Ett arbetande folk

Alla kineser ska ha ett jobb sägs det, och jag tror det stämmer. Vart man går så ser man dem. Särskilt i parken runt husen här är det hur många som helst! De ser ut som små blå stenar (de har blå arbetskläder) där de ligger och rensar och planterar med krökta ryggar. Hela dagarna planterar de nytt, blir de aldrig färdiga? De vattnar och vattnar, med stora brandslangar som ligger kors och tvärs över gräsmattorna. I början på veckan planterade de flera stora träd och idag tog de bort dem igen. De hade börjat bli bruna i topparna, antagligen tog de sig inte... Resurser verkar inte saknas. Plantorna är antagligen dyrare än arbetskraften.

Går man in i en klädaffär är expediterna oftast fler än kunderna. I affärer med teknik står de i klungor, redo att hoppa på en. Går man ur en mataffär står någon där och spärrar vägen tills de har fått stämpla ditt kvitto. Chaufförerna står på gatan i klungor och pratar medan deras arbetsgivare gör något ärende. Aye´s (nanny/tjänstekvinna)går runt med barnvagnar eller sitter och tittar när barnen leker. Några sopar gatan, andra sorterar sopor. Men det mest annorlunda, eller ska vi säga mest onödiga jobbet jag sett hittills är nog hon som stod vid övergångstället och visslade i en visselpipa när det blev grönt. Ifall någon skulle missa det... Det finns mycket kineser och det finns jobb till alla!

Summering av första veckan

Det har varit en omtumlande vecka. Denna när Maja började skolan, 3,5 år gammal.

Som vanligt är det mamman som har det jobbigast vid inskolning, det vet jag ju av erfarenhet. Eller vet och vet, hur kan jag veta vad Maja känner? Hon har uttryckt sig i ganska hårda ordalag om vad hon skulle vilja göra med fröknarna och det har hänt en del olyckor som har med trostvätt att göra, så man kan ju ana...

Det känns i alla fall fruktansvärt fel att lämna henne hos människor hon inte känner och som hon inte kan förstå. Jag har en tung sten i magen hela morgonen, tålamodet är i botten och jag får inte ner nån frukost. (-Oj då, stackars mig!)

Det finns många som har det jobbigare, där barnen skriker och gråter, men det här tappra ihopbitandet av tänder och lilla leendet igenom tårfyllda ögon är också ganska svårt. Hon pratar inte mycket om vad de gör på skolan men det verkar ok. Fröken säger att hon är en solstråle och räcker upp handen först av alla hela tiden, trots att hon inte förstår frågan.

Första dagen som hon åt lunch berättade hon: "mamma, vet du, att när vi satt och åt så ringde det plötsligt en klocka och alla barnen bara reste sig och sprang ut, UTAN att äta upp!" Duktig flicka, hon vet hur man ska göra! <3 Fröknarna skriver i hennes "home comunication book" att hon äter massor! Det känns ju skönt.

Annars går mesta tiden åt till att försöka komma på var maten finns och till vilket pris. Vi har den franska kedjan Carrefour, en kinesisk liknande kedja och två mindre närlivsbutiker. En är billig på flingor, den andra på toapapper den tredje på kött osv. Gott bröd är svårt att få tag i men jag har fått telefonnumret till en fransk bagare som levererar hem som vi får testa.

Jag fikade med en luttrad utlandssvenska i två timmar i veckan och fick tips om allt från hur man skaffar en Aye (stavas det tydligen och betyder moster/faster) alltså typ hemhjälp, till hur man når en doktor. Hugo hade hemskt magknip en natt och då blev man ju lite orolig. Skönt med en tjej som man kan prata om det mesta med, redan!

Det har varit en skön avslutning på veckan. Vädret gick från 30+ till 25+ och det har varit skön sommar. Poolerna har invigits, idag hängde vi vid den stora poolen med sandstrand (sand importeras från Hai Nan) hela dagen. Lunch intogs i baren vid poolen, bara att skriva upp på lägenhetsnumret. Vi fick påminna oss flera gånger om att vi inte är på semester. Får man ha det så här bra?!

Igår kväll var vi på restaurang med Gustafs jobbarkompisar. Alla hade barn med sig i olika åldrar och de hade en stor lekavdelning där barnen höll till. Vi kunde alltså bara sitta och prata utan att barnen blev otåliga och ville hem. Rätt bekvämt också att bara ringa chauffören för upphämtning och båda kunde ta vad vi ville att dricka.

Imorgon dags för andra veckan med jobb och skola. Jag har avtalat att åka till en ny mataffär med en ny bekantskap. Hugo får bara fint åka med. Det blir nästa projekt, att hitta lite vettig sysselsättning för lilleman...

Matjakt

When in China...eller? Fast jag kan ju inte laga kinesisk mat, än. Kanske får vi en tjej/kvinna som kan hjälpa oss med det senare men nu är nu. Så jag åker med vår chaufför till Carrefour och överväger om jag ska köpa cornflakes (litet paket) för 50:-, 0,5 l creme fraiche för 65:- och en liten laxbit för 98:-... Vi som hade tänkt lägga undan pengar, hm. Kanske får vi åka till IKEA varje dag för korven kostade bara 3 RMB ;)
Att äta ute överlag är väldigt billigt så jag tror vi får lägga om vanorna lite och göra det oftare.

Lillstrumpan har nu gått två dagar på sin nya skola. Den är väldigt stor och hon ser så liten ut i sin lilla uniform, (eller är det en städrock?) Igår, första dagen, tog hon den assisterande läraren i handen, gav mig en puss och gick leende in. (Efter att ha lekt en halvtimme på gården då jag och Hugo var med.) Idag lekte hon en stund och sen kom hon och drog mig lite i kjolen och viskade, "Jag vill inte vara ensam där inne idag". Men efter lite övertalande så tog nyfikenheten över och hon gick in som ingenting. När jag sa: "Jag hämtar dig efter lunch!" sa hon bara "Jag vet!" och så var det inte mer med det. Hon har faktiskt inte varit särskillt sur på mig på eftermiddagarna heller, vilket jag väntat mig. Det kanske kommer. Eller så blir det bra detta... Idag sjöng hon "itsy bitsy spider" men hon kom bara ihåg "spider". Inte illa- ett nytt ord som inte vi har lärt henne!

Vi måste prata lite om värmen oxå. Jag och värme funkar inte så bra ihop. Men det visste jag innan, det är därför (inte bara!) som vi åker hem i sommar. Varje gång jag kommer ut från lägenheten eller nån affär slår den emot mig som en vägg eller mer som en värmefläkt. Det känns så märkligt att gå från kallt till varmt istället för tvärtom. Ni vet ju hur känslan är. Äckligt, tycker jag, men som svensk får man ju inte klaga... Finns inte en chans att jag bränner mig för jag kan inte vara i solen så på så sätt är det ju bra.
Kineserna har parasol förresten, fult att vara brun! Då kan ju nån tro att man är arbetare. Egentligen rätt smart av dem, på många sätt. Rynkor och cancer kan man ju vara utan.

Hemlängtan redan...?

Tv utbudet är inte det roligaste här så det blir lätt att man blir sittande i soffan med varsin dator i knäet. Inte kan man se alla program på Play heller, "Mästarnas Mästare" är ikväll... :(

Idag har vi tagit en tur in till stan! Det tog bara 25min, då flöt det på fantastiskt bra, ingen vidare trafik på helgerna verkar det. Lite roligt var att man trodde, när man kom in där höghusen började ploppa upp, att vi hade kommit fram, men då tog det ytterligare kanske en kvart innan vi var i centrum. Det är så himla stort! Man åker på "elevated highways", som ofta har 3våningskorsningar, i höjd med trätopparna och ser stan ovanifrån.

Först blev det en tur till H&M för att jag och barnen verkligen hade behov av lätta, luftiga kläder. Varför åkte vi då dit undrar ni säkert? Det finns ju massor av ställen som är mer exotiska i Shanghai! Tja, det är enkelt. Man vet vad man får. Man kan byta om det inte skulle passa. Vi har tid på oss att hitta roliga annorlunda butiker men nu hade vi verkligen behov av att hitta något snabbt. Trygghet får vi inte glömma heller! Jag känner ett stort behov av att känna igen mig i denna annorlunda värld just nu...

Vi fick hjälp att hitta till H&M av Gustafs chefs fru. Vi var hemma hos dem på middag igår kväll och de var så himla trevliga. De har bara bott här sedan januari men har bott massor av år i USA och nu senast i Japan i två år så de har ju vanan inne. Himla trevliga människor oxå, skönt att kunna prata med någon på nära håll som vet hur det är här. Tur att hon var med och handlade för när vi kom till kassan ville de inte ta vårt eurocard och det kinesiska har det ju inte kommit in pengar på än så hon lånade oss pengarna. (Lite pinsamt men hon försäkrade att det gjorde hon så gärna. Trevlig som sagt ;)

Sen bar det av till IKEA! Samma orsaker som ovan. Det har varit lite mer komplicerat än det behöver vara att leva utan frukostskålar (risskålarna är så attans små), tekoppar och grytlappar för att nämna några grejer vi köpte. Men det allra viktigaste var förstås Kalles kaviar, det förstår ju ni som känner mig väl ;)

Imorgon börjar allvaret med skola och jobb! Det ska bli spännande...

Jag tänker att om man skriver lite varje dag så måste det inte bli så långt varje gång... Vi får se hur jag lyckas.

Idag stod öppna bankkonto och köpa SIMkort på agendan på förmiddagen och handla mat och besöka Majas skola på eftermiddagen. Lektion ett om Kina, som vi borde lärt oss första dagen, är att allt tar mkt längre tid än man tror! Att öppna ett bankkonto tog säkert en timme, iaf kändes detr så för mig och barnen som väntade ute i "hettan" (c:a 30gr). Först satt vi i bilen men barnen blev förstås uttråkade efter att jag berättat Guldlock och Bockarna Bruse (de sagor jag kan dra utan att behöva tänka) så vi fick gå ut och balansera lite på trotoarkanten. Alla kineser blir väldigt förtjusta i våra söta barn ;) och ska vinka och prata med dem. När de svarar "Nihau" tillbaka blir det mkt förtjust fnitter, det är mest kvinnor som ojjar sig.

Jag behöver inte dra mer av den förmiddagen mer än att det var rätt trist för barnen och vi fick väldigt bråttom till skolan sen. Men skolbesöket var höjdpunkten på dagen! Vi visades runt i klassrummet och på gården och blev presenterade för en liten flicka i samma ålder som Maja som oxå är svensk. Majsan hade fått en krok och en låda som det stod Maja på och när vi gick därifrån (hon hade varit mkt tyst och lite butter där) sa hon: Jag ville inte gå hem redan! Det känns bra i ett oroligt mammahjärta!

Idag har vi sett mer barn på vår gård och på lekplatsen. Maja ställer sig precis brevid barnen och lyssnar, hon tänker nog inte på att hon är mitt i. Det märks att hon bara suger i sig och lär.

I kväll var vi på clubhuset för att äta igen (det blev lite stressigt i mataffären) och då kom några svenskar och bjöd in oss till deras bord. Det visade sig att den svenska tjejen i Majas klass var barn till ett av paren. Det andra paret hade en liten tjej 08, som Hugo, fast ett halvår äldre och de bondade riktigt bra! Barnen sprang in och ut (vi satt på terassen) och lekte, jag har inte släppt Hugo så lös innan ;)

Nu ska vi se om det går att sova i natt... Hugo var vaken mellan 1 och 3 ung. igår. Jetlaggen verkar svårast för honom.

Äntligen på plats

Då var första steget taget. Det över sibirien alltså. (Tänk om man störtar?)

Flygresan gick faktiskt över förväntan. Det är mest barnen jag tänker på då, även om min man gärna blir lite flygsjuk oxå ;) Först till Amsterdam, kort rolig flygning, man hinner inte bli uttråkad. Sen innelekplats på Shiphol, oxå helt ok.

Den långa flygningen var bra på så sätt att den var sent, så de var trötta. Efter att ha packat upp den lilla väskan (designed for KLM by Viktor & Rolf) med cerat, tandborste, strumpor, ögon"bindel" mm. så kollade vi lite i Hello Kitty tidningen som de fått och sen var det dags att sova. Eftersom det snälla företaget som skickar hit oss bjuder på business class så var det bara att sätta in öronpropparna, dra ner ögonbindeln och fälla stolen, så sov båda små som grisar. Mamma gjorde det samma utan middag. Pappa käkade asiatiskt och såg på värdelös framtidsfilm. (Hans egen recension) Det måste nämnas att vi åkte längst fram i ett tvåvåningsplan, det tyckte mamman var fräckt! Har aldrig satt min fot i ett så stort plan förut! ;)

Väl framme i SH mötte vi vår chaufför för de nästa två åren, Sunny. (Jag har väl skrivit om det förut? Att vi måste ha chaufför för att försäkringarna ska gälla eftersom trafiken är så galen.) Alltså fick vi en kvinna, vilket är ganska ovanligt, men det tycker vi är trevligt! (Hon känner tydligen till all bra shopping!) Hon och jag kämpade på för att knö in alla våra 9 väskor medan Gustaf försökte få fast våra barnstolar. Det visade sig att vår 7 sitsiga Buick klarade det precis, vi hade inte fått in en knappnål till!

Efter 1,5 timmar i bil nådde vi Shanghai Racquet club där vi bor tillfälligt. Vi hittade detta stället när vi letade hus i mars. Clubhuset har allt man kan önska och det är grönt och skönt runt omkring. Vi har redan ätit två middagar och en frukost i restaurangen och badat i innomhuspoolen. Utomhuspoolen är inte öppen än, det har ju bara varit runt 20 gr de här dagarna. Det ska tydligen bli runt 30 i helgen, då öppnar de nog.

Lägenheten vi lånar är stor. Barnen springer av sig i den långa korridoren på ca 20 m. Det är två sovrum på vardera sidan om korridoren så tyvärr blir lillstrumpan ensam på ena sidan. Inte för att det gör henne något, det blir jag som får springa...

Idag har vi alltså varit ute på "house search" igen. Var lite nervös över hur det skulle gå att ha med de två små men det gick över förväntan. De tyckte väl inte det var så himla kul men det gick att distrahera dem ganska bra. Men det blev mkt bärande. Vi såg fyra hus och fyra lägenheter, phu. Saken är bara den att vi har snöat in på clubhuset där vi nu bor, och dess faciliteter, och det är inget vi sett som mäter sig med det. Ett av husen vi såg idag var i samma område som det vi bestämde oss för förra gången, det tillhör oxå samma clubhus. Det ville jag gärna ha för det har en jättefin, stor gräsmatta. MEN det visade sig att det skulle inte vara ledigt förren i juli och vi får bara bo så här som vi gör nu i 30 dagar (det är tydligen väldigt dyrt...) Onödigt att de visade det tycker jag... De andra husen var väl ok men inget "wow!"

Då ville vår guide visa oss lägenheter i samma område som vi bor i nu. Vi har hela tiden sagt att vi vill ha ett hus, så jag blev lite itrriterad men vi måste verkligen hitta något nu så vad gör man inte.
Efter att ha sett visningslägenheten med nya möbler, nya golv, nya heltäckningsmattor i sovrummen, nya tvapparater så kunde jag tänka mig att se på lägenheterna som var för uthyrning... SÅ, vi valde en tvåvånings lägenhet, med ett stort gästrum! Det är på första våningen med terrasser åt båda håll och utgång direkt till den stora gemensamma gräsmattan där det finns två ok lekplatser och utomhuspool 30 m från dörren! (Även med jacuzzi;) Det knasiga är att vår permanenta lägenhet ligger i samma uppgång som den vi bor i nu... Men ibland måste man pussa många grodor ;)
Det tar en månad för dem att fixa iordning allt så det ser ut som i visningslägenheten. Så nu känns det helt ok.

Imorgon ska vi ge oss ut och skaffa bankkonto, SIMkort och handla mat. Det blir lite tråkigt i längden att äta på clubhuset...

Nu närmar det sig...

Ursäkta att jag har varit så tyst, så länge!! De é mycke nu... Eller har varit. För nu känns det ganska ok igen. Det är bara all packning som ska ner i väskorna... Hela mamma och pappas nedervåning är belamrad med våra grejer. 2 väskor x 4 personer + 2 bilbarnstolar + 1 vagn ska vi ha med oss... Jag förstår inte hur vi ska ta oss till Landvetter!

Men jag ska försöka sammanfatta den senaste tiden lite för er innan vi fortsätter i nutid.

Man tycker inte man har så mycket grejer men... Kvällen innan lasset skulle skeppas iväg höll vi på till ett på natten. Vi plockade fram grejer till vardagsrummet som vi skulle ha med oss och plockade upp grejer på vinden som vi skulle spara. Vi plockade och plockade. Sprang upp och ner för trapporna. Barnen sov hos mamma och pappa som tur var. Tillslut fick vi ge upp. "Det är nog bara lite kvar."

De kom åtta på morgonen och jag var ett vrak, men ett effektivt sådant. (Jag har verkligen varit radiostyrd dessa dagar.) Grabbarna packade och jag lade hela tiden till nya grejer. Hade vi varit mer förberedda hade vi kunnat skicka mer, för vår kvot på 550kg nådde vi inte alls, jag tror det "bara" blev c:a 300kg. När packarkillarna gick vid två var det tomt (i alla fall i vardagsrummet) och jag helt slut så jag lade mig på golvet i uterummet och somnade. I en halvtimme, sen var det dags att hämta barnen. Det blev inte så mycket mer gjort den eftermiddagen.

MEN när barnen lämnats över till mormor och morfar var det dags igen, denna kväll att få undan ALLT personligt. Det vi inte skulle ha i väskorna skulle upp på vinden eftersom det var dags för flyttstädning dagen efter. Vi slet som djur men det finns alltid, alltid mer grejer! Herregud va´ mycket skit man har! Mycket bra med förstås... Men SÅ mycket vi (jag) har slängt! (Jag har ju varit ledig ifrån jobbet i några veckor för att se till att det INTE skulle bli stressigt i sista sekunden...) En hel släpkärra gick till tippen dagen efter städningen och massor av säckar har gått till stadsmissionen. Vi blev inte färdiga denna kväll heller.

När städpatrullen knackade på dörren nästa dag var vi inte där. Men två minuter över åtta sladdade vi in med andan i halsen. Vilka effektiva hygientekniker det finns!! All heder till människor som är villiga att ta i andras skit! De fick börja med sovrummen som var klara medan jag stressade runt och plockade det sista från de andra rummen. Jag kände mig verkligen jagad! I fyra timmar höll jag på innan jag var klar, och då tyckte vi att vi var nästan klara kvällen innan... Två timmar till tog det för städarna och då var det verkligen skinande rent! Så himla skönt. Nästan så man inte vill flytta. Nästan :)

På kvällen frågade jag mamma om jag fått hudcancer eftersom jag fått ett så fult utslag i armvecket, men tydligen får hon precis samma vid stress... Jag trodde att jag ärligt kunde säga att jag aldrig varit så stressad  som nu förut, men då kom Ulle på att jag inte mådde så bra den sista tiden i Borås, innan barnen, och det har hon ju rätt i...

Så till nutid. Dagens (eller veckans) fråga är: "Hur känns det nu då?" Helt ärligt så vet jag inte. Jag är för trött för att känna efter. Och bättre på att skriva om saker som händer, än om det som jag känner. Men som jag skrev till Linda på FB, det känns som att "nu vänder vi blad" (han är bra på att skapa citat den där knugen). Det ska bli skönt att komma över dit och äntligen sätta igång och försöka skapa det nya livet. Självklart kommer jag sakna alla nära, älskade människor men vi kör en prövotid nu, fram till sommaren. Sen kommer jag hem nån gång i juli med barnen för sommar i mitt älskade Fjällis, och Ljungby förstås. Det är egentligen efter det, när vi kommer hem (alltså tillbaka till SH) som det börjar på riktigt.

Men det tänker vi på senare.