Ensamma mamman

Tredje dagen själva utan pappan i huset. Gustaf har åkt till Sverige på tjänsteresa. Jag blev helt kallsvettig när han en dag kläckte ur sig att han skulle resa iväg i två veckor. "Är du helt dum i huvudet?!" tror jag att jag kläckte ur mig, eller om jag bara tänkte det... Jag fick ner det till elva dagar i alla fall. Fast när han ringde igår fiskade han efter att få förlänga lite...

MEN idag tänkte jag faktiskt: va' bra jag har det! Det är inte många trebarnsföräldrar i Sverige som kan gå och träna eller göra fotmassage mitt på dagen. Idag när vi varit på rutinkoll hos doktorn bad jag vår Ayi komma ner och hämta Albert så jag kunde gå till gymet, jättelyxigt! När jag lagar kvällsmat har hon hand om honom, när jag gör läxor med Maja har hon hand om honom, när jag lägger barnen har hon hand om honom osv. Det enda problemet är att han fattat att han inte får nån mat av henne så han bara somnar i hennes famn. Och sover sämre på natten... Jag tror att hon tror att jag tycker att hon är duktig med honom om hon kan få honom att sova. Jag får nog ta ett snack om det imorgon. I alla fall är jag inte (än) så slut som jag trodde jag skulle bli. Lite ångest har jag inför varje natt -hur ska det gå?! Och det ÄR jobbigt att ha ensamt ansvar och inte få sova. Men på morgonen kommer min räddande ängel och så kan jag få sova nån timme på morgonen istället.

Lite småsaker som hänt i mitt liv just nu:
Var på Malin-lunch igår. Det visar sig att närmre stan bor det en massa Malinar och min sysslings fru, som oxå heter Malin, tyckte vi skulle träffas. Vi var fem pers, och då kunde inte alla komma. Det var inte svårt att komma ihåg vad de andra hette...:)

Hängde med nämnda Malin i fredags och käkade god lunch och hon visade mig även en väskbutik med äkta läderväskor! Man blir lite trött på all fake efter ett tag. Det är ett holländskt märke som heter Label 88. Tyvärr är deras hemsida inte uppdaterad och hur tråkig som helst, annars hade jag länkat. Jag köpte en plånbok och en väska, båda i mörkbrunt skinn. Det luktade underbart i den lilla butiken :)

Var som sagt och vägde och mätte Albert idag och kan meddela att vi har en 7 kilos klump nu! Ungefär som en fyra månaders baby sa läkaren. (Han är 1,5 mån) Men de andra två har varit likadana så det är väl mjölken...

Själv har jag kommit igång bra med träningen tycker jag. Har gått till gymet två gånger i veckan de senaste två veckorna och gått fram och tillbaka till skolan när luften varit ok. Har fått tips om en personlig tränare som kör nån Pilatesmaskin som ska vara väldigt effektiv på coremusklerna. Henne har jag tänkt signa upp mig på. Det är bara fyra veckor kvar till vi ska ligga vid beachen i Sanya på Hainan, Kinas svar på Mallorca, så det är dags att sätta fart nu!

Jag har idag tackat ja till att även göra storlekarna till nästa säsong för Mes Dames. Det ska bli jättekul och jag hoppas Albert låter mig jobba. Som tur är igen, så har jag ju Ayin så det ska nog lösa sig. Skisser och måttlistor ska vara klara på fyra veckor så det blir till att sätta fart!

Nej nu måste jag komma i säng så det blir några timmars sömn iaf.

Ha de! (Som mina norska vänner säger;)

Att göra ärenden.

Jag antar att livet med en nyföding går i olika faser, precis som resten av livet. Jag hade glömt det sen innan. När jag skrev sist var jag nog i förälskelsestadiet, även om jag inte kom så långt i mitt skrivande. Jag hoppas kunna beskriva det snart. Men eftersom jag så sällan får tid att sitta ner och skriva har jag redan kommit till "vad har vi gett oss in på stadiet".

Idag var en sån där dag som man bara vill glömma. Men eftersom jag tydligen redan HAR glömt hur det var att ha bebis och bara romantiserat det i mitt huvud skriver jag om den här dagen ändå så att jag INTE glömmer och får för mig att vi ska ha ett barn till om några år.

Nu var det iofs inte Albert som gjorde att dagen blev som den blev, men att han finns och tar tid och plats gör ju att allt blir något mer tidskrävande och min fokusering är på honom så jag glömmer en hel del annat. Jag känner faktiskt inte igen mig själv...

Gustaf gick till jobbet som vanligt vid åtta och då satt tre barn, vi hade Alma på övernattning, och åt frukost framför tv:n. De har en veckas lov nu i och med Kinesiska nyåret. När en och en halv timme var kvar till att Sunny skulle hämta oss för våra ärenden på stan stängde vi av tv:n och gick upp för att göra iordning oss. (Riktigt så lätt var det inte, jag fick tjata ganska många ggr innan jag fick upp dem på övervåningen, mina barn alltså.) Varken Hugo eller Maja klarar av någon anledning av att ta på sig själva när mamma finns i närheten så det gjorde jag, under tiden som Albert hängde vid bröstet och åt. När de var klara fick de borsta tänderna själva medan jag försökte tvätta av mig lite snabbt medan Albert låg i vår säng och skrek efter mer mat. Barnen lekte sen "tag" (en våldsamt högljud lek) medan jag ringde till resebolaget och bokade biljetter som jag skulle hämta ut senare på dagen.
Till saken hör att jag prel.bokat dessa biljetter med mkt vånda några dagar tidigare, då de först vid samtalets slut meddelade mig att man var tvungen att hämta ut dem samma dag som man bokade. Alltså var jag tvungen att göra om det idag, men nu är jag så van att bokstavera vårt efternamn på engelska så det går som ett rinnande vatten...
Efter att ha kollat skötväska, pengar, mobil och att barnen kissat och fått på sig rätt ytterkläder (det var kallt och snöblandat regn) kom vi så iväg, bara en halvtimme sena.

En positiv sak med nyåret är att inte många människor stannar i Shanghai så trafiken var fantastisk! Det kan ta allt ifrån 30 minuter till 1,5 timme till stan från oss och idag var det en 30minutare:)
Vårt första mål (och anledningen till att jag var tvungen att åka idag, med lediga barn) för dagen var Svenska konsulatatet och Alberts passansökan. Det är en lång och förstås krånglig, process och idag skulle vi bara göra det sista, ta ett foto. MEN den söta lilla tjejen som jobbar där hade förstås slarvat bort ansökan som vi förberett sist med Gustafs namnteckning. "Oj, nu fick jag ju jättedåligt samvete" bla bla bla. Jag sa snabbt: Du såg ju att Gustaf var med sist och skrev på, kan inte jag bara skriva hans namn så löser vi det här snabbt och smidigt och vi behöver inte komma in en gång till? Hon sa ja, men en nitisk tjänsteman innanför glaset såg oss och det blev ingen urkundsförfalskning för denna gång. JA, jag vet att det är allvarligt men va f-n! Vi hade varit där en gång innan, båda föräldrarna, och förberett så inte Gustaf skulle behöva komma med en gång till, allt skulle gå smidigt, och så vet hon inte var pappren har tagit vägen! Alldeles för snäll som jag är så skällde jag inte ut henne, hon var ju så trevlig... Men jag började bli mer och mer svettig för de andra två levde rövare och lilleman gjorde en ryggbajs i bilstolen. När han var bytt på, de andra skällda på (vilket de är så vana vid nu för tiden så de kanppt lägger märke till att min mun går) så var det dags att ta foto på lilleman. Han sov nu (jag hade ju ammat nånstans där emellan oxå) och var nästan omöjlig att få att hålla huvudet rakt. Men det fick bli ok. "Sen var det betalningen oxå!" Klart det kostar att fixa pass, det fattar jag med. Men ingen hade informerat om att det skulle betalas nu och att det var så dyrt! 1200 RMB! "Du kan springa ner till tunnelbanan under huset, där finns en ATM". Yeah right! Med tre barn? Tror inte det.
MEN, där var jag lite smart! Kom på att jag hade Sunnys "Hong bao"(= rött kuvert) i väskan. Det är en pengagåva man ger i samband med nyåret och hon hade alltså inte fått den än. Den gick åt. Mot nästa stopp.

Vi tog oss ner till bilen och vidare några kvarter till H&M där jag skulle byta en body som vi fått till Albert, vi hade fått två av samma sort och storlek. Barnen satt kvar i bilen med Sunny när jag sprang in. Det gick förvånansvärt smidigt med tanke på att det är Kina och jag inte hade något kvitto! Glad i hågen sprang jag ut till bilen igen. För att mötas av ett skrikinferno och en stackars svettig Sunny. Albert är inte jätteförtjust i att sitta fastspänd, han blir så varm och svettig och Hugo hade fått näsblod, inget ovanligt när det gäller honom. Det löste vi ganska snabbt och så iväg igen. Till McD som jag lovat barnen.

Jag tog Albert i famnen och barnen höll mig i jackan när vi försiktigt tog oss över gatan. Eftersom det var lunchtid var det fullt med folk men jag hittade ett bord som barnen höll medan jag handlade. De var jätteduktiga och åt upp allt och jag ammade när jag ätit klart. Nu blev Hugo kissnödig. Man ska inte ge sig den på att det finns toa på McD i Kina och inte heller denna gång. Lite panikkänslor spred sig i mig men jag sa till honom att knipa och så på med alla kläder och ut till ett varuhus brevid som jag blivit hänvisad till. Vänliga (!) människor i varuhuset visade oss var toaletten låg och såklart var den av varianten "hål i golvet". Inga problem för Hugo som tur var, men Maja måste jag hjälpa. Var göra av Albert, som jag bar på, under tiden? Det fanns inget annat val än att lägga honom på golvet. Det var nytorkat och jag la både Majas och Hugos jacka under honom, men det bar emot...

När vi kom ut från toan skulle jag ringa efter Sunny. Då kom jag på att jag på vägen in fått meddelande om att jag inte hade några pengar kvar att ringa för... Hm... Men om jag hittar wifi så kan jag ju messa i alla fall. Jag var inne i tre butiker innan jag gav upp. Vi ställde oss i dörren på en butik med utsikt över gatstumpen där hon lämnat oss. Jag frågade personalen om de kunde låna ut en telefon. -Meiyou. (=Nope)
Tio minuter gick, -hon ringer nog snart. Tio minuter till, barnen börjar leka jage mellan våtservetter och smink. Tio minuter till, 6 kilos Albert börjar kännas tung i mina armar. Tio minuter till, -varför ringer ingen alls, vem som helst?! Tio minuter till, jag börjar känna mig desperat och ber till goda makter medan jag inte är en så god mor själv, gapandes på barnen som nu springer runt på trottoaren och ignorerar mina förmaningar. Många tankar hann gå igenom mitt huvud och jag kände mig väldigt liten där, mitt i storstan, med tre barn på mitt ansvar och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Nu hade de bytt personal i butiken där jag stod och jag frågade igen om någon av dem kan engelska och kan låna ut en telefon. Denna gången blir det ett ok och jag ringer Sunny. Liite irriterad över att hon inte ringt och undrat var vi har tagit vägen. Man brukar inte äta lunch på McD i 1,5 timme... Men mest irriterad på mig själv förstås som lyckats glömma att jag inte hade pengar på kortet. Pust.

Nästa anhalt C-trip, som är resebolaget där jag bokat våra biljetter till värmen på påsklovet samma morgon. Albert skriker som en stucken gris på vägen dit så jag tar med honom upp till kontoret. Ingenstans finns en stol så jag ammar ståendes medan jag betalar med andra handen till den flinande kassörskan. Svettig igen.

Nu är det "bara" Alberts vaccination kvar. Eftersom vi väntat på Sunny i en timme så hade all extra tid försvunnit och vi hade bara 30 min på oss till sjukhuset. Det ligger på väg ut till oss och trafiken såg ut att vara väl tät för att vi skulle hinna. Men av samma skäl som tidigare, tror jag, så var det inte så farligt och vi kom bara 5 minuter sent. Barnen satt kvar hos Sunny i bilen (jag hade förstås IPaden med!) och vi gick in och plågade Albert. Fy vad jag tycker det är jobbigt!

SEN var det raka spåret hem! Vi fick ju förstås stanna och hämta ut nya pengar till Sunny.

Att några enkla ärenden kan bli så jobbiga? Jag har iofs inte nämnt Hugos ständiga babblande, hans mun är aldrig tyst. Eller Majas gnällande, hon har en väldigt missnöjd period. Jag var precis slut när vi kom hem vid fem och mötte Gustaf i dörren. Jag bara tog Albert och gick upp och la mig i sängen. Efter att vi sovit en stund, och ammat såklart, kom Gustaf och tog honom och jag somnade in ytterligare en stund för mig själv.

Nu är klockan sent och alla sover utom jag. Strax dags för sängen igen, hoppas det blir en bra natt. Imorgon är i alla fall en annan dag. Godnatt!