Äntligen på plats

Då var första steget taget. Det över sibirien alltså. (Tänk om man störtar?)

Flygresan gick faktiskt över förväntan. Det är mest barnen jag tänker på då, även om min man gärna blir lite flygsjuk oxå ;) Först till Amsterdam, kort rolig flygning, man hinner inte bli uttråkad. Sen innelekplats på Shiphol, oxå helt ok.

Den långa flygningen var bra på så sätt att den var sent, så de var trötta. Efter att ha packat upp den lilla väskan (designed for KLM by Viktor & Rolf) med cerat, tandborste, strumpor, ögon"bindel" mm. så kollade vi lite i Hello Kitty tidningen som de fått och sen var det dags att sova. Eftersom det snälla företaget som skickar hit oss bjuder på business class så var det bara att sätta in öronpropparna, dra ner ögonbindeln och fälla stolen, så sov båda små som grisar. Mamma gjorde det samma utan middag. Pappa käkade asiatiskt och såg på värdelös framtidsfilm. (Hans egen recension) Det måste nämnas att vi åkte längst fram i ett tvåvåningsplan, det tyckte mamman var fräckt! Har aldrig satt min fot i ett så stort plan förut! ;)

Väl framme i SH mötte vi vår chaufför för de nästa två åren, Sunny. (Jag har väl skrivit om det förut? Att vi måste ha chaufför för att försäkringarna ska gälla eftersom trafiken är så galen.) Alltså fick vi en kvinna, vilket är ganska ovanligt, men det tycker vi är trevligt! (Hon känner tydligen till all bra shopping!) Hon och jag kämpade på för att knö in alla våra 9 väskor medan Gustaf försökte få fast våra barnstolar. Det visade sig att vår 7 sitsiga Buick klarade det precis, vi hade inte fått in en knappnål till!

Efter 1,5 timmar i bil nådde vi Shanghai Racquet club där vi bor tillfälligt. Vi hittade detta stället när vi letade hus i mars. Clubhuset har allt man kan önska och det är grönt och skönt runt omkring. Vi har redan ätit två middagar och en frukost i restaurangen och badat i innomhuspoolen. Utomhuspoolen är inte öppen än, det har ju bara varit runt 20 gr de här dagarna. Det ska tydligen bli runt 30 i helgen, då öppnar de nog.

Lägenheten vi lånar är stor. Barnen springer av sig i den långa korridoren på ca 20 m. Det är två sovrum på vardera sidan om korridoren så tyvärr blir lillstrumpan ensam på ena sidan. Inte för att det gör henne något, det blir jag som får springa...

Idag har vi alltså varit ute på "house search" igen. Var lite nervös över hur det skulle gå att ha med de två små men det gick över förväntan. De tyckte väl inte det var så himla kul men det gick att distrahera dem ganska bra. Men det blev mkt bärande. Vi såg fyra hus och fyra lägenheter, phu. Saken är bara den att vi har snöat in på clubhuset där vi nu bor, och dess faciliteter, och det är inget vi sett som mäter sig med det. Ett av husen vi såg idag var i samma område som det vi bestämde oss för förra gången, det tillhör oxå samma clubhus. Det ville jag gärna ha för det har en jättefin, stor gräsmatta. MEN det visade sig att det skulle inte vara ledigt förren i juli och vi får bara bo så här som vi gör nu i 30 dagar (det är tydligen väldigt dyrt...) Onödigt att de visade det tycker jag... De andra husen var väl ok men inget "wow!"

Då ville vår guide visa oss lägenheter i samma område som vi bor i nu. Vi har hela tiden sagt att vi vill ha ett hus, så jag blev lite itrriterad men vi måste verkligen hitta något nu så vad gör man inte.
Efter att ha sett visningslägenheten med nya möbler, nya golv, nya heltäckningsmattor i sovrummen, nya tvapparater så kunde jag tänka mig att se på lägenheterna som var för uthyrning... SÅ, vi valde en tvåvånings lägenhet, med ett stort gästrum! Det är på första våningen med terrasser åt båda håll och utgång direkt till den stora gemensamma gräsmattan där det finns två ok lekplatser och utomhuspool 30 m från dörren! (Även med jacuzzi;) Det knasiga är att vår permanenta lägenhet ligger i samma uppgång som den vi bor i nu... Men ibland måste man pussa många grodor ;)
Det tar en månad för dem att fixa iordning allt så det ser ut som i visningslägenheten. Så nu känns det helt ok.

Imorgon ska vi ge oss ut och skaffa bankkonto, SIMkort och handla mat. Det blir lite tråkigt i längden att äta på clubhuset...

Nu närmar det sig...

Ursäkta att jag har varit så tyst, så länge!! De é mycke nu... Eller har varit. För nu känns det ganska ok igen. Det är bara all packning som ska ner i väskorna... Hela mamma och pappas nedervåning är belamrad med våra grejer. 2 väskor x 4 personer + 2 bilbarnstolar + 1 vagn ska vi ha med oss... Jag förstår inte hur vi ska ta oss till Landvetter!

Men jag ska försöka sammanfatta den senaste tiden lite för er innan vi fortsätter i nutid.

Man tycker inte man har så mycket grejer men... Kvällen innan lasset skulle skeppas iväg höll vi på till ett på natten. Vi plockade fram grejer till vardagsrummet som vi skulle ha med oss och plockade upp grejer på vinden som vi skulle spara. Vi plockade och plockade. Sprang upp och ner för trapporna. Barnen sov hos mamma och pappa som tur var. Tillslut fick vi ge upp. "Det är nog bara lite kvar."

De kom åtta på morgonen och jag var ett vrak, men ett effektivt sådant. (Jag har verkligen varit radiostyrd dessa dagar.) Grabbarna packade och jag lade hela tiden till nya grejer. Hade vi varit mer förberedda hade vi kunnat skicka mer, för vår kvot på 550kg nådde vi inte alls, jag tror det "bara" blev c:a 300kg. När packarkillarna gick vid två var det tomt (i alla fall i vardagsrummet) och jag helt slut så jag lade mig på golvet i uterummet och somnade. I en halvtimme, sen var det dags att hämta barnen. Det blev inte så mycket mer gjort den eftermiddagen.

MEN när barnen lämnats över till mormor och morfar var det dags igen, denna kväll att få undan ALLT personligt. Det vi inte skulle ha i väskorna skulle upp på vinden eftersom det var dags för flyttstädning dagen efter. Vi slet som djur men det finns alltid, alltid mer grejer! Herregud va´ mycket skit man har! Mycket bra med förstås... Men SÅ mycket vi (jag) har slängt! (Jag har ju varit ledig ifrån jobbet i några veckor för att se till att det INTE skulle bli stressigt i sista sekunden...) En hel släpkärra gick till tippen dagen efter städningen och massor av säckar har gått till stadsmissionen. Vi blev inte färdiga denna kväll heller.

När städpatrullen knackade på dörren nästa dag var vi inte där. Men två minuter över åtta sladdade vi in med andan i halsen. Vilka effektiva hygientekniker det finns!! All heder till människor som är villiga att ta i andras skit! De fick börja med sovrummen som var klara medan jag stressade runt och plockade det sista från de andra rummen. Jag kände mig verkligen jagad! I fyra timmar höll jag på innan jag var klar, och då tyckte vi att vi var nästan klara kvällen innan... Två timmar till tog det för städarna och då var det verkligen skinande rent! Så himla skönt. Nästan så man inte vill flytta. Nästan :)

På kvällen frågade jag mamma om jag fått hudcancer eftersom jag fått ett så fult utslag i armvecket, men tydligen får hon precis samma vid stress... Jag trodde att jag ärligt kunde säga att jag aldrig varit så stressad  som nu förut, men då kom Ulle på att jag inte mådde så bra den sista tiden i Borås, innan barnen, och det har hon ju rätt i...

Så till nutid. Dagens (eller veckans) fråga är: "Hur känns det nu då?" Helt ärligt så vet jag inte. Jag är för trött för att känna efter. Och bättre på att skriva om saker som händer, än om det som jag känner. Men som jag skrev till Linda på FB, det känns som att "nu vänder vi blad" (han är bra på att skapa citat den där knugen). Det ska bli skönt att komma över dit och äntligen sätta igång och försöka skapa det nya livet. Självklart kommer jag sakna alla nära, älskade människor men vi kör en prövotid nu, fram till sommaren. Sen kommer jag hem nån gång i juli med barnen för sommar i mitt älskade Fjällis, och Ljungby förstås. Det är egentligen efter det, när vi kommer hem (alltså tillbaka till SH) som det börjar på riktigt.

Men det tänker vi på senare.

Jag gråter så jag knappt kan skriva.
Har precis ringt samtalet som jag bävat för sen vi bestämde att vi skulle åka. Jag har lagt en dödsdom över min egen bebis.

Det känns så fast det är en sketen katt vi pratar om. Det är nog svårt att förstå om man inte har haft djur. Jag bryr mig inte om andra katter eller hundar. De är väl söta men jag är inte intresserad. Jag läser inga djurtidningar, jag är inte med i några klubbar. Men min katt är speciell. Hon är bara min. Och jag är hennes.

Hon har varit min i 16,5 år nu, fatta att jag fick henne när det var fotbolls EM i Gbg -94! Det är ett tag sedan... Det är mycket vi har gått igenom tillsammans, hela mitt vuxna liv hittills.

Det kommer bli så tomt! Jag kommer sakna hennes tyngd på mina ben på natten, hennes trampande i armvecket när hon gosar in sig, hennes nos när hon buffar den mot min hand för att jag ska kela med henne. Hennes lena päls, hennes lekfullhet -fast hon är så gammal! Det kommer bli så tomt.

Oro på ett nytt plan...

Var på utvecklingssamtal häromdagen. Lite märkligt att sitta på andra sidan. Jag får höra att stora tjejen är så duktig på förskolan: leker och talar och skriver och busar, är mer framåt än många tjejer. -Här kommer jag! liksom. (Allt det där vet vi ju men det är alltid kul att höra det från någon annan!)

MEN, det har hänt nåt de senaste veckorna. Hon äter inte som hon brukar. (och jag som trodde att hon iaf åt där, för hemma har hon lagt av, är inte sugen) Man måste inte avbryta henne, som förut, när hon pratar "för någon annan kanske vill säga något." Hon sitter mer tyst och fundersam. Jag får en knut i magen.

Hemma bråkar vi nästan jämt. Från det att hon vaknar: jag vill inte att du säger Godmorgon till mig!! skriker hon. Sen går jag tålmodigt igenom alla femtioelva trosorna innan hon hittar någon som behagar. Sen är den stora frågan: strumpbyxor eller tights? Efter en stund tappar jag tålamodet.
I natt vaknade hon och ville ha vatten. Glaset jag valde passade inte, hon skulle ha ett litet glas. Fram och tillbaka med det här glaset och jag gav mig inte. Till slut blev hon så arg att hon bara skrek och då skrek jag tillbaka, vilken underbar pedagog man är på natten... När hon får sina utbrott försöker jag hålla henne tills hon lugnar sig, (som man gör på jobbet och där fungerar det oftast) men hon blir bara mer galen.

Nu låter det som om hon har allvarliga problem, men det tror jag inte. Hon är nog orolig över flytten som vi alla är förstås. Hon känner av stämningen och ser alla lådor som blir fler och fler. Hon kan inte påverka det stora så då försöker hon bestämma över så mycket smått hon bara kan. Men det måste vara jobbigt för henne att vara så arg, frustrerad och ledsen.

Jag sa det till henne efter att ett utbrott gått över och vi satt och kramades: Det måste vara jobbigt för dig att vara så ledsen! Hon svarade: Jaa, och det är jobbigt för dig mamma, att vara så arg! Älskade unge! Så rätt hon har, för det är det verkligen. Man känner sig som en usel förälder som bara skäller och gapar när det hon behöver är nån som förstår.

Och hur gör vi med maten? Hon kan ju inte överleva på välling och mackor...

Söndag morgon!

Det verkar bli en fin dag i dag med. Skönt för jag hann inte vara ute så mycket igår.
Hade gamla gänget på middag på kvällen och eftersom jag var ganska missnöjd efter min senaste bjudning (tjemiddag på födelsedagen) så skulle det tas revanch! Vi skämtade om det lite igår men jag var faktiskt ganska knäckt sist när jag hade bjudit på halvrå kyckling. Ältade i flera dagar.

Därför fick inget gå snett.

Jag startade redan på morgonen med att göra efterrätten som skulle stå i frysen. Sen rann dagen på med fix och trix, städning och matlagning. Maja var en sväng på kalas medan Hugo sov så jag hade verkligen gott om tid att förbereda.

När så gästerna kom var allt klart (ja, allt som går att förbereda) och jag hade till och med hunnit duscha. Barnen hade ätit och satt med sitt lördagsgodis framför tv:n.

Det var fyra par som kom på besök, jag gick i grundskolan tillsammans med tjejerna. Det var så kul att se alla, flera av oss har inte setts sen innan vi var i Shanghai på pre-visit.
Efter en liten fördrink på champagne var det dags för förätten. Eller, jag kanske ska presentera menyen först:

Till förrätt:
Bresaola med persilja och honungssötma
varmrätt:
Grillad fläskfilé med ost-och senapssås och ugnsbakade rotfrukter
efterrätt:
vit chokladmoussetårta med passionsfrukt

Förrättstallrikarna var förberedda och klara (såklart!) så det vara bara att sätta ut dem. Det var bara en liten detalj som någon av gästerna påpekade. Jag  hade gjort iordning åtta tallrikar och jag hade dukat för åtta i uterummet, men vi var ju tio. Jag hade glömt att räkna med värdparet...

MEN efter den ändå ganska lilla fadäsen (jämfört med rå kyckling) så var middagen rätt lyckad. Jag tyckte själv att det var rätt gott och om man ska tro gästernas glada tillrop så tyckte de det med :)

I mina försök att få till den perfekta middagen så glömde jag av att det är bra att dricka lite vatten under dagen medan man är i farten. Ju längre kvällen gick fick jag sota konsekvenserna för detta. När kaffet var urdrucket, efterrätten uppäten och groggen kom fram så kunde jag inte sitta upp längre. Och det berodde inte på det halva glaset champagne ellet det enda glaset rött vin jag hade druckit. Jag fick migrän helt enkelt. Tack och hej! Värdinnan går och lägger sig. Ska bara köra lite buss först...

Så himla tråkigt!! Jag hade verkligen sett fram emot att få sitta länge och småprata med mina äldsta vänner i lugn och ro en sista gång ordentligt innan vi åker. Men nu blev det inte så. Lite vägdes det upp av Gustafs kommentar när han gick och lade sig:
Va' trevliga de är! Alla är olika och bra på olika sätt, det känns verkligen som om det är mina vänner oxå!

Idag mår jag bra. Men det där med perfektionism har jag lagt ner. Det är inte min grej helt enkelt. På långfredag blir det catering och mingel som gäller!

Ofrivillig paus

Jaha, då var det stopp innan man börjat. På två plan.

1. Lilleman har hosta och feber.
2. Huset i SH blev plötsligt RMB 5000 dyrare.

Det är ingen fara med pojken, han trivs framför Madicken, men planen för idag får ju liksom skjutas på framtiden. I morgon hade vi dessutom sedan länge planerat in ett efterlängtat besök hos goa kompisar i Alingsås. Nu hänger det besöket lite på hur han tar sig under dagen. Frustrerande när man inte kan påverka själv.

När det gäller huset blir jag bara så trött. Det första huset som vi bestämde oss för på plats gled oss ur händerna för att ingen fick kontakt med hyresvärden. Då kom APP (vår kontakt på plats) fram med det här alternativet istället, visade massor av bilder och planritning. När vi bestämt oss för att köra gick vi igenom varje rum (så gott det gick hemifrån med hjälp av bilderna och möbelförteckningen) för att bestämma vad som behövde göras i form av målning och borttagning av möbler. När listan var klar skickades den till hyresvärden och sen blev det väntan igen. Nu kommer de tillbaka och säger att hyran plötsligt har höjts (och den var inte billlig från början!) Man kan ju tycka att det kanske var våra krav som höjde hyran men det är tydligen praxis att man har en sån förhandling. Vi har sagt till APP att vi kan fixa mkt själva men så gör man tydligen inte där borta. Så nu får vi börja om igen...

Det känns inte så lockande att flytta in i ett tillfälligt boende med barnen i en månad eller längre. Vad säger man? Ja, nu har vi flyttat, men vi ska flytta igen, ni får vänta ytterligare på era leksaker för vi har ingen permanent adress än.. Lillstrumpan som redan frågar varje morgon om vi inte ska flytta idag eftersom hon har blivit lovad en våningssäng i nya huset.

Nu var visst Madicken slut. Dags för en tempkoll. Tjenixen.

Projektledar'n

Ursäkta frånvaron. Har varit för trött för att engagera mig. Är det fortfarande, vill bara visa ett livstecken.

Alla dessa osynliga måsten som finns omkring mig gör mig matt och svidig i magen. Imorgon är första "lediga" dagen. Då ska det skrivas att-göra-listor!! T.ex.:

1. Vilka vaccin?
2. inventarielista på huset
3. vad ska plockas bort och ställas på vinden?
4. vad ska barnen ha med sig? (eller eg. vad ska lämnas kvar?)
5. vilka räkningar ska stoppas?
6. Vad ska säljas på blocket?
7. Vad ska jag bjuda på på lördag?
8. Vilka papper måste fixas för alla tillstånd?
9. Boka tid för koll av hjärtat...
10. lägga in bilder från mobilen på datorn. (Nån som vill köpa en xperia mini med tangentbord?;)

Jag kan hålla på forever...

Märkligt att jag inte ska gå till jobbet imorgon. Men jag har ju fått ett nytt: Projektledare i Öjerskog AB. Det känns som ett snäpp upp faktiskt.
God natt.