Utseendeflum :)

Sitter här och fascineras av hur bebisen rör sig där inne. Fick till och med en filmsnutt på det. Hur märkligt är det inte? Att man ska bära sitt barn inuti sin kropp, jag kan inte förstå det.
Jag har fått nys om en fotograf med svenskanknytning som jobbar i SH som tar bilder på gravidmagar, jag funderar på att göra det denna sista gång, som ett minne. Kanske får jag ta och skynda på ifall den behagar komma ut tidigt. Egentligen är det fyra veckor kvar.

Det är konstigt hur många som säger till en att man är vacker när man är så här otymplig, klumpig och tjock. Med tanke på gällande normer menar jag. Det är ju inte bara magen som sväller, utan hakan, låren och överarmarna för att bara nämna några ställen... Men jag känner mig oxå fin. Det känns som om man är väldigt speciell. Att man använder kroppen till det som den var menad för. (Sen har jag ju förstås allt det andra med ont i ryggen, dålig sömn, kramp i vaderna och den förlamnade tröttheten, men nu snackar vi utseende!)

De gånger jag varit gravid har varit de enda gångerna jag har varit nöjd med min kropp. Alltid annars går jag och håller in magen (min största akilleshäl) och får dåligt samvete så fort jag äter något onyttigt, t.ex. choklad. Jag gillar att träna när jag väl kommer in i det men det kan vara svårt att komma igång. Och jag tål inte när mina nära (läs min man och min far) tjatar på mig, då blir jag anti!

Jag vet att massor av kvinnor och tjejer har en skev bild av sig själva. För min del började det så smått under hela uppväxten. Jag var så söt, fick jag alltid höra av alla välvilliga människor omkring mig, och på nåt sätt blev det min identitet. Jag hörde aldrig (vad jag kommer ihåg) att jag var t.ex. smart, påhittig eller kreativ. Det nådde väl sin kulmen när jag blev "upptäkt" på stan nån gång på gymnasietiden. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i en modelltävling och kom tvåa. Jag har för mig att mamma var med men det var ändå ganska läskigt att gå i baddräkt på en scen på en nattklubb som man aldrig skulle kommit in på egentligen. Sen snurrade det på med provfotograferingar, mätning och vägning. Jag med mina 175 cm var i kortaste laget och vågen stannade då på 58kg så jag borde gå ner minst 3kg. Jag som hade vägt detsamma under flera år tänkte att det var väl inga problem.
Jag upptäkte snart att det var helt omöjligt att gå ner ett gram.

Antagligen var jag inte särskillt fotogenique för det blev aldrig någon modellkarriär för min del. Så här i efterhand lika bra det. Tyvärr satte det griller i mitt huvud och jag började tycka att jag borde gå ner de där 3 kilona i alla fall. Under säkert tio år vägde jag samma 58 kg. Som jag ju vet idag är ingenting! Men jag var inte nöjd. Synd, med tanke på att jag var väldigt fin. Som tur är har jag sluppit "riktiga" ätstörningar.

Vad jag vill säga är att ni som har egna barn eller träffar andras barn, tänk på att inte alltid bara kommentera deras utseende! Det är så lätt att säga till en liten flicka: vilken fin klänning du har, eller vad fin du är i håret. Eller till killar: va´ tuff du ser ut! Jag får bita mig i tungan många gånger själv, särskillt när det gäller Maja. Även om man bara vill väl så kan det bli så ensidigt. Jag vill ju att hon ska växa upp och känna sitt eget värde och sin komplexitet som människa.

Jag har tänkt så många gånger att det är så skönt att ha kommit förbi tonåren. Inte för att jag tyckte det var så väldigt jobbigt då men så här i efterhand brydde jag mig väldigt mycket om vad andra tyckte om mig. Det gör jag väl ibland fortfarande, men jag har en helt annan grundtrygghet. Jag har fått höra av folk att jag är omtänksam och är bra på att ta tag i saker och ting. Att jag är kreativ. Det känns skönt i hjärtat.

Tre graviditeter gör saker med din kropp. Det är få förunnat att komma tillbaka till det du var innan. Jag har inte lyckats förut, men jag ska göra mitt bästa nu. Nu har jag tid och gratis gym (!) men jag ska oxå försöka tycka om mig själv på vägen, och vara nöjd med det jag presterar.