Kulturkrock

Jag tror jag har trampat i klaveret idag. Hela jag känner att jag gjort fel men jag kan inte få det ogjort. Det är svårt det här med olika kulturer och språk man inte kan.

Igår bad vår Ayi om ledigt torsdag och fredag för hon skulle åka hem och be p.g.a. att hennes mamma dog för ett år sedan. Självklart skulle hon få ledigt, inga problem! (Men lite längre framförhållning nästa gång önskade den svenska ordningsmänniskan i mig.) Slarvig som jag är så skrev jag inte upp detta i almanackan. Kanske berodde det på att det inte var så viktigt för mig? Jag vill ju förstås gärna att hon är här och städar och tvättar men det är inte livsviktigt att hon kommer.

Vi tänkte häromdagen att det vore kul att gå ut och äta med våra gäster, utan barnen, och vi såg att det skulle vara klart på torsdag. (Utsikten är viktig!:) Så idag, utan att tänka mig för, frågade jag på min knaggliga kinesiska, blandat med engelska och kroppspråk, om hon inte kunde sitta barnvakt på torsdagkväll? Hon såg väldigt frågande ut så jag snabbade mig att ringa Sunny, min översättare i svåra stunder.

Sunny blev först helt tyst och sa sen tvekande -men det går ju inte, hon är ju inte här då, hon är ju ledig.
Mitt dumma nöt! Det hade jag ju helt glömt... Jag snabbade mig att säga att jag glömt av det och bad Sunny säga till Xiao Zhou att det var ett missförstånd, vi tar det en annan gång och att jag bad om ursäkt. De pratade en bra stund efter det tyckte jag, men det tar ofta en stund innan kineser kommer till saken har jag märkt (eller så ska de upprepa massor av gånger) men så fick jag luren igen. Då var det plötsligt ok, Xiao Zhou behövde inte åka just denna helgen och hon kunde vara barnvakt. -Eh?

Sen gick hon hem en halvtimme tidigare, utan att göra det hon brukar på kvällen och med ledsna ögon. Jag frågade, så gott jag kunde, om allt var ok och hon sa ja. Hon fick en kram oxå, vilket hon inte får varje dag då hon går hem (inte så kinesiskt) men jag kunde känna på luften att det inte var bra.

Så fort hon gått sms:ade jag Sunny igen och frågade om hon verkligen trodde att Xiao Zhou var ok med detta? Inget svar. Jag ringde Gustaf och berättade och han sa direkt att då går vi inte ut imorgon. Jag fixar det med Sunny. -Skönt! Jag släppte det och gjorde färdigt middagen.

När Gustaf kom hem säger han att det var inga problem, det var för sent ändå för Xiao Zhou att åka hem idag, hennes bröder var redan där, hon åker en annan dag. Eh?

Jag tror ärligt talat (kanske elakt, kanske klarsynt?) att Sunny såg en chans att få jobba över och få lite extra pengar. Om vi inte gick ut skulle hon inte få köra. Som den som är lite äldre (bara några år men ändå) och som har lite högre rang i förhållande till familjen (chaufför versus ayi) så tror jag att hon övertalade Xiao Zhou.

Självklart hade inte situationen uppstått om jag inte slängt ur mig frågan...

Måndag 12:e december

Vilken härlig dag!

Idag hade vi bestämt att vi skulle fira gemensam födelsedag för Hugo och Gabriel. Våra två små treåringar som är själva orsaken till att våra familjer träffades! Gabriel är född 11 december och är 5 dagar äldre än Hugo som är född 16:de. Jag och mamma Eva möttes på BVC där vi satt och väntade på att få komma in till sköterskan då för tre år sedan.

Vi började dagen med att Hugos kudde åkte ner i golvet ett antal gånger på morgonkvisten och sen var det lögn att somna om. (Han och Maja ligger skavfötters i en extrasäng) Då var klockan 6.30, vanlig tid att gå upp till vardags men liite tidigt på semestern tyckte vi och satte på en film. När det var dags att gå upp på riktigt fick vi trycka ner Hugo i sängen igen och berätta i detalj vad vi skulle göra (sjunga och ge paket) för att han skulle sluta skrika och ligga kvar. Så blev det sång (på svenska, engelska och kinesiska av nitisk storasyster) och paket som revs upp i snabb takt. Kusinerna hemifrån hade t.o.m. skickat med, så det blev många att öppna! (Tack!<3)

Frukosten avklarades i rask takt och sen var det dags att packa väskan med badkläder, vatten och mellanmål för nu var det födelsedagsutflykt på gång! Vi skulle rida på elefanter! Medan vi fixade med det sista lekte barnen på vår veranda och hoppade ner från de olika stegen i trappan och vips så trillade Maja och slog i huvudet så illa att blodet forsade från huvudet. ”Forsade” är kanske att ta i, men hon stod med huvudet framlutat och det droppade i en strid ström från håret. Jag blir konstigt nog alltid så lugn i sådana situationer, man blir ju rädd men det gagnar ju ingen att jag skrämmer upp henne ännu mer. Vi torkade och kylde och när vi sköljt såg vi att det inte var så djupt att det behövdes sy så då drog vi en lättnadens suck... Vi blev lite försenade till vår skjuts men nu var vi på väg!

Både jag och Gustaf har ridit elefant förut men nu var vi nog lika förväntansfulla som barnen. Hur skulle de reagera för de här jättestora djuren?

Det var inga större konstigheter, några oh och wow när vi körde in på området och såg elefanterna för första gången och sen var de i gång med att mata dem med bananer. Lite reserverat i början men sen var det som att de inte gjort något annat. Det gick åt mycket bananer!

Efter en stund fick vi hoppa upp på ryggen. Jag med Maja och Simon, Johan med Hugo och Gabriel och Gustaf och Eva med lilla Thea som satt i bärsele på Evas mage. Vi satt i små stålsoffor som var fastsurrade på ryggen, inte jättebekvämt precis, men det är väl inte därför man rider på elefant. Jag hade glömt att det gungade så förjordat oxå, det blev bra träning för bålen för att hålla sig uppe och dessutom ha koll på att barnen satt kvar.

Först gick de en sväng ut på stranden och så blev det lite foto uppställning. De hade förstås fotografer där som tog massa bilder som de ville kränga sedan. Sen gick vi in i djungeln. När vi hade gått en bit hoppade vår skötare plötsligt ner och det visade sig att jag skulle sitta på huvudet. Jag surrade fast barnen och gled ner och satte mig på huvudet med knäna bakom öronen. Eftersom jag hade gjort det förut hade jag kommit ihåg att ta på mig långa shorts. Elefanter har nämligen väldigt hårda hårstrån på huvudet och sist (2001) red jag nog en halvdag och då hade jag riktiga skavsår. Elefantskötaren tog min kamera och tog hur mycket kort som helst på mig, Simon och Maja. Jag fick säga till honom tillslut att han gärna fick ta några på födelsedagsbarnen oxå...

Efter en stund fick jag hoppa bak igen och skötaren satte sig på huvudet igen. Då vinkade han fram Maja som fick sitta där ihop med honom! Hon var salig och blev inte glad när det var Simons tur. Födelsedagsgrabbarna började så smått tröttna mot slutet men då började elefanten framför dem att bajsa och då blev det glatt igen!

När vi kommit ner på marken igen hade de redan korten färdiga och Johan köpte till sin familj. Vi tyckte att det räckte med dem vi tagit själva. Då fick de höra att det var födelsedag och Gabriel fick ett foto till på sig, Hugo och Johan där det stod ”Happy birthday!” När jag undrade om vi inte skulle kunna få ett till Hugo med såg de lite förvånade ut när jag förklarade att de var ”two different familys, not twins”. Men vi fick t.o.m. två kort som vi ska rama in och sätta på Hugos rum.

Efter detta äventyr åkte vi till en restaurang som låg hur mysigt som helst på stranden. Där var lugnt och fridfullt, nästan inga människor. De som var där undrade nog om en bomb briserat när vi klampade in i deras paradis... Vi åt god mat, även om de inte hade det på menyn som vi ville ha- ”delivery in half an hour!” och barnen lekte i sanden och i hängmattor som fanns lite varstans. (Hugo är tyvärr fortfarande inne i ”kasta sand fasen”...) Sen blev det bada av, hoppandes under och över vågor och guppandes på traktordäck. En sagostund hanns oxå med, liggandes i skuggan på en (typ) saccosäck. Vi var alla ganska möra när vi guppade hem på flaket, mammorna och barnen, medan papporna sprang på stranden.

Efter en dusch och vila i form av lite film gick vi ner till restaurangen här på resorten och åt en god middag i solnedgången som följdes av tårta! Snacka om att det var två nöjda killar som blev tre år idag!

Så var det då äntligen dax att åka iväg! Bokat och klart sen länge, Thailand -here we come!

Flyget gick vi nio på kvällen i fredags så för att vara på den säkra sidan åkte vi hemifrån vid fem. Rusningstrafik i Shangahi en fredagseftermiddag är inte att leka med! Vi åkte via McD drive through för att få lite middag på vägen, men för det första tog det nästan en halvtimme och när vi väl fick maten och åkt därifrån, rätt stressade, så fattades hälften av barnens mat...

Det gick förvånansvärt fort till flygplatsen och väl på plats på Pudong airport så träffade vi förstås en annan svensk familj som oxå de skulle till Kao Lak. (Det visade sig även att jag gått i samma gymnastikförening som mamman och Karin, min syster, gått i hennes parallellklass...) Världen är liten.

Hugo är taggad på väg in på flygplanet!

Flygresan gick över förväntan, efter maten ville Maja sova så jag bäddade ner henne på golvet. När Hugo såg det så ville han med sova och lade sig på sätet. Båda slocknade med en gång. Själv sover man väl sådär sittandes, men som förälder är man ju nöjd om barnen sover (och inte stör någon annan)! Vi hade en liten stackare, kanske 10 mån, som skrek och skrek och mor/farföräldrarna slet som djur för att få den lilla att komma till ro. Det är ju oftast inte föräldrarna som tar hand om sina barn utan mor/farföräldrar. Nu ska vi inte gå in på det just nu men det finns många sorgliga historier.

Planet landade vid ett på natten så det var bara att slita upp de små. De var faktiskt förvånansvärt på alerten, mycket som var nytt och spännande. Väskorna stod där redan när vi kom till utlämningen och en bil hämtade oss som avtalat. (Ingen skruttig pickup utan en supermodern Toyota med lädersäten och säkerhetsbälten!) Den behagliga värmen som omslöt oss så fort vi kom ut var mycket välkommen.

Jag hade helt glömt av att de hade vänstertrafik här!

Barnen slocknade förstås ganska så omgående och vi körde i vad som kändes som i en evighet (c:a 1,5 tim) tills vi kom till en pir. Där fick vi gå på en gammal skruttig pråmliknande båt. Vi var inte riktigt pålästa om detta så det kändes smått surrealistiskt att väcka barnen, igen, och sätta sig på en båt mitt i natten. ”Vad har vi gett oss in på?” susade igenom skallen och jag och Gustaf bara tittade på varandra och skrattade.

På andra sidan blev vi upplockade av en pickup (där kom den!) med långbänkar på flaket så man sitter utmed kanterna mitt emot varandra. Ni som har varit här känner nog igen det :) Maja och Hugo tyckte det var helt fantastiskt att få åka ”i bagaget” utan säkerhetsbälten! En kvart till tog det ungefär och sen var vi äntligen på plats på Koh Kho Khao Resort.

Efter alla sedvanliga artigheter och skrivande av registreringskort blev vi skjutsade till vår bungalow med en golfbil (många olika transportmedel denna dag!) och vid halv fyra stupade vi i säng.

Vi har kommit till ett underbart lugnt ställe, nästan för lugnt! Maten är god, poolen precis utanför verandan och med utsikt över havet! At våra kompisar hemifrån, familjen Frisack, är här gör det hela perfekt! Barnen leker fantastiskt bra med varandra och Maja och Simon har lärt sig simma på riktigt! Mer om det nästa gång,  massor av Luciakramar till er alla!!

Mera Tongli!

Här kommer fortsättningen på senaste inlägget...det tar en sån evinnerlig tid att ladda upp bilder!

För oss en ganska exotisk taxi men en daglig syn här i Kina. Mannen som kör var väl lika trött som oss på att utlänningar tar bilder hela tiden...

   

Har man inget att göra så sover man!

De här skyltarna hängde brevid varandra! Ungefär samma sak i deras ögon, eller? ;)



 I Tongli besökte vi en av de berömda trädgårdarna och just denna var väldigt vacker. Ofta har det tyvärr förfallit lite men här var det väl tillvarataget. Det var en väldigt rik familj som bodde här förr, till trädgården hör ett gigantiskt hus med massor av rum som man går igenom.

  

Maja och Hugo fick lite fiskmat av några andra som matade guldfiskarna i dammen.
De var otroligt glupska, fiskarna, och gigantiskt stora!



 

Enligt Feng shui (stavning någon?) är runda former, här som en dörr, bra.

Fråga mig inte varför...



Här hänger människor sina lyckönskningar vid ingången till trädgårdens tempel.



Kul att klä ut sig!!




Maja kände sig som en prinsessa,

 

enda tills den här kommer på huvudet... Inte kul alls! (Fast vi tyckte det var lite kul, sicka elaka föräldrar!)

 

Men hon bet ihop och det blev ett ganska fint kort tillslut! ;)