Det har varit mycket sista av allt på sistone.
Idag sa vi adjö till två av Hugos allra bästa vänner. Med en av dem har han gått i samma klass i tre år. Han har alla sina vänner här, kommer inte ihåg dagis i Sverige. Vi tyckte det var jobbigt då, att dra upp barnen med rötterna från Sverige, men det är lika jobbigt nu.
Det konstiga är att det är värt det! Det är värt varenda tår, längtan och saknad. Hade vi inte vågat då för tre år sedan så hade vi inte mött alla dessa människor som berikat våra liv så!
Imorgon börjar ett nytt äventyr. En ny flytt till ett nygammalt land. Där vissa vänner lever precis som innan och andra har upplevt livskriser och livet har förändrats helt.
Jag vet inte än hur jag har förändrats, bara att det har skett.
Jag hoppas ni har tålamod med mig om jag inte är bara glad över att äntligen ha kommit hem.
Vi ses i Sverige nästa gång!
