Tankar på hemväg

Jag blir mer och mer deppig över att vi ska flytta tillbaka. Saknar massor av saker här redan. Det är en sån skön oordning här, en underliggande känsla av 'jag skiter i vad man ska göra, jag gör som jag vill!' Det gäller allt från mode till hur man parkerar. 

Jag kommer sakna att se folk som går baklänges och klappar sig på magen, lass av skräp stora som hus på en liten flakcykel, en 'No fishing' skylt och någon som står och fiskar precis bredvid. 

Folk som hostar mig i nacken och fräser ur sig snorloskor vid mina fötter kommer jag inte att sakna. 

Alla människor som jag ser dagligen och byter några ord med kommer jag att sakna. Mina bekanta som jag träffar lite då och då och umgås med kommer jag att sakna. Mina vänner kommer jag att sakna väldigt mycket under ett år eller två men sen hoppas jag att vi tar upp tråden igen, i Sverige. 

Jag känner mig som en helt ny människa, orädd för förändring eller det okända. Världen är så mycket mindre nu när vi känner människor från alla världens hörn. Hur kommer det att kännas att komma tillbaka? Kommer jag se tillbaka på de här åren som en dröm? Kommer vi känna oss instängda och bara vilja åka ut igen? Kommer jag kunna hitta lite egentid emellan heltidsjobb, hämtning och lämning? Kommer alla gamla vänner tycka att jag blivit en snobb eller besserwisser...? (Jag hoppas ni säger till mig i så fall!) 

Mycket tankar är det som far genom huvudet så här på hemväg genom stan. 

Här är en vy som jag åker förbi varje gång jag åker hem. De byggdes när vi flyttade hit, nu bor här fullt med folk i alla dessa likadana 10 våningshöghus. Det byggs och byggs men det finns alltid mer folk som behöver en bostad verkar det som...