Lugnet har precis lagt sig. Alla tre barnen sover och Gustaf spelar tennis. Jag borde förbereda veckans lektion på Svenska skolan, beställa mat på internet (nytt för mig så det är lite att sätta sig in i), betala räkningar, plocka undan och göra veckomatsedel.
Men jag sitter här i soffan. Njuter av mörk choklad med havssalt och kom att tänka på min vän Eva. Hon bjöd på den chokladen första gången jag smakade den och jag tänker alltid på henne när jag tar en bit :) Undrar lite hur det går för henne och hennes Björn med ombyggnadsplanerna. Hon är en av många jag saknar hemifrån, en som man bara kan plocka upp tråden med från där man lämnade sist, hur länge sedan det än var.
En annan är Ulle. Min ofantligt kloka bästis som svarade så fint på ett mejl tidigare idag. Jag kände mig ledsen, förbannad och irriterad över en grej som hänt och hon benade upp vad som var vad och visade mig andra sidor att se på saker och ting så det kändes bättre. Hon får mig alltid att känna mig värdefull.
Och Jenny som har spelning ikväll! Som jag inte kan vara med på fast jag verkligen vill. Jag hoppas det går riktigt bra, det är inte lätt att vara profet i sin egen stad...
Jag har förmånen att ha många bra vänner. Jag hann faktiskt träffa alla minst en gång i somras, några flera gånger. Det är inte lätt att få ihop det nu när alla har familjer. De äldsta vännerna som jag fortfarande umgås med lärde jag känna när vi började i fjärde klass. Vi har alltså känt varandra i 30 år! OMG, det var länge insåg jag nu :)
Tänker också på en nygammal vän från i somras. Marie, en granne i området som, trots att vi inte setts på evigheter, erbjöd mig och barnen att komma och leka och få lunch. På grund av olika tråkiga omständigheter med vårt hus blev vi kvar hela dagen och hade så trevligt!
Som expatfru behöver man verkligen vänner. Annars har man ju ingen att umgås med på dagarna. Men efter snart 2,5 år här har jag äntligen förstått att man kan inte vara vän med alla. Man behöver inte vara ovän för det. I början försökte jag ha någon slags relation med alla svenskar i området. Men eftersom vi var så många så funkade det ju inte. Jag undrade varför inte vi var inbjudna till den där middagen eller festen, vilket man ju aldrig skulle ha gjort hemma!
Vissa expatfruar med många års erfarenhet verkar inte släppa in någon på livet utan nöjer sig med att vara ytligt bekant. Det är väl en skyddsmekanism när folk flyttar runt hela tiden. Jag hoppas jag aldrig blir sån.
Det blev tomt när Maja flyttade. Vi hade delat så mycket erfarenheter här, hade roligt ihop och kunde stötta varandra när det var jobbigt. (Och pengarna Maja! Hur ska jag klara mig utan vår gemensamma kassa?! ;) Men livet går vidare, för henne i Sverige och för mig här. Och vi ses ju igen!
Livet går vidare som sagt. Jag har redan hittat några nya guldkorn och så finns det ju några gamla kvar. Jag tror det blir att bra år, det här med. Kram på er alla vänner därute! <3
