Long time no see!

Nu sitter hon på planet, den minsta lillasystern, och det känns tomt igen. Tänk vad man förstår att uppskatta dem man har hemma när man är så långt bort! Det är egentligen bara människor jag saknar på riktigt, leverans av medvurst, cheddar och godis kan vi fixa men kramar och samtal är svårt att få hit. Det känns så viktigt att kunna visa hur vi har det här, mycket går inte att beskriva. Detta äventyret kommer att förändra oss och då vet de som varit här var vi kommer ifrån. Nu har hela min familj varit här och Gustafs mamma. I höst kommer mina äldsta vänner och jag ser fram emot det som ett litet barn! MEN nu är det bara sex veckor till att jag och barnen åker hem till Sverige! Den 4:e juli landar vi på svensk mark igen, efter 10 månader i exil.

Ni får ursäkta att jag har skrivit så sällan den här våren. Vi har haft fyra besök som har sträckt sig från en vecka upp till tre veckor per gång och så har jag parallellt med det haft skrivarkurs, kinesiska, tennis och fotokurs. Jag vill gärna ha något intressant att skriva om när jag skriver oxå och vardagslivet är inte så värst mycket mer spännande än hemma, om än annorlunda.

Dagarna går fort även när man är ledig. Den härliga tiden här har börjat nu med poolhäng och utemiddagar på klubbens terrass. Jag får lite dåligt samvete gentemot Gustaf som jobbar och sliter mer än någonsin. Han har dessutom haft det lite turbulent på jobbet och det är svårt att vara det stöd han behöver, känner jag ibland, när jag har ett så annorlunda liv jämfört med honom här. Som tur är har han många vänner.

Den tredje maj hade vi varit här i ett år. Dagen gick ganska obemärkt förbi, men man stannar ju ändå upp och reflekterar lite. Ett år! Det har gått så fort! Visst var det en fuktig, mörk och dragig vinter men sommaren sträckte sig ju ända till oktober och i november var det en mild och vacker höst. Barnen har acklimatiserat sig jättebra och vi trivs med många nya vänner. Men nu märker jag att jag börjar tänka åt andra hållet. Nu är det bara ett år kvar! Det är så mycket vi skulle vilja se och göra innan vi åker hem (Tokyo, risodlingar, Peking för att ta några exempel) och så mycket att fixa med. Vi vill gärna att barnen går i en engelskspråkig skola även hemma, där måste man stå i kö ett tag. Jag behöver skaffa ett jobb, men framför allt kanske fundera över vad jag egentligen vill göra... Huset i Järnbrott ger oss mest bekymmer med kakelspricka i nya badrummet i höstas, avloppsläcka för några veckor sedan och nu har andra familjen sagt upp hyresavtalet... Det är mycket tankar på framtiden.

En av de tankarna är om jag ska anmäla mig till universitetet här eller inte, för att läsa kinesiska. Våra 60 Volvobetalda lektioner är slut till sommaren och jag känner ett sug av att lära mig mer. Jag har varit alldeles för slapp och inte repeterat som jag borde men ganska mycket har fastnat ändå och livet här blir så otroligt mycket lättare då. Jag ser andra tjejer som bott här längre som kan hålla en konversation och blir så himla impad! Jag tänker att om jag kan språket hjälpligt så skulle det hjälpa mig få in en fot i textilbranchen igen kanske...
Jag är lite rädd för att gå i en kinesisk skola. Tänk om jag gör bort mig. Tänk om jag inte läser på tillräckligt? (Man vill ju ha lite av det glassiga livet kvar...:)

Jag hoppas det inte ska dröja så länge till nästa gång, kram!