Nu närmar det sig...

Ursäkta att jag har varit så tyst, så länge!! De é mycke nu... Eller har varit. För nu känns det ganska ok igen. Det är bara all packning som ska ner i väskorna... Hela mamma och pappas nedervåning är belamrad med våra grejer. 2 väskor x 4 personer + 2 bilbarnstolar + 1 vagn ska vi ha med oss... Jag förstår inte hur vi ska ta oss till Landvetter!

Men jag ska försöka sammanfatta den senaste tiden lite för er innan vi fortsätter i nutid.

Man tycker inte man har så mycket grejer men... Kvällen innan lasset skulle skeppas iväg höll vi på till ett på natten. Vi plockade fram grejer till vardagsrummet som vi skulle ha med oss och plockade upp grejer på vinden som vi skulle spara. Vi plockade och plockade. Sprang upp och ner för trapporna. Barnen sov hos mamma och pappa som tur var. Tillslut fick vi ge upp. "Det är nog bara lite kvar."

De kom åtta på morgonen och jag var ett vrak, men ett effektivt sådant. (Jag har verkligen varit radiostyrd dessa dagar.) Grabbarna packade och jag lade hela tiden till nya grejer. Hade vi varit mer förberedda hade vi kunnat skicka mer, för vår kvot på 550kg nådde vi inte alls, jag tror det "bara" blev c:a 300kg. När packarkillarna gick vid två var det tomt (i alla fall i vardagsrummet) och jag helt slut så jag lade mig på golvet i uterummet och somnade. I en halvtimme, sen var det dags att hämta barnen. Det blev inte så mycket mer gjort den eftermiddagen.

MEN när barnen lämnats över till mormor och morfar var det dags igen, denna kväll att få undan ALLT personligt. Det vi inte skulle ha i väskorna skulle upp på vinden eftersom det var dags för flyttstädning dagen efter. Vi slet som djur men det finns alltid, alltid mer grejer! Herregud va´ mycket skit man har! Mycket bra med förstås... Men SÅ mycket vi (jag) har slängt! (Jag har ju varit ledig ifrån jobbet i några veckor för att se till att det INTE skulle bli stressigt i sista sekunden...) En hel släpkärra gick till tippen dagen efter städningen och massor av säckar har gått till stadsmissionen. Vi blev inte färdiga denna kväll heller.

När städpatrullen knackade på dörren nästa dag var vi inte där. Men två minuter över åtta sladdade vi in med andan i halsen. Vilka effektiva hygientekniker det finns!! All heder till människor som är villiga att ta i andras skit! De fick börja med sovrummen som var klara medan jag stressade runt och plockade det sista från de andra rummen. Jag kände mig verkligen jagad! I fyra timmar höll jag på innan jag var klar, och då tyckte vi att vi var nästan klara kvällen innan... Två timmar till tog det för städarna och då var det verkligen skinande rent! Så himla skönt. Nästan så man inte vill flytta. Nästan :)

På kvällen frågade jag mamma om jag fått hudcancer eftersom jag fått ett så fult utslag i armvecket, men tydligen får hon precis samma vid stress... Jag trodde att jag ärligt kunde säga att jag aldrig varit så stressad  som nu förut, men då kom Ulle på att jag inte mådde så bra den sista tiden i Borås, innan barnen, och det har hon ju rätt i...

Så till nutid. Dagens (eller veckans) fråga är: "Hur känns det nu då?" Helt ärligt så vet jag inte. Jag är för trött för att känna efter. Och bättre på att skriva om saker som händer, än om det som jag känner. Men som jag skrev till Linda på FB, det känns som att "nu vänder vi blad" (han är bra på att skapa citat den där knugen). Det ska bli skönt att komma över dit och äntligen sätta igång och försöka skapa det nya livet. Självklart kommer jag sakna alla nära, älskade människor men vi kör en prövotid nu, fram till sommaren. Sen kommer jag hem nån gång i juli med barnen för sommar i mitt älskade Fjällis, och Ljungby förstås. Det är egentligen efter det, när vi kommer hem (alltså tillbaka till SH) som det börjar på riktigt.

Men det tänker vi på senare.