Var på utvecklingssamtal häromdagen. Lite märkligt att sitta på andra sidan. Jag får höra att stora tjejen är så duktig på förskolan: leker och talar och skriver och busar, är mer framåt än många tjejer. -Här kommer jag! liksom. (Allt det där vet vi ju men det är alltid kul att höra det från någon annan!)
MEN, det har hänt nåt de senaste veckorna. Hon äter inte som hon brukar. (och jag som trodde att hon iaf åt där, för hemma har hon lagt av, är inte sugen) Man måste inte avbryta henne, som förut, när hon pratar "för någon annan kanske vill säga något." Hon sitter mer tyst och fundersam. Jag får en knut i magen.
Hemma bråkar vi nästan jämt. Från det att hon vaknar: jag vill inte att du säger Godmorgon till mig!! skriker hon. Sen går jag tålmodigt igenom alla femtioelva trosorna innan hon hittar någon som behagar. Sen är den stora frågan: strumpbyxor eller tights? Efter en stund tappar jag tålamodet.
I natt vaknade hon och ville ha vatten. Glaset jag valde passade inte, hon skulle ha ett litet glas. Fram och tillbaka med det här glaset och jag gav mig inte. Till slut blev hon så arg att hon bara skrek och då skrek jag tillbaka, vilken underbar pedagog man är på natten... När hon får sina utbrott försöker jag hålla henne tills hon lugnar sig, (som man gör på jobbet och där fungerar det oftast) men hon blir bara mer galen.
Nu låter det som om hon har allvarliga problem, men det tror jag inte. Hon är nog orolig över flytten som vi alla är förstås. Hon känner av stämningen och ser alla lådor som blir fler och fler. Hon kan inte påverka det stora så då försöker hon bestämma över så mycket smått hon bara kan. Men det måste vara jobbigt för henne att vara så arg, frustrerad och ledsen.
Jag sa det till henne efter att ett utbrott gått över och vi satt och kramades: Det måste vara jobbigt för dig att vara så ledsen! Hon svarade: Jaa, och det är jobbigt för dig mamma, att vara så arg! Älskade unge! Så rätt hon har, för det är det verkligen. Man känner sig som en usel förälder som bara skäller och gapar när det hon behöver är nån som förstår.
Och hur gör vi med maten? Hon kan ju inte överleva på välling och mackor...
Följ vår resa från Göteborg till Shanghai och vårt liv i öst
Låter jobbigt! Vissa saker ska ju bara funka. Äta bör man... Humöret blir ju knapppast bättre utan mat heller. Det är väl som du säger hennes sätt att reagera på allt som sker. Vad gör man? Jag tror att det vänder, men att det är vettigt att bara erbjuda riktig mat. Hellre helt hoppa över en måltid än att erbjuda annat. Det händer att våra bara äter ärtor vissa måltider, men är oftast desto hungrigare nästa mål. Kanske satsa på ett riktigt kvällsmål om middagen blir knaper? Hoppa vällingen? Servera maten i nån rolig skål? Karamellfärg i pastan;-)Grilla korv i trädgårn? Som sagt, ena dan är det nog som vanligt igen. Fattar din frustration! Lycka till! Kram!
SvaraRaderaNu är jag äntligen oxå en följare! Kram ulle
SvaraRaderaLilla kusin låter som en tonåring! ;)
SvaraRaderaJag tror hon hon kommer bli gladare när ni flyttat, då hon har fått lugnat ner sig lite och kommit till ro.
Just nu är hon nog (som du skriver) ledsen och arg och kanske till och med lite rädd och förvirrad över flytten...?
Jag vill inte att ni flyttar.
Jag kan inte riktigt svara på varför heller..?
Jag vill bara inte..
Men jag hoppas att ni kommer att trivas.
Vi får följa varandras bloggar.
Min heter:
Johannalundsrom.blogg.se
Kram Johanna!