Tankar på hemväg

Jag blir mer och mer deppig över att vi ska flytta tillbaka. Saknar massor av saker här redan. Det är en sån skön oordning här, en underliggande känsla av 'jag skiter i vad man ska göra, jag gör som jag vill!' Det gäller allt från mode till hur man parkerar. 

Jag kommer sakna att se folk som går baklänges och klappar sig på magen, lass av skräp stora som hus på en liten flakcykel, en 'No fishing' skylt och någon som står och fiskar precis bredvid. 

Folk som hostar mig i nacken och fräser ur sig snorloskor vid mina fötter kommer jag inte att sakna. 

Alla människor som jag ser dagligen och byter några ord med kommer jag att sakna. Mina bekanta som jag träffar lite då och då och umgås med kommer jag att sakna. Mina vänner kommer jag att sakna väldigt mycket under ett år eller två men sen hoppas jag att vi tar upp tråden igen, i Sverige. 

Jag känner mig som en helt ny människa, orädd för förändring eller det okända. Världen är så mycket mindre nu när vi känner människor från alla världens hörn. Hur kommer det att kännas att komma tillbaka? Kommer jag se tillbaka på de här åren som en dröm? Kommer vi känna oss instängda och bara vilja åka ut igen? Kommer jag kunna hitta lite egentid emellan heltidsjobb, hämtning och lämning? Kommer alla gamla vänner tycka att jag blivit en snobb eller besserwisser...? (Jag hoppas ni säger till mig i så fall!) 

Mycket tankar är det som far genom huvudet så här på hemväg genom stan. 

Här är en vy som jag åker förbi varje gång jag åker hem. De byggdes när vi flyttade hit, nu bor här fullt med folk i alla dessa likadana 10 våningshöghus. Det byggs och byggs men det finns alltid mer folk som behöver en bostad verkar det som...

Nu och då

Tänkte jag skulle slappa lite i kväll. Årsboken med foton från förra året på 100 sidor är beställd. Likaså boken till Xiao Zhou och almanackorna. Jag har skickat iväg två jobbansökningar. Jag har anmält Maja till skola, fritids och gymnastik i Sverige. Jag har betalat räkningar. Jag har haft tennis aerobics och dessutom sprungit en extra halvtimme på bandet. Inte minst har jag umgåtts med Albert idag också såklart. Så jag tyckte jag var värd lite slapp framför tvn. Och då menar jag SVT Play för tv utbudet här är inte det roligaste, man kan väl se på CNN och BBC men resten är skit. Men idag är en dag då inget går att streama på datorn. Suck.

Så jag tänker att jag kan väl kanske skriva något på bloggen, det var ju som vanligt länge sedan. Men vad ska jag skriva, jag har ju bara samma saker i huvudet som jag redan skrivit om. Så jag började läsa den istället. Statistiken var intressant. Tydligen har det gjorts 160 sidvisningar denna veckan. Jag som inte har skrivit på en månad säkert! Det måste varit pappa som desperat hoppas på att jag skrivit nåt nytt men blivit besviken gång på gång! :)

Sen började jag läsa inlägg som jag gjort de första veckorna. Det blev så himla levande för mig igen! Jag kommer precis ihåg alla de där nya intrycken av allt som nu är vardagsmat. Det slår mig att jag inte skrivit något om hur jag mådde. Inte bra. Det var riktigt jobbigt att så totalt byta värld och jag grät ofta. Jag kommer ihåg att jag skrev ett brev till mina vänner där hemma att nu är botten nådd, jag klarar inte detta längre, jag måste ha en psykolog! Men efter att jag skrivit av mig och fått många hjälpande, tröstande ord tillbaka så kändes det bättre igen.

Nu är livet här vardag. En jobbig och krånglig vardag på många sätt, där man t.ex. måste åka till flera olika ställen att handla mat. Be en anställd i banken att hjälpa sig att betala en räkning för man kan varken läsa eller skriva språket. Vara orolig för vad man äter och för luften man andas. Sitta i bil i många timmar för att uträtta ett enkelt ärende. Osv. Men också en underbar vardag där jag kan bestämma över min egen tid, ta en massage i veckan om jag vill, vara mycket mer tid med barnen, ta ett glas vin om vi är ute och äter utan att behöva tänka på vem som kör, slippa tvätt och städ, ta inspirerande kurser. Osv. Det positiva överväger absolut om jag tänker efter. Det var därför vi sa ja till ett extra år. Och nu när det börjar närma sig slutet så känner jag att jag skulle kunna stanna ett år till. Fast jag vill inte.

Nu är det dags att komma tillbaka och ta tag i det riktiga livet igen. Det kommer bli en utmaning med tre barn att lämna och hämta på tre olika ställen och nytt jobb (hoppas jag verkligen!) och fritidsaktiviteter på det. Men samtidigt möjligheten att träffa nära och kära lite spontant ska bli underbar att få tillbaka och så har vi mormors stuga i Fjällbacka som vi köpt och ska renovera och inreda.

Det är väl så livet är, utmaningar och njutningar, vart man nu än befinner sig.