Sverige, Sverige fosterland!

Jag är mer svensk än jag visste. I hjärta, hjärna och sinne. Det har jag förstått nu, på avstånd. Jag tyckte väl jag var en världsmedborgare när jag var hemma men väl ute i världen blir det ibland plågsamt tydligt var jag har mitt hjärta. Samtidigt är det som med de flesta kärlekar, vissa saker skäms man lite för. Är vi inte lite självgoda i Sverige ibland? Ser allt ifrån vår (goda) sida. Vet bäst. Lite naiva. Var sak på sin plats. Säkerheten först. Nyfödda kronprinsessor som är viktigare än allt annat.

Känslan jag hade när jag var i Sverige var att det vi gör spelar roll. Här är det ingen som vet var Sverige ligger, ingen vet vad sopsortering är och koleldningen verkar aldrig mattas av. Jag blir lite uppgiven ibland. Samtidigt är jag självklart stolt över allt vi har åstadkommit och jag vet att det är viktigt att någon börjar i någon ände. Jag tänker både på miljö, ekonomi och samhällsklimat.

Jag ser så många människor som inte har mat för dagen och kanske inte ens tak över huvudet. Jag sitter i min stora XC90 och ser dem genom tonade rutor. Ibland drar jag ner rutan och tar kort på någon som har ett så stort lass att man undrar hur det är möjligt. Ibland blir de arga och gapar nåt obegripligt åt mig och jag skäms för mitt beteende och för min levnadstandard så långt bortom deras. Varför hade just jag turen att födas i Sverige?

Jag föder min inre svensk med det jag kan komma över. Just nu är det mycket falukorv (tack Malin E.!), svensk tv och radio och panodil. Jag känner mig lite fånig för att det är så viktigt. Men trygghet är väl ett väldigt mänskligt behov, i alla fall om man har mat och tak över huvudet.