intressant i denna stad!), barnmarknaden och Nanjing road. Det tog hela dagen så Sunny fick hämta båda barnen och vi tog metron hem till fem. Vid sex hämtade Sunny oss för att ta oss in till stan igen, denna gång för att ha vuxenmiddag (barnen är nu helt ok med att Xiao Zhou passar dem!) på 45:e våningen. Restaurangen på Radisson snurrar dessutom ett varv på två timmar så man kan se hela stan åt alla håll. (Om det inte ösregnar och är molnigt förstås...) Efter god mat och trevligt sällskap skulle vi betala och det var då jag insåg... kortet är borta!

Snacka om att lägga sordin på stämningen. Vi har ALLA inkomster på det kontot som kortet är kopplat till. Att gå till banken tar flera timmar här, då man ska fylla i ansökningshandlingar, få stämplar och vänta, vänta. Därför har det inte blivit av att vi fixat med sparkonto. Jobbigt! Tänk om jag slarvat bort alla våra pengar! Panik! Gustaf ringde och pratade med receptionen för att kolla om någon hade lämnat in något kort under dagen, men icke. Under resan hem var stämningen något tryckt. Jag tror att jag hade fått höra ett och annat om inte mamma och pappa varit med...

Efter en lite orolig natt skulle jag så ringa banken i morse. "Nihao, do you speak english?" Klick i örat. Nytt försök: "Nihao, do you speak english?" "...No, please wait a moment." Efter mycket gapande i bakgrunden kom tillslut en trevlig kvinna i andra änden av luren. Efter mycket om och men förstod jag att jag måste ha numret på bankomaten som jag glömt kortet i och eftersom det var inne i klubbhuset här hemma som det hade hänt så var det inga större problem. Trodde jag. Jag la på luren och ringde upp receptionen istället. "Har du problem med banken så kom hit så hjälper vi dig att översätta." "Nej, inga problem, jag behöver bara numret på maskinen!" Jag drog hela historien igen tills de förstod vad jag menade och hon lovade att ringa upp med numret. Hon ringde aldrig. Efter att ha väntat i tio minuter ringde jag upp igen och det var upptaget. Då tog jag med passen och gick bort till receptionen.

Väl där fick jag prata med en man som förklarade för mig att banken redan hade varit där tidigt i morse för att ta ut eventuella kort som hade eventuellt glömts kvar eftersom vi hade anmält detta redan i går kväll. "Underbart! Då har ni alltså kortet till mig här?" "Nej, så går det inte till. Ni får vänta till måndag och åka till andra sidan stan till bankens huvudkontor och hämta det, OM det finns där." "Vet du inte om de hittade något kort?" "Nej, det är konfidentiellt. OM jag visste så hade jag inte kunnat säga något om det." Frustration! Receptionsmannen förklarade vidare att jag skulle ringa ett visst nummer för att "bekräfta".

Jag gick hem igen och ringde numret jag fått. Samma språkförbistring och gapande innan de hittade någon som kunde hjälpa mig. (Även om de kan engelska så är det inte helt enkelt alla gånger att höra vad de säger. Jag kan inte heller alla termer de använder på en bank på engelska.) Det visade sig i alla fall att det var numret för att spärra kontot jag hade ringt, tack för det. Vi gick igenom all procedurer för att visa att jag verkligen var jag, och sen fick jag veta att saldot var samma som dagen innan då jag tog ut pengar och hela cirkusen började. Phu, tack för det!!

Det var nu jag skulle skriva om den här dagen som kom efter den här morgonen. Jag hade tänkt att skriva om hur det faktiskt kan vara stressigt att vara hemmafru men nu är jag helt slut så det får jag ta nästa gång.