Kulturkrock

Jag tror jag har trampat i klaveret idag. Hela jag känner att jag gjort fel men jag kan inte få det ogjort. Det är svårt det här med olika kulturer och språk man inte kan.

Igår bad vår Ayi om ledigt torsdag och fredag för hon skulle åka hem och be p.g.a. att hennes mamma dog för ett år sedan. Självklart skulle hon få ledigt, inga problem! (Men lite längre framförhållning nästa gång önskade den svenska ordningsmänniskan i mig.) Slarvig som jag är så skrev jag inte upp detta i almanackan. Kanske berodde det på att det inte var så viktigt för mig? Jag vill ju förstås gärna att hon är här och städar och tvättar men det är inte livsviktigt att hon kommer.

Vi tänkte häromdagen att det vore kul att gå ut och äta med våra gäster, utan barnen, och vi såg att det skulle vara klart på torsdag. (Utsikten är viktig!:) Så idag, utan att tänka mig för, frågade jag på min knaggliga kinesiska, blandat med engelska och kroppspråk, om hon inte kunde sitta barnvakt på torsdagkväll? Hon såg väldigt frågande ut så jag snabbade mig att ringa Sunny, min översättare i svåra stunder.

Sunny blev först helt tyst och sa sen tvekande -men det går ju inte, hon är ju inte här då, hon är ju ledig.
Mitt dumma nöt! Det hade jag ju helt glömt... Jag snabbade mig att säga att jag glömt av det och bad Sunny säga till Xiao Zhou att det var ett missförstånd, vi tar det en annan gång och att jag bad om ursäkt. De pratade en bra stund efter det tyckte jag, men det tar ofta en stund innan kineser kommer till saken har jag märkt (eller så ska de upprepa massor av gånger) men så fick jag luren igen. Då var det plötsligt ok, Xiao Zhou behövde inte åka just denna helgen och hon kunde vara barnvakt. -Eh?

Sen gick hon hem en halvtimme tidigare, utan att göra det hon brukar på kvällen och med ledsna ögon. Jag frågade, så gott jag kunde, om allt var ok och hon sa ja. Hon fick en kram oxå, vilket hon inte får varje dag då hon går hem (inte så kinesiskt) men jag kunde känna på luften att det inte var bra.

Så fort hon gått sms:ade jag Sunny igen och frågade om hon verkligen trodde att Xiao Zhou var ok med detta? Inget svar. Jag ringde Gustaf och berättade och han sa direkt att då går vi inte ut imorgon. Jag fixar det med Sunny. -Skönt! Jag släppte det och gjorde färdigt middagen.

När Gustaf kom hem säger han att det var inga problem, det var för sent ändå för Xiao Zhou att åka hem idag, hennes bröder var redan där, hon åker en annan dag. Eh?

Jag tror ärligt talat (kanske elakt, kanske klarsynt?) att Sunny såg en chans att få jobba över och få lite extra pengar. Om vi inte gick ut skulle hon inte få köra. Som den som är lite äldre (bara några år men ändå) och som har lite högre rang i förhållande till familjen (chaufför versus ayi) så tror jag att hon övertalade Xiao Zhou.

Självklart hade inte situationen uppstått om jag inte slängt ur mig frågan...

Måndag 12:e december

Vilken härlig dag!

Idag hade vi bestämt att vi skulle fira gemensam födelsedag för Hugo och Gabriel. Våra två små treåringar som är själva orsaken till att våra familjer träffades! Gabriel är född 11 december och är 5 dagar äldre än Hugo som är född 16:de. Jag och mamma Eva möttes på BVC där vi satt och väntade på att få komma in till sköterskan då för tre år sedan.

Vi började dagen med att Hugos kudde åkte ner i golvet ett antal gånger på morgonkvisten och sen var det lögn att somna om. (Han och Maja ligger skavfötters i en extrasäng) Då var klockan 6.30, vanlig tid att gå upp till vardags men liite tidigt på semestern tyckte vi och satte på en film. När det var dags att gå upp på riktigt fick vi trycka ner Hugo i sängen igen och berätta i detalj vad vi skulle göra (sjunga och ge paket) för att han skulle sluta skrika och ligga kvar. Så blev det sång (på svenska, engelska och kinesiska av nitisk storasyster) och paket som revs upp i snabb takt. Kusinerna hemifrån hade t.o.m. skickat med, så det blev många att öppna! (Tack!<3)

Frukosten avklarades i rask takt och sen var det dags att packa väskan med badkläder, vatten och mellanmål för nu var det födelsedagsutflykt på gång! Vi skulle rida på elefanter! Medan vi fixade med det sista lekte barnen på vår veranda och hoppade ner från de olika stegen i trappan och vips så trillade Maja och slog i huvudet så illa att blodet forsade från huvudet. ”Forsade” är kanske att ta i, men hon stod med huvudet framlutat och det droppade i en strid ström från håret. Jag blir konstigt nog alltid så lugn i sådana situationer, man blir ju rädd men det gagnar ju ingen att jag skrämmer upp henne ännu mer. Vi torkade och kylde och när vi sköljt såg vi att det inte var så djupt att det behövdes sy så då drog vi en lättnadens suck... Vi blev lite försenade till vår skjuts men nu var vi på väg!

Både jag och Gustaf har ridit elefant förut men nu var vi nog lika förväntansfulla som barnen. Hur skulle de reagera för de här jättestora djuren?

Det var inga större konstigheter, några oh och wow när vi körde in på området och såg elefanterna för första gången och sen var de i gång med att mata dem med bananer. Lite reserverat i början men sen var det som att de inte gjort något annat. Det gick åt mycket bananer!

Efter en stund fick vi hoppa upp på ryggen. Jag med Maja och Simon, Johan med Hugo och Gabriel och Gustaf och Eva med lilla Thea som satt i bärsele på Evas mage. Vi satt i små stålsoffor som var fastsurrade på ryggen, inte jättebekvämt precis, men det är väl inte därför man rider på elefant. Jag hade glömt att det gungade så förjordat oxå, det blev bra träning för bålen för att hålla sig uppe och dessutom ha koll på att barnen satt kvar.

Först gick de en sväng ut på stranden och så blev det lite foto uppställning. De hade förstås fotografer där som tog massa bilder som de ville kränga sedan. Sen gick vi in i djungeln. När vi hade gått en bit hoppade vår skötare plötsligt ner och det visade sig att jag skulle sitta på huvudet. Jag surrade fast barnen och gled ner och satte mig på huvudet med knäna bakom öronen. Eftersom jag hade gjort det förut hade jag kommit ihåg att ta på mig långa shorts. Elefanter har nämligen väldigt hårda hårstrån på huvudet och sist (2001) red jag nog en halvdag och då hade jag riktiga skavsår. Elefantskötaren tog min kamera och tog hur mycket kort som helst på mig, Simon och Maja. Jag fick säga till honom tillslut att han gärna fick ta några på födelsedagsbarnen oxå...

Efter en stund fick jag hoppa bak igen och skötaren satte sig på huvudet igen. Då vinkade han fram Maja som fick sitta där ihop med honom! Hon var salig och blev inte glad när det var Simons tur. Födelsedagsgrabbarna började så smått tröttna mot slutet men då började elefanten framför dem att bajsa och då blev det glatt igen!

När vi kommit ner på marken igen hade de redan korten färdiga och Johan köpte till sin familj. Vi tyckte att det räckte med dem vi tagit själva. Då fick de höra att det var födelsedag och Gabriel fick ett foto till på sig, Hugo och Johan där det stod ”Happy birthday!” När jag undrade om vi inte skulle kunna få ett till Hugo med såg de lite förvånade ut när jag förklarade att de var ”two different familys, not twins”. Men vi fick t.o.m. två kort som vi ska rama in och sätta på Hugos rum.

Efter detta äventyr åkte vi till en restaurang som låg hur mysigt som helst på stranden. Där var lugnt och fridfullt, nästan inga människor. De som var där undrade nog om en bomb briserat när vi klampade in i deras paradis... Vi åt god mat, även om de inte hade det på menyn som vi ville ha- ”delivery in half an hour!” och barnen lekte i sanden och i hängmattor som fanns lite varstans. (Hugo är tyvärr fortfarande inne i ”kasta sand fasen”...) Sen blev det bada av, hoppandes under och över vågor och guppandes på traktordäck. En sagostund hanns oxå med, liggandes i skuggan på en (typ) saccosäck. Vi var alla ganska möra när vi guppade hem på flaket, mammorna och barnen, medan papporna sprang på stranden.

Efter en dusch och vila i form av lite film gick vi ner till restaurangen här på resorten och åt en god middag i solnedgången som följdes av tårta! Snacka om att det var två nöjda killar som blev tre år idag!

Så var det då äntligen dax att åka iväg! Bokat och klart sen länge, Thailand -here we come!

Flyget gick vi nio på kvällen i fredags så för att vara på den säkra sidan åkte vi hemifrån vid fem. Rusningstrafik i Shangahi en fredagseftermiddag är inte att leka med! Vi åkte via McD drive through för att få lite middag på vägen, men för det första tog det nästan en halvtimme och när vi väl fick maten och åkt därifrån, rätt stressade, så fattades hälften av barnens mat...

Det gick förvånansvärt fort till flygplatsen och väl på plats på Pudong airport så träffade vi förstås en annan svensk familj som oxå de skulle till Kao Lak. (Det visade sig även att jag gått i samma gymnastikförening som mamman och Karin, min syster, gått i hennes parallellklass...) Världen är liten.

Hugo är taggad på väg in på flygplanet!

Flygresan gick över förväntan, efter maten ville Maja sova så jag bäddade ner henne på golvet. När Hugo såg det så ville han med sova och lade sig på sätet. Båda slocknade med en gång. Själv sover man väl sådär sittandes, men som förälder är man ju nöjd om barnen sover (och inte stör någon annan)! Vi hade en liten stackare, kanske 10 mån, som skrek och skrek och mor/farföräldrarna slet som djur för att få den lilla att komma till ro. Det är ju oftast inte föräldrarna som tar hand om sina barn utan mor/farföräldrar. Nu ska vi inte gå in på det just nu men det finns många sorgliga historier.

Planet landade vid ett på natten så det var bara att slita upp de små. De var faktiskt förvånansvärt på alerten, mycket som var nytt och spännande. Väskorna stod där redan när vi kom till utlämningen och en bil hämtade oss som avtalat. (Ingen skruttig pickup utan en supermodern Toyota med lädersäten och säkerhetsbälten!) Den behagliga värmen som omslöt oss så fort vi kom ut var mycket välkommen.

Jag hade helt glömt av att de hade vänstertrafik här!

Barnen slocknade förstås ganska så omgående och vi körde i vad som kändes som i en evighet (c:a 1,5 tim) tills vi kom till en pir. Där fick vi gå på en gammal skruttig pråmliknande båt. Vi var inte riktigt pålästa om detta så det kändes smått surrealistiskt att väcka barnen, igen, och sätta sig på en båt mitt i natten. ”Vad har vi gett oss in på?” susade igenom skallen och jag och Gustaf bara tittade på varandra och skrattade.

På andra sidan blev vi upplockade av en pickup (där kom den!) med långbänkar på flaket så man sitter utmed kanterna mitt emot varandra. Ni som har varit här känner nog igen det :) Maja och Hugo tyckte det var helt fantastiskt att få åka ”i bagaget” utan säkerhetsbälten! En kvart till tog det ungefär och sen var vi äntligen på plats på Koh Kho Khao Resort.

Efter alla sedvanliga artigheter och skrivande av registreringskort blev vi skjutsade till vår bungalow med en golfbil (många olika transportmedel denna dag!) och vid halv fyra stupade vi i säng.

Vi har kommit till ett underbart lugnt ställe, nästan för lugnt! Maten är god, poolen precis utanför verandan och med utsikt över havet! At våra kompisar hemifrån, familjen Frisack, är här gör det hela perfekt! Barnen leker fantastiskt bra med varandra och Maja och Simon har lärt sig simma på riktigt! Mer om det nästa gång,  massor av Luciakramar till er alla!!

Mera Tongli!

Här kommer fortsättningen på senaste inlägget...det tar en sån evinnerlig tid att ladda upp bilder!

För oss en ganska exotisk taxi men en daglig syn här i Kina. Mannen som kör var väl lika trött som oss på att utlänningar tar bilder hela tiden...

   

Har man inget att göra så sover man!

De här skyltarna hängde brevid varandra! Ungefär samma sak i deras ögon, eller? ;)



 I Tongli besökte vi en av de berömda trädgårdarna och just denna var väldigt vacker. Ofta har det tyvärr förfallit lite men här var det väl tillvarataget. Det var en väldigt rik familj som bodde här förr, till trädgården hör ett gigantiskt hus med massor av rum som man går igenom.

  

Maja och Hugo fick lite fiskmat av några andra som matade guldfiskarna i dammen.
De var otroligt glupska, fiskarna, och gigantiskt stora!



 

Enligt Feng shui (stavning någon?) är runda former, här som en dörr, bra.

Fråga mig inte varför...



Här hänger människor sina lyckönskningar vid ingången till trädgårdens tempel.



Kul att klä ut sig!!




Maja kände sig som en prinsessa,

 

enda tills den här kommer på huvudet... Inte kul alls! (Fast vi tyckte det var lite kul, sicka elaka föräldrar!)

 

Men hon bet ihop och det blev ett ganska fint kort tillslut! ;)



Tongli

Ikväll har jag inget riktigt mål med mitt skrivande, mer än att det ska bli gjort ;) Känner ju ansvar för bl.a. min kära vän Anneli som inte kan börja jobba innan hon läst ett nytt inlägg, enligt egen utsago. (Kan inte bli mycket jobbat för dig per vecka då Anneli! ;) Vi får se var vi hamnar...

Jag tittade igenom bilderna i "stora" kameran, digitalkameran som bara åker med när det är nån utflykt på gång, och hittade lite smått och gott som jag inte visat er. Vi kan börja med en utflykt till Tongli, en liten vattenstad c:a en timme härifrån. Det finns många städer här i närheten, och säkert runt hela Kina, som är uppbyggda runt kanaler och ser ut lite som Venedig. Detta kallar man vattenstäder. De två jag har varit i hittills har varit fullt fungerande städer med restauranger och människor som bor permanent men det som slår en är att de oxå är väldigt kommersialiserade. All möjlig skit, rent ut sagt, ska säljas. För att vara ett kommunistiskt land så är det ett väldigt fokus på kommersen, det tänker jag på ofta. Men det är ju så att man måste överleva och då måste man ta tag i det själv och här är det ingen som väntar på att bidrag ska regna ner från himlen utan alla jobbar. Finns inget jobb så skaffar man sig ett genom att sälja något man har gjort. Lång utvikning där men i just Tongli, som jag skulle komma till, köpte vi två hemska c:a 10 cm höga kaniner gjorda av plastpärlor till barnen. Vi gav nog 15 kr/st och kvinnan som gjorde dem kanske kunde köpa mat till sina barn den dagen med. Det är ett väldigt stolt folk som hellre säljer skräp än tigger.

Till denna stad åkte vi en dag när svärmor Åsa var hos oss, för att få se något annat än down town Shanghai. Man ställde bilen i utkanten av stan och åkte ett litet minitåg, typ Göteborgs "Stinsen", in till porten till gamla stan. Där fick man betala 100kr för att få komma in! Vi misstänkte först att det bara var vi Laowai (utlänningar) som fick göra det men vi spande en stund och då kom en grupp kineser och de fick allt betala de med! Ganska snabbt blev vi hungriga och det var dags för lunch. Vis av erfarenheten hade vi tagit med oss Sunny, chauffören, så hon kunde hjälpa oss hitta en restaurang som verkade bra och hjälpa oss beställa.

På en liten bakgata, utmed en av kanalerna, hittade vi en dörr som stod på vid gavel. Den ledde in till ett kök och gick man igenom det så kom man till det så mysigt lysrörsupplysta rummet där man fick sitta ned om

man ville äta. "Det verkar bra" sa Sunny efter en titt i köket så vi gick in. Jag tyckte nog vagnen kunde stått kvar utanför men Gustaf knölade med sig den genom köket och det gick ju bra! Sunny, som ätit några gånger med oss nu och vet var vi gillar, beställde c:a fem rätter från menyn som förstås endast fanns på kinesiska utan bilder. (Inne i stan har de annars alltid bilder som man kan peka på.) Barnen åt de medhavda pannkakorna ganska snabbt och började sedan leka. Lite väl högljudt (?) i min smak, så vi gick ut medan de andra åt upp. När vi satt där vid kanalen och filosoferade blev barnen fotograferade av alla som gick förbi, än en gång. De börjar verkligen tröttna på det nu och räcker ibland ut tungan. Jag kan faktiskt förstå dem och låtsas som om jag inte ser...

Barnstol à la China. Praktiskt men kanske
inte så säkert med en vild snart treåring..



Efter lunchen gick vi runt i stan och tittade bl.a. på de olika berömda trädgårdarna de hade där. Men det får jag skriva om nästa gång för nu blev det visst sent igen... Kram på er!

Heja Sverige!

Tiden går fort när man har full upp.
International week i skolan tog sin tid i form av engagemang och närvaro. Men kul var det! Svenskarna har fullkomligen invaderat skolan, det var tydligt denna vecka! Vi var fem olika föräldrar på plats under tre dagars "food fair" för att bjuda på köttbullar, lussekatter, knäckebröd, pankaksrullar mm. Vi var utklädda som Pippi Långstrump och en pappa hade fixat en fantastisk bakgrund med bild på Pippis hus, såg väldigt proffsig ut! Barnen fick äta mat från minst tjugo olika länder, tyvärr var inte vi de enda med mycket snaskiga saker så det blev inte mycket till "mat" denna dag!

Lite dålig stuns i flätorna... :)



Tallrikarna fulla redan efter att ha gått några bord fram ;) Inte lätt att balansera heller!



Maja åt nog bara köttbullar och pepparkakor den här dagen tror jag...

I fredags var det då dags för Grande Finale! Den stora paraden med alla nationaliteter som finns på skolan representerade. Jag brukar inte anse mig som särskilt patriotisk, och när det var dags att titta i barnens garderober för att se om det fanns något som kunde likna svenska färger tyckte jag det var väldigt dumt till och med, men jag måste säga att jag blev lite tagen. '
De kloka mammor och pappor som varit med om detta förut visste ju hur roligt det är att göra ett intryck. Därför hade vi några eldsjälar som såg till att det blev uppsytt 14 stycken Sverigeklänningar och de blev såå fina! Jag är så glad att jag hängde på för Maja tyckte verkligen att hon var jättefin och hon var stolt över att ha en likadan klänning som de stora tjejerna. Hugo fick en Sverigetröja av bästa kompisarna Malte och Viggo (de är 8 år så de hade växt ur den) och så var han oxå jättefin!



Detta var senare på kvällen, lite trötta och rufsiga! ;)

 

Den som invigde paraden var kinesiska så klart.




Här har vi rektorn, Mr Dewhearst! Han är
någon slags britt... någon som vet var man
ser ut så här?!






















   

Några större engelska tjejer från secondary skojar till det lite och leker drottningen ;)

 

Det är nog sista året som han använder leder hosen.



 

Italy!



Jag är imponerad att den sitter uppe!



Geishan hade lite svårt att hänga med.



När Norge kom och de spelade "og vi elsker dette landet" (typ)
så fick jag faktiskt en tår i ögat!
























Så kom de då äntligen! Störst, bäst och vackrast!



 Det var hur många nationaliteter som helst! Det tar evigheter att ladda upp alla bilder så detta är allt ni får se ;) Hörs snart igen!



Kines kalas!

Vi var på kalas för ett tag sedan.

Sunny, chauffören, undrade om vi kunde komma på lunch för att fira att hennes hus äntligen var klart, house warming party? Det skulle komma lite släkt och vänner och om vi kanske ville titta förbi? Just i den vevan var Gustaf, som ju jobbar med kineser varje dag, lite trött på folket här. Så med anledning av en tennismatch, som faktiskt redan stod på schemat den tilltänkta dagen och inte var påhittad, tackade vi nej. Efter någon dag återkom inbjudan till samma dag, men som middag istället. Nu kände vi att vi inte kunde tacka nej, det var tydligen viktigt att vi kom. Vi förberedde barnen genom att ge dem smörgås, eftersom de fortfarande inte är förtjusta i kinamat, och ta med DVDer.

Sunny kom och hämtade oss vid fem och på vägen frågade Gustaf om det var många kvar efter lunchen? "Oh yes", var svaret... Vi märkte efter en stund att vi inte åkte mot Sunnys hem. "Är middagen inte hemma hos er?" frågade han. "Oh no!" var svaret, med ett leende som sa: är du lite bakom flötet? :)

Vi förstod varför när hon svängde upp på parkeringen till restaurangen. (Det såg mer ut som en lagerlokal än en restaurang.) Efter att vi krånglat oss ur bilen, (Hugo skrek i högan sky för att det inte blev som vi hade sagt, vi var ju inte hemma hos Sunny!) tog vi oss i samlad tropp in i lokalen tillsammans med Sunny. Det kalla, vita lysrörsljus som mötte oss är de förtjusta i här på alla restauranger. För oss, som älskar levande ljus, är det lite svårt att förstå, mer än att det är praktiskt, för man ser ju faktiskt vad man äter! Förutom ljuset mötte oss ca 200 sneda ögonpar också, och det kändes väldigt märkligt. Snacka om att bli utstirrad!

Kineser har (förstås) helt andra beteenden än vi som räknas som oartiga och de har en helt annan syn på privat utrymme och integritet. För dem är det helt naturligt att stirra så mycket de bara kan, kanske får man inte se nån mer "laowai" (utlänning) förutom på film, så då får man passa på! Och vi fick ta seden dit vi kom och bara se glada ut. (Jag kände nästan för att göra en Silvia vinkning!)

Vi visades till ett bord där vi satt med en vän till Sunny och hennes man och dotter. Det visade sig att de var utvalda för att de "kunde" prata engelska. (Gustaf frågade pappan "What's your name?" flera gånger men fick inget svar, kanske var det oartigt gjort?) Men skåla kunde de! Det blev många "Gambei!" under kvällen för Gustafs del, som tur var var det inte lika noga med mig ;)

Alla satt redan när vi kom in och när vi hade satt oss kom maten in i ett flygande fläng! Barnen åt några nötter och Hugo smakade på ett anklår som han tyckte var smaskigt, sen var de klara. Som tur var fanns det massor av barn där och de satte igång att leka direkt utan problem!

På bordet sattes rätt efter rätt efter rätt fram. Vi åt anka, fläsk, krabba, räkor, orm, grönsaker, fisk (den enda goda jag ätit sen jag kom hit!) och mycket mer som vi inte hade en aning om vad det var! Man hade en assiett som var stor som en handflata ungefär. Våra blev ganska snart fyllda av ben, brosk och fett som vi inte ville äta. Hur göra nu? Då fick vi försiktigt se oss omkring och ta efter värdfolket. Hm...lägga skräpet på duken? Ok!

Gustaf äter orm!

När bordet var fulldukat med rätter kom det ännu fler. De faten sattes på de halvtomma som redan stod på bordet och när kvällen var slut såg bordet ut som en pyramid av fat! Och fullt med matrester runtomkring...

Under kvällen, som var ganska kort, kom det ganska många fram och ville hälsa på och skåla med "the Boss" ;) Vi hade riktigt trevligt och plötsligt märker vi att folk har börjat droppa av och det är dags att gå hem. Men inte innan det obligatoriska fyrverkeriet förstås. Mitt ibland alla bilar på parkeringen brände de av ett smatter utan dess like! Hugo blev rädd och började gråta och jag undrade i mitt stilla sinne om vi har decibellbegränsning även på detta hemma i Sverige? Jag har då aldrig hört ett sådant högt smällande hemma!

Det tog en stund innan vi kom därifrån för alla damerna skulle prata men min man, filmstjärnan ;) och ta på Hugos hår...

När vi satte oss i bilen för att åka hem sa vi till varandra att det var ju en himla tur att vi sa ja till detta! Obehaget med att vara så annorlunda vägs (oftast) upp av erfarenheten man får med sig. Den här kvällen kommer vi inte glömma, ever!